Välsignelse utan villkor

Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.