mars 2013

Ni visas månatligt arkiv för mars 2013.

Påskljuset i Eriksbergskyrkan, Uppsala

 Ännu är nätterna kalla och kyliga vindar blåser, men ljuset uppfyller allt fler av dygnets timmar. Solen värmer och ger en försmak av vår och sommar. Naturen ger tecken om att livet föds på nytt. Då är det härligt att få utropa med kristna i alla tider och på alla platser: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Det onda har inte sista ordet i kampen mellan ont och gott. Kärleken segrar. Jordens brustenhet, synden och döden håller inte Guds son fången. Förhänget till det allraheligaste i templet har rämnat: vägen till paradiset står öppen. Mörkret viker undan för ljuset.

Jesus lever, och vi får leva. Det betyder att vår tro har ett innehåll och att vårt hopp om framtiden är grundat i Guds handlande och närvaro. Kärlekens Gud är med oss.

Taggar: , , , , , , ,

Vi har nog alla tagit del av påskens händelser och budskap ur olika perspektiv. När jag detta år läser de kända texterna blir det särskilt starkt för mig att frågan om makt ständigt återkommer. I varje skede ställs den: Jesus på väg till Jerusalem, förräderiet, nattvardsfirandet, lidandesvandringen, korset – och sedan: när livet föds på nytt. I de ord som sägs finns maktfrågan med: välsignad är han som kommer; detta är min kropp som blir utgiven för er; hjälp dig själv nu och stig ner från korset; min Gud, varför har du övergivit mig? Fader, i dina händer lämnar jag min ande – och sedan orden från den uppståndne: Frid åt er alla!

Vad är innehållet i makten? Vem förfogar över makten? Vad används den till? Det är frågor som öppnar upp perspektiv på den makt som alltför ofta råder i vår värld: att behärska, tvinga, trycka ned, hindra, riva sönder och isär, plåga och döda. I påskskeendet ställs den makten mot en annan makt med rötter i en annan värld. Frågorna om makt visar oss till Guds hjärta. Där finns kärlekens makt, som Gud förfogar över och som används till att befria, återupprätta och förnya relationer. Gudsrelationen blir hel, och det har konsekvenser för våra liv och relationer.

Vi följer Jesus under den avgörande kampen mellan gott och ont. Kärleken bär. Hoppet om en värld där Guds vilja råder ska öppnas. Kampen pågår inte bara utanför oss. Den gäller om kärleken ska få råda i våra liv. I tro på Gud och med tillit till Guds kärleks makt kan vi vara Guds medarbetare för livets skull.

Taggar: , , , , , , ,

I kväll har den internationella helgen i Gävle inletts. Temat är ”Jag – en del av världen.” Jag har just kommit från Heliga Trefaldighets kyrka där jag talade om ”För att världen ska leva” innan inledningsmässan. Jag är tacksam över prästen Mattias, musikerna och ungdomarna från Lagunda församling (Örsundsbro) för mässan. En församlingsbo ville efteråt ha min bekräftelse: visst har vi fina ungdomar i Lagunda? Ja, visst har ni det. Jag vill här dela tankar kring vårt uppdrag för att världen ska leva.

Fastetiden påminner oss om att vi lever i relationer i ett ömsesidigt beroende. Vi hör samman i en världsvid gemenskap på den jord vi delar. Det är i världen som vi tjänar Gud. Budskapet att varje människas liv är värdefullt, meningsfullt och betyder något för andra ska gestaltas.

Fastetiden är en tid när vi kan fördjupa relationen till Gud och göra levande kallelsen till ett kristet liv. Med mer av andlig förnyelse och fördjupning följer mer av kärlek och omsorg om medmänniskan och skapelsen. Det finns ett direkt samband mellan Gudsrelationen och arbetet med överlevnadsfrågorna. Jesus Kristus visar själv vägen. Han kommer sänd av Gud, buren av gudomlig kärlek. Han lever vänd mot Gud och samtidigt mot världen. Det är nödvändigt för livets skull, för att världen ska leva.

Gud har ett ärende som gäller våra liv. Kristen tro gäller det vi behöver som människor, inget annat. Gud längtar efter oss och vill leva i gemenskap med oss. Gud är närvarande hos oss och handlar med oss, så att Guds vilja kan ske. Evangeliets budskap syftar inte på en sektor av livet utan på livet som sådant.

Under fastetiden i år har jag ofta tänkt på att det som är nödvändigt för att jag ska leva visar vägen till Guds hjärta. Det livsnödvändiga bär prägel av Gud själv och av Guds handlande. Det är också tecken för Guds värld. Jag tänker på luften. När vi andas bär den vår livsande. Det är samma Ande, som är Guds kraft hos oss nu. Jag tänker på vattnet, som är förutsättningen för liv på jorden, och det är med vattnet som Gud i dopet ger ett förnyat liv. Jag tänker på blodet som rinner i våra ådror och bär syre och viktiga ämnen till hela kroppen. Det är ett tecken för Kristus som ger näring till kyrkan, Kristi kropp. Jag tänker på vinet som ger oss Kristi offrade blod i den heliga måltiden. Gåvor av jordens frukt och människors arbete blir bärare av det heliga. Så knyts jord och himmel, människa och Gud samman. I livets mitt finns Gud.

Jag tänker självfallet också på brödet denna vecka efter Midfastosöndagen, det bröd som är livets bröd. Det helt vanliga brödet behöver varje människa på jorden. Det är ett baslivsmedel. I brödundret visade Jesus att det är viktigt att det räcker åt alla. Och så ska det vara i Guds rike. Där får alla tillräckligt med bröd. Och vi ska ju göra Guds rike allt mer synligt. Alltså är det nödvändigt att vi ser till att alla på vår jord har tillgång till bröd. För att världen ska leva.

Brödet är så viktigt att vi ber om det i Herrens bön: ”Ge oss idag det bröd vi behöver.” Det brödet är det helt vanliga brödet. Men brödbönen kan också översättas: ”Ge oss brödet för dagen som kommer.” Det är livets bröd, som hör till Guds rike; när vi tar emot det behöver vi aldrig hungra mer. Jesus sa: ”Jag är livets bröd.” Han utrotar den andliga hungern. Han kommer med Guds rike, och vi får från honom kallelsen att utrota hungern i vår värld, vare sig hungern finns i vår kropp, själ eller ande. Världen ska leva.

I nattvarden blir brödet bärare av Kristi kropp och ger oss delaktighet i det liv som aldrig dör. Det brödet räcker åt alla, och det betyder mer än att jag och du får del av Kristus och det han gör för oss. Det är ett tecken för hur Gud vill att vår värld ska leva. Jonas Jonson har fångat det i psalm 398:

Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.

Brödet från jorden blir ett himmelskt bröd för alla. Så måste det bli för alla på vår jord. I Guds rike finns nåd och barmhärtighet, rätt och rättvisa råder. Så bör det också vara i vår värld. Vi kan inte nöja oss med mindre.

När vi fastar avstår vi från något. Då får livet ett annat perspektiv. Fokus flyttas från mig till Gud, medmänniskan och skapelsen. Det handlar om ta emot gåvor och att ge vidare. Den största gåvan är att Gud uppenbarar sin kärlek i Jesus Kristus för oss. Vi har också fått många andra gåvor. Vi kallas att dela med oss av dem till medmänniskor i vår närhet och över hela jorden så att alla får möjlighet att leva.

Jorden är Herrens. Helheten och delarna hör samman. Gud finns inte i en avskild sektor i tillvaron. Himlen ska möta på jorden. Därför behöver vi som församlingar och enskilda kristna ha vår hemhörighet i Guds rike och arbeta för att detta rike alltmer blir en verklighet i den brustna värld där vi lever.

Kyrkans uppdrag kommer från Gud. Kallelsen till tjänst hör hemma i Guds relation till världen. Gud vill i sin kärlek rädda världen undan mörkrets makt, från döden till livet hos Gud. Kyrkan är sänd för att berätta om och gestalta det som Gud gör genom Jesus Kristus. Hon fortsätter den befrielsegärning som det berättas om i Johannes 3:16, den text vi brukar kalla Lilla Bibeln eftersom den sammanfattar evangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Vårt uppdrag gäller alltså inget mindre än att skapelsen ska återupprättas. Kyrkan ska vara ett redskap för Guds kärlek, barmhärtighet och rättvisa. Hoppet om en ny värld bär.

Den värld som kyrkan tjänar är global. Uppdraget att dela evangeliet i ord och handling gäller den världsvida kyrkan på varje ort. Vi samarbetar med alla människor av god vilja. Vi är kyrka tillsammans, för att världen ska leva.

Taggar: , , , ,

2013 års nationella forum för sverigefinskt arbete samlas i Uppsala den 8-10 mars under temat På hjärtats språk.

Orden är viktiga, eftersom de är tecken för en verklighet. Det gör skillnad om vi uttalar ord av kärlek eller hat, samhörighet eller främlingskap. De är inte bara känslouttryck utan sanningsanspråk. Vi tror oss inte fånga in kärleken med ord av kärlek men de är tecken för kärlek och förmedlar kärlek.

Orden är viktiga. Därför är det nödvändigt att känna igen dem för att förstå vad de syftar på. Då kan vi kommunicera och göra det på ett sådant sätt att mottagaren uppfattar vad vi vill uttrycka.

Orden är viktiga. Därför har det första språket vi lär oss en särställning, det gjorde att vi kunde utveckla relationer och gå i dialog med omgivningen. Inget annat språk kan inta den platsen. Och när vi blir gamla kan det bli så att det första språket åter intar sin förstaplats om vi förlorar andra språk som vi lärt in.

På hjärtats språk uttrycker att det gäller mer än att göra sig förstådd. I annat fall kunde vi sluta med hemspråksundervisning och avsluta vårt sverigefinska arbete. Då räcker det med att alla lär sig svenska. Men människans behov omfattar mer än att kommunicera med ord.

Hjärtats språk är de språk med vilka jag förmår uttrycka det jag ser, förstår, tänker, tror, hoppas och känner. De är språk som är personliga och gör att jag får leva i en gemenskap med rötter, innehåll och sammanhang som förenar. Hjärtats språk är både mitt eget och delar av en kultur. Därför finns i hjärtats språk ord och handlingar som är unika för mig och den kultur som jag tillhör.

När jag växte upp fanns en oerhörd tilltro till det talade ordet. Det märktes särskilt i kyrkans gemenskap som förde vidare en luthersk tradition med betoning av det levande, förkunnade ordet. Detta tolkades alltför ofta som det talade eller skrivna ordet. Handlingarnas, symbolernas, konstens och dramats språk hade inte så framskjutna platser i kyrkolivet. Bättre var det med sångens, musikens, högtidernas och sedernas språk.

Medvetenheten har ökat om betydelsen av många språk för att fler ska kunna uttrycka sig på sitt hjärtas språk. Flera faktorer ligger bakom den utvecklingen. Den ekumeniska rörelsen, liturgiska förnyelsen och teologiska reflektionen i ett samhälle i snabb förändring bör nämnas. Framväxten av det etniskt, kulturellt och religiöst mångfacetterade samhället har förändrat läget. Den globala kommunikationen i det multimediala samhället har också bidragit. Hjärtats språk bär det andliga livet.

Ärkebiskop Kari Mäkinen talar om språkets betydelse för det andliga livet

Vi ska använda en mångfald av språk. De behövs för att mångas hjärtan ska vara med.  Och de lästa, skrivna och talade språken är viktiga ur det perspektivet; det gäller de erkända minoritetsspråken och många andra. Även Sverigefödda medborgare talar flera språk. Så ser vår värld ut.

Taggar: , , , , ,