juni 2013

Ni visas månatligt arkiv för juni 2013.

Under det nordiska biskopsmötet på Lofoten gav forskningsdirektorn vid det norska polarinstitutet på Svalbard Kim Holmén en överblick över läget när det gäller klimatförändringarna. Om jag jämför med det jag fick höra för drygt sex år framstår det han berättade om utsläppen och den globala uppvärmningen som än mer alarmerande. Hur någon kan förneka att detta är en katastrofal utveckling är en gåta. Och att inte mer görs är en moralisk skandal.  

Om vi tar del av långtidsstatistiken från 1900-talets början blir det tydligt. Det finns en naturlig variation men förändringarna accelererar, särskilt de senaste femton åren. Ekosystemen, jordbruket och infrastrukturen påverkas. De värsta prognosmodellerna har överträffats i verkligheten. Priset för det som sker kommer att betalas av kommande generationer även om utsläppen direkt minskas drastiskt.

Människan har skapat klimatkrisen. Nu är det nödvändigt med anpassning till förändrade livsvillkor och införande av radikala åtgärder. Utmaningen är global, nationell och lokal. Den gäller varje enskild människa, som både är beroende och bidrar till helheten.

Det här har med vår gudsrelation att göra. Det är en överlevnadsfråga för Guds skapelse, och vi är Guds medarbetare och förvaltare av skapelsen. Det handlar om vårt ansvar för relationerna. De mest utsatta runt vår jord kan inte värja sig; de har vi ett särskilt ansvar för.

En utveckling i rätt riktning måste till. Det räcker inte med ny teknologi. En etik där det gemensamma och långsiktiga står i fokus och en moral som får konsekvenser behövs. När det kortsiktiga, som inte kostar pengar eller kräver att den enskilde avstår från något, belönas i allmänna val, bör kyrkan påminna om behoven av långsiktiga åtgärder för skapelsens överlevnad.

Ur ett manifest – en hustavla – från en konferens i Trondheim 2001 om etik och förvaltning av naturen hämtar jag två budskap som kopplar överlevnadsfrågorna till gudsrelationen:

”Människa, du som har kunskap om gott och ont, ta ditt ansvar!

”Människa, du som har makt att ödelägga jordens väv, du är kallad till ett liv i försoning!”

Taggar: , , , ,

 

Det är en stor högtidsdag i en församling när kyrkporten öppnas efter en restaurering. Denna månad har jag fått vara med när Hälsingekyrkorna Segersta återöppnades för två veckor sedan och Ilsbo kyrka igår. I båda fallen har man tagit tillfället i akt att modernisera elsystemet och ljudanläggningen och gjort kyrkorna tillgängliga för funktionshindrade. Vid stora restaureringar kompletteras isoleringen och värmesystemet byts ut. De bidrar därför till energihushållning och en hållbar framtid. Samtidigt dras driftskostnaderna ner. Så skapas förutsättningar för att kyrkorna ska kunna användas ännu under många år.

Vi gläds över att kyrkor som invigts till Guds ära blir förskönade. Det avgörande är att de är rum där vi tillsammans får möta Gud och komma i kontakt med livets ursprung, mening och mål och hämta kraft. I kyrkan får vi sådant som förnyar oss. Här finns förlåtelsen som vi får ta emot, Ordet som talar till oss, den heliga måltiden som ger kraft och välsignelsen som delas ut som en gåva från Gud. Så låt oss ofta samlas till gudstjänst för livets skull. Vi behöver kyrkan som rastplats och växtplats. Här är Gud närvarande och möter vår längtan. Här sänds vi till tjänst för den gudomliga kärleken.

Det känns som ett privilegium att som biskop få besöka alla vackra kyrkor, fira gudstjänst med församlingen och möta församlingsborna. Det går inte att ladda upp bilder just nu, annars hade jag tänkte dela med mig av en bild där kyrkoherde Gustaf Forsmark står bland moln och änglar och predikar i en av de få återstående altarpredikstolarna. Dessutom en bild av när kolbullarna förbereds vid eftersamlingen på hembygdsgården. Jag kan berätta att det smakade bra!

 

Taggar: , , , ,

”Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.” De nakna och existentiella orden kommer ur djupet av en människas hjärta. De beskriver hennes situation. Hon har tomma händer. De berättar också om en längtan. Hon kan inte själv utan behöver något som räddar henne. Det är ord som varje människa kan använda, oberoende av nationalitet och religion. Orden blir till en bön. Undrar om textförfattaren är medveten om det.

Jag tog texten som utgångspunkt i mitt tal i Uppsala domkyrka när tretton vigdes till diakoner och fyra till präster. När jag slog på bilradion på Nationaldagen fick jag höra den i en poplåt av en för mig okänd artist och textförfattare. Efter vigningsmässan har jag fått reda på att många yngre vet vilken låt det är. Den sjungs av gruppen Den Svenska björnstammen och finns här:http://www.youtube.com/watch?v=IEC7sIfCtKs

Jag associerade till orden i barnens bön: ”Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver, Fader vår.” Den uttrycker en tillit till Guds närvaro och omsorg i livets alla skiften. Ibland är det svårt att känna den tilliten. Men det finns ett Guds trots allt.

Våra livsvillkor förenar oss, våra grundläggande behov likaså. Vi står ofta nakna och sårbara. Det är viktigt att erkänna det för att kunna leva.

För hoppets skull behöver vi bäras av en vision om framtiden som har betydelse redan här och nu. Och det har vi i visionen om Guds rike. De lärjungar som följde Jesus fick del av den. Det är ju Guds rike som han delar med sig av i allt han säger och gör.

Visionen innehåller att människor helas till kropp, själ och ande, upprättas och får nya livsmöjligheter, får tillit till Gud och möjligheter att vara Guds medarbetare, människovärdet hävdas och människor behandlas med värdighet, rättvisa råder, vapnen mister sin makt och försoning uppstår. Det var det riket som tog gestalt genom Jesus.

Vi ska använda byggstenarna för Guds rike: de är nåd, kärlek, medlidande, barmhärtighet, vatten och bröd åt alla, rättvisa, förnyelse. Då har vi något i händerna.

Det är tillåtet också för en kristen människa att säga: ”Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.” Om vi erkänner vår egen utsatthet och sårbarhet och bejakar våra behov, blir det lättare att gå tillsammans med andra. I grunden är det ju Gud som förfogar över sitt rike. Vi får leva i tillit till att Gud förmår göra mer än vad en människa kan tänka och göra. Vi är barn hos Gud och får överlåta våra liv i Guds hand med bönens ord: ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår.” Hoppet bär oss och vår tjänst för Guds rike.

Taggar: , , , , , ,