Välsignelse utan villkor


Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.

2 kommentarer

Andreas Holmberg säger
14 april 2013 – 05:22

Intressant! För mej - liksom säkert i grunden även för er andra - är den enda rimliga aspekten vad grundtexten verkligen säger. Att ta bort konjunktiven i 4 Mos. 6 för att de är mindre vanliga på svenska vore ju verkligen ytligt eftersom det faktiskt ger en betydelseskillnad. Man får hoppas att bibelkommissionen har mer sakliga skäl (jo, säkert menar man sej, som du säger, ha det), eftersom en bibelöversättning fortfarande har stort inflytande på språket och i viss utsträckning - om än inte lika mycket som 1541 - är normerande och viktig för konjunktivens vara eller icke-vara.

Beträffande Herrens bön instämmer jag som jag tidigare skrivit helt och hållet i din önskan (även om jag tror att folk gladeligen accepterar en pch annan gammal verbform i t.ex. "Härlig är jorden" eller "Gud som haver") och även om jag önskat en närmare anknytning till B2000 i fjärde bönen: "Ge oss i dag vårt bröd för dagen" i st f den föreslagna versionen "Ge oss i dag det bröd vi behöver".

Beträffande den ovillkorliga välsignelsen är mitt stöd alltså mer villkorligt(!): STÅR välsignelsen ursprungligen i ovillkorlig form eller inte? Och vad innebär skillnaden pastoralt? (Den uttalades ju hur som helst inte till filistéer och amalekiter, om vi tänker på Lars Nilssons "löftesaspekt"). Jfr den ovillkorliga avlösningen som ju också diskuterats när den frikopplats från den enskilda bikten. Riskerar vi i den missionssituation vi har i Sverige - där den bekännande gudstjänstfirarstommen är rätt klen men många kommer vid vissa tillfällen som allhelgona, advent/jul eller barnens konfirmation - att få ännu en ovillkorlig men personlig tillsägelse som gör att omvändelse och medveten anslutning till "Herrens folk" genom tron på Jesus framstår som oviktig - eftersom alla ändå välsignas och bevaras av Gud och (förmodligen) blir evigt saliga? Måste vi - som förut framför avlösningen: "Är denna din syndabekännelse uppriktig..." - lägga till en ingress framför välsignelsen, t.ex. "Du som genom hjärtats tro och munnens bekännelse (alt. genom dopet och tron) tillhör Kristi kyrka, ta emot Herrens välsignelse"? Vilket ju inte behövs om välsignelsen är utformad som en önskan och en bön: "Gud välsigne dej". (Här skulle förstås även teologin kring kristenhet och judenhet behöva reflekteras kring, eftersom välsignelsen ursprungligen är "aronitisk" - vilken välsignelse förblir och vilken är knuten till tron på Kristus, jfr Joh. 8:24 http://www.bibeln.se/las/2k/joh#q=Joh+8%3A24

Nå, det viktigaste är ju vad som faktiskt står i 4 Mos 6. Men får man ha rent ytspråkliga synpunkter, tycker jag nog - i motsats till bloggaren och BK? - att konjunktiven är till den äldre formens fördel. I motsats till verbens pluralformer innebär konjunktiven en nyansering som är viktig att bevara och inte är utdöd än. "Han leve: hipp hipp hurra". Och indikativ bleve väl "the Lord blesses you and keeps you" på engelska, så konjunktiven kanske inte är en icke-fråga där heller än? Efter att ha räknat upp alla som talar i imperativ och indikativ, konstaterar dock Alf Henrikson: "De som ville att konjunktiven bestode, om möjligt vore, måtte ej vara många."

Det här blev visst långt. Nu ska jag ut i solen och åka längdskidor på täkterna i Iggesund (14 april!). Fortsatt Glad Påsk!

Lars Nilsson säger
12 april 2013 – 05:58

Välsignelsen i presens knyter dessutom an mer till löftesaspekten som finns.
I GT återkommer ju ofta tanken " ni skall vara mitt folk ....... Och jag skall välsigna er".

Biskop Ragnar svarar
13 april 2024 – 08:13

Och det är ju värt att notera att vi i gudstjänsten lovar och välsignar Gud. Det är väl lättare att säga att Gud välsignar oss. Men i båda riktningarna är välsignelsen beroende av Guds vilja och handlande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.