Idag har Micaela Clasdotter och David Rönnlund vigts till präster och Niclas Sand till diakon. Dessutom togs prästen Jens Peterson, som tjänstgjort inom EFS, emot för tjänst i Uppsala stift. Jag kände tacksamhet och glädje över att få leda vigningsmässan. Det var också speciellt att vara med om det på den dag som är minnesdag för förintelsen. Jag väljer att tolka det symboliskt: kampen mellan ont och gott bildar bakgrund till att kyrkan finns med sitt uppdrag från Gud.
Minnesdagen infaller varje år den 27 januari, eftersom det var den dag då utrotningslägret Auschwitz-Birkenau befriades. Vi påminns om det allra mörkaste i mänsklighetens historia, om vad ondskan förmår genom oss människor, trots att vi borde veta bättre. Minnesdagen påminner också om att vi måste välja sida i den kamp mellan ont och gott som ständigt pågår. Gud älskar oss och vill något gott med oss och våra liv.
Det finns ett trotsigt trots allt när vi firar Septuagesima på minnesdagen av förintelsen och temat är Nåd och tjänst. Det handlar om den gudomliga verklighet som trots allt finns och den tjänst vi är kallade till av Gud, som är full av nåd, kärlek och barmhärtighet.
Nåd och tjänst hör ihop. Tjänst utan nåd är kravfyllt slavgöra. Nåd utan tjänst innebär att andra inte får del av nåden.
Tjänst innebär att vara inställd i ett sammanhang och att betyda något för andra. Jag tror att det är något vi alla längtar efter och behöver. Någon ville mitt liv, och det jag är och får bidra med gör skillnad. Det börjar inte hos mig utan hos Gud som ger. Det handlar inte enbart om mig utan om livet som vi delar lokalt och globalt.
Som allt gudomligt har nåden med det mänskliga att göra. Den är gåva, allt tar vi emot från Gud utan att vi har förtjänat det genom något som vi utfört. För att få ta emot av Gud är det inget krav att vi är socialt eller religiöst förträffliga. Och vi kallar Guds ord, dopet och nattvarden för nådemedel, eftersom vi genom dem får del av det gudomliga livet som en gåva, av nåd. Vi får utan att betala.
Temat nåd och tjänst berör mig personligen. Jag valde till valspråk som biskop ”Förvaltare av Guds nåd” med druvklasen som symbol för försoningen och nattvarden. I Första Petrusbrevet står det att vi är förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det betyder inte att vi som förvaltare förfogar över nåden. Därför kan vi heller inte berömma oss av den. Vi tar emot och ger vidare. Guds nåd får vi del av i många former. Guds handlande kan inte begränsas av oss. Under några år har vi uppdraget att dela med oss. Sedan återlämnar vi det till Gud.
Nathan Söderblom var en av 1900-talets mest framstående ärkebiskopar. Han var förnyare av teologi och kyrkoliv, en av den ekumeniska rörelsens förgrundsgestalter och mottagare av Nobels fredspris för sina insatser för fred och folkförsoning under och efter första världskriget. Efter sin hastiga bortgång 1931 blev han gravsatt i vår domkyrka, strax nedanför kortrappan. På hans grav finns orden ur dagens evangelium inristade: ” Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Valet av ord kan förvåna. Fanns det inte mer för honom att berömma sig av?
Söderblom visste att hans liv och tjänst var beroende av Gud och att han var kallad att använda sina kunskaper, erfarenheter och personliga gåvor. Han talade gärna om uppenbarelsehistorien och insåg att den gudomliga uppenbarelsen bär tjänsten. Gud uppenbarar sig genom att tala till och handla med oss med Kristus som centrum.
Söderblom såg behoven i samhället och den värld han levde i. Det finns för honom inget annat alternativ än att gå dit Gud kallar. Han levde i det positiva beroendet av Gud. Han såg sitt uppdrag som att vara förvaltare av något gudomligt stort mitt i vår värld. Gud skänker både gåvorna och gör det möjligt för Guds rike att växa. Det är egentligen inte så märkligt att Söderblom tyckte om orden om den tjänare som bara gjort det han var skyldig att göra. Det finns inga överkrav i dem. Det finns en vila i att tjäna och följa Guds vilja. Gud bär tjänsten genom nåd. Det går att förtrösta på det, att leva i tillit. Nåden från Gud tas emot i förtröstan på det Gud ger. Söderblom visste det i likhet med kristna i alla tider.
I perspektiv av vigningsdagens evangelium går det att vila i att Gud kallar och sänder oss till tjänst som kristna och som vigda tjänare. Allt vilar i Guds hand. Allt är beroende av Guds nåd, som bär vår tjänst som nådens budbärare.