Att leva i försoning

I tre dagar har stiftets diakoner och präster varit samlade i Uppsala med gäster och medverkande. För fyra år sedan var temat Liv i löften och handlade om kallelse, sändning och tjänst utifrån de vigningslöften som kyrkans vigda gett och försöker förverkliga i sina uppdrag. Denna gång samlades vi kring det mest centrala som kan tänkas: Liv i försoning. Alla kristna – och det gäller också för oss som är vigda till tjänst och lever liv i löften – är helt beroende av försoningen som Guds gåva.

Jag är uppfylld av intryck: från gudstjänster och sånger om Guds kärlekshandlande i Kristus och vår sändning till försoningens tjänst bland medmänniskor; från föredrag och samtal om sambandet mellan sanning och försoning; från delade insikter om den skuldtyngdes väg till försoning; från analysen av möjligheterna till försoning mellan föräldrar och barn; från samtal om försoning ur ett internationellt perspektiv med Nelson Mandela och Desmond Tutu som föredömen med unik lyskraft; från alla som personligt delade med sig av tankar och perspektiv i seminarier och samtal men också berättade om bekymmer, oro och utmaningar.

Jag är berörd av den glädje och det engagemang som deltagarna visade över att samtala om försoning i dess många former. Det märktes tydligt att det är viktigt att få samlas kring det avgörande för livet: att relationer återupprättas och bär. Försoningen har sin grund i det som Gud ger och som sedan formar våra relationer till varandra och till hela skapelsen. Försoningen gäller också oss själva och vår egen självkänsla, att vi försonas med livet som det blev för att kunna möta framtiden.

Jag har lärt mig mycket under dessa dagar. Nya pusselbitar har lagts till mitt eget livspussel, nya perspektiv har jag fått ta emot.

Jag bär med mig en tagg i hjärtat. I ett av mina seminarier tog en av de unga engagerade prästerna upp att hon saknar samtalen kolleger emellan och i församlingen om tron och livet. Alltför många samtal är planeringssamtal. Det praktiska och almanackan tar för mycket tid. Är inte det tragiskt? Jag vet ju att präster och diakoner är bra på att samtala med människor i personliga möten. Om vår tro ska fördjupas och livet förnyas behöver vi dela med oss av våra personliga berättelser. Det allra mest glädjande med årets präst- och diakonmöte är att så många berättade om det som är väsentligt för dem. Jag är tacksam. Vigningslöftet gäller:

Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?