Att leva i försoning


I tre dagar har stiftets diakoner och präster varit samlade i Uppsala med gäster och medverkande. För fyra år sedan var temat Liv i löften och handlade om kallelse, sändning och tjänst utifrån de vigningslöften som kyrkans vigda gett och försöker förverkliga i sina uppdrag. Denna gång samlades vi kring det mest centrala som kan tänkas: Liv i försoning. Alla kristna – och det gäller också för oss som är vigda till tjänst och lever liv i löften – är helt beroende av försoningen som Guds gåva.

Jag är uppfylld av intryck: från gudstjänster och sånger om Guds kärlekshandlande i Kristus och vår sändning till försoningens tjänst bland medmänniskor; från föredrag och samtal om sambandet mellan sanning och försoning; från delade insikter om den skuldtyngdes väg till försoning; från analysen av möjligheterna till försoning mellan föräldrar och barn; från samtal om försoning ur ett internationellt perspektiv med Nelson Mandela och Desmond Tutu som föredömen med unik lyskraft; från alla som personligt delade med sig av tankar och perspektiv i seminarier och samtal men också berättade om bekymmer, oro och utmaningar.

Jag är berörd av den glädje och det engagemang som deltagarna visade över att samtala om försoning i dess många former. Det märktes tydligt att det är viktigt att få samlas kring det avgörande för livet: att relationer återupprättas och bär. Försoningen har sin grund i det som Gud ger och som sedan formar våra relationer till varandra och till hela skapelsen. Försoningen gäller också oss själva och vår egen självkänsla, att vi försonas med livet som det blev för att kunna möta framtiden.

Jag har lärt mig mycket under dessa dagar. Nya pusselbitar har lagts till mitt eget livspussel, nya perspektiv har jag fått ta emot.

Jag bär med mig en tagg i hjärtat. I ett av mina seminarier tog en av de unga engagerade prästerna upp att hon saknar samtalen kolleger emellan och i församlingen om tron och livet. Alltför många samtal är planeringssamtal. Det praktiska och almanackan tar för mycket tid. Är inte det tragiskt? Jag vet ju att präster och diakoner är bra på att samtala med människor i personliga möten. Om vår tro ska fördjupas och livet förnyas behöver vi dela med oss av våra personliga berättelser. Det allra mest glädjande med årets präst- och diakonmöte är att så många berättade om det som är väsentligt för dem. Jag är tacksam. Vigningslöftet gäller:

Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?

2 kommentarer

Andreas Holmberg säger
3 september 2013 – 09:00

Ja, i det sista instämmer jag helt och fullt (tack för svar!). Liksom jag instämmer i att det finns flera olika aspekter på mysteriet. Men när Waldenström - och hans föregångare eller sentida efterföljare - gått till angrepp på den s.k. "satisfikationsläran" vet jag inte precis om de alltid varit så "inkluderande" eller "mystika" (Tegnér kallade den ju för slaktaridé, även om han som biskop modifierade sej: http://www.habackuk.blogspot.se/2013/08/blivande-biskopar-for-200-ar-sedan.html).

Snarare har de väl ofta själva inskränkt perspektiven på försoningen (i alla fall om de nu menade att t.ex. Anselm eller Rosenius inte bara var ensidiga utan helt fel ute). Ibland har ju moderna teologer rent av menat att läran om ett frälsande lidande ö.h.t. är farlig, som om den skulle innebära att ALLT lidande - inte minst kvinnors i Breaking the Waves eller IRL - vore frälsande, vilket det ju förvisso inte är.

Som allmän tumregel gäller väl i efterapostolisk teologi att det som är helt nytt inte är bra och att det som är bra inte är helt nytt; däremot kan man ju ständigt utifrån Skriften och "sensus fidelium" behöva påminnas om bortglömda aspekter, som då blir "som nya" ("se, jag gör allting nytt!") eller framställda och sammanställda på ett nytt sätt. Det kanske inte är överraskande att en EFS-are som jag ser Agne Nordlanders "Korsets mysterium" som föredömlig och inspirerande i sin bibliska mångsidighet, trots en lika föredömligt begränsad mängd papperssidor. Men nu vill jag med en positiv grundinställning invänta kommande blogginlägg.

Andreas Holmberg säger
2 september 2013 – 09:21

Jag har fått många positiva intryck i andra hand genom rapporter från präst- och diakonmötet i Uppsala. Temat var jätteviktigt och de många samtalsämnena i anslutning till temat likaså. Roligt att få dela referaten!

Men jag känner en tagg i hjärtat, också jag: nästan ingen i Svenska kyrkan förutom Olof Edsinger och Stefan Holmström i EFS (se årets Budbäraren) verkar nuförtiden försvara den aspekt av försoningen med Gud som Waldenström med sådan frenesi angrep 1872-75 och framgent. Den aspekt som kortast kan uttryckas: Gud krävde offret - Gud gav offret - Gud var offret. Den aspekt som gör rättvisa åt att lagen måste få ha sin gång även när brottslingen är nära släkt med kungen eller domaren (en aspekt som Waldenström i stort sett bortsåg ifrån när han bara ville diskutera far-barn-perspektivet), jfr f.ö. Häxan och lejonets "förrädar- och försoningsperspektiv", men samtidigt också gör rättvisa åt Guds självutgivande kärlek.

Ingen "lutheran" förnekar väl att människan behövde försonas eller att Gud som Far och Skapare älskade och älskar världen. Men att även Gud p.g.a. sin heliga vrede och omutliga lag (vem förbannade egentligen marken, förvisade människan och ställde ängeln med det brinnande svärdet vid paradisets port?) blev tvungen att gå i harnesk mot skapade, älskade men upproriska varelser (som han samtidigt gjorde kläder åt och lovade befrielse åt?) - jämför David och Absalom - och att han alltså även själv i någon mening behövde försonas/sluta fred, det är det ganska tyst om idag. Liksom man alltför sällan hör uppmaningen: Låt försona er med Gud (så länge den genom Jesus proklamerade amnestin råder)!

Men det är bra att forskningschefen nu aktualiserar försoningsteologin i Svenska kyrkan, liksom Sofia Camnerin/Arne Fritzon gjort inom Equmeniakyrkan. Frågan är: ska det så småningom bli mer OK för en präst i Svenska kyrkan att uthålligt arbeta på att få bort talet om "synd och skuld och slaktade Lamm" (t.o.m. i påsktid!) än att stå fast vid, säg, en högkyrklig ämbetssyn och biologiska föräldrabegrepp?

Biskop Ragnar svarar
3 september 2024 – 08:13

Andreas, för mitt seminarium på präst- och diakonmötet hade jag valt temat ”Fly inte undan det svåra”. Det gäller också offertanken i en kristen syn på försoning. Men det är inte så enkelt att den enda rätta utläggningen om offret är att framställa det inom ramen för en gudomlig rättsprocess. Om några dagar återkommer jag med ett blogginlägg om det här. I grunden är försoningen ett gudomligt mysterium.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.