Är jag en get eller ett får?

Får är mjukt ulliga, sällskapliga och tycker om att gå tillsammans. De leds gärna av en herde och de fungerar även bra med en vallhund. Getter är individualister, nyfikna och utforskande, även av det förbjudna. Jag kommer ihåg när vi en gång stannade bilen på en väg i Härjedalen där getter obekymrat vandrade omkring. Vi öppnade dörrarna och bagageluckan. Det dröjde inte länge förrän getterna var överallt inne i bilen. Det måste finnas något man kan ta där, tycktes de tänka. Getterna är fina och charmiga rackare!

Jag tänker att får och getter är lika värdefulla djur. När Jesus använder bilden av att skilja fåren från getterna är det nog inte för att värdera och gradera djur utan för att ge en bild av hur Människosonen skiljer mellan onda och goda i den slutliga domen. Fåren är de välsignade som har följt Guds vilja och brytt sig om sina medmänniskor. Getterna är de förbannade som inte gjort det. Intressant nog vet varken fåren eller getterna om vad de har gjort eller inte gjort för Jesus, som själv möter i medmänniskan. Om man har lite ödmjukhet och en normal självkritik, går det då att identifiera sig med de välsignade fåren? Är det inte så att beskrivningen av getterna passar bättre in på mig? Bilden drabbar. Är jag verkligen värd att kallas ett får, ett av Guds välsignade?

Det enda vi kan göra är att lita till Guds löften i Jesus Kristus – som är burna av gudomlig nåd – och överlämna oss själva och andra till Gud. Vi kan inte dela in människor i välsignade får och förbannade getter, inte heller har vi mandat att döma alla till himmelen.

Domen innebär en kris, är avgörandets stund. Den utmanar oss att följa Kärleken. Därför sker domen nu. Den utmanar oss också att lyssna till det gudomliga Ordet och tro på Gud. Då har vi redan del i det eviga livet. Domen sker varje dag, vid tidens slut sammanfattas alla dagar. All mänsklig tid är innesluten i Guds eviga nu.