Vi behöver ledstjärnan


 

Julstjärnan i biskopsgården
Julstjärnan i biskopsgården

Stjärnor står oftast för något positivt, trots att de kan symbolisera helt olika saker. Stjärnorna på himlen lyser vackert och bildar tecken. Stjärnor som vi beundrar har uträttat något stort inom ett visst område och är berömda för det. När jag gick i lågstadiet klistrade läraren ibland in en guldstjärna i rättstavningsboken som beröm. Till de som gör något gott för oss kan vi skämtsamt säga att de får en stjärna i himlen. En stjärna placeras före födelsedagen i dödsannonser och på gravstenar. Stjärnor i olika färger symboliserar ideologier och pryder flaggor. Viktigast av alla är vår ledstjärna.

Det finns många stjärnor att följa. Det livsviktiga för oss är att följa den stjärna som leder hem till Gud.

Stjärntydarna – eller de tre vise männen som vi brukar kalla dem – försökte tolka skeendena och framtiden med hjälp av stjärntecken. De reste långt för att nå Jerusalem, eftersom de hade kommit fram till att en judisk kung fötts och ville hylla den nyfödde. Genom att följa en nytänd stjärna som blev en ledstjärna till Betlehem fick de vara med om ett genombrott i historien. De fick del av en gudomlig uppenbarelse när de kom till det enkla stallet. Gud handlade, Guds son var där.   

De vise männen från Östern har inspirerat till vidare tolkning och reflektion. Något som fascinerar mig är att de sökte Gud och därför framstår som representanter för jordens alla människor. De längtade efter att få kontakt med det gudomliga och visade så stor tillit till att det kunde ske att de tog med sig heliga gåvor. Denna gång blev deras längtan besvarad genom att Gud kom till dem, var närvarande inför deras ögon. De fick del av mer än de själva kunde hoppas på genom sin egen stjärntydning, som alltid är begränsad av människans förmåga och dunkla blick.

En motsvarande erfarenhet som de tre vise männen gjorde reformatorn Martin Luther 1500 år senare i mötet med Bibeln. När han studerade de bibliska skrifterna kom han fram till att det finns ett centrum och en röd tråd i dem. Han beskrev Jesus Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Jesus är centrum och avgörande vägvisare i det frälsningsskeende som Bibeln berättar om. Det fortsätter när vi finner Gud genom Jesus och låter det mötet forma livet. Vi utmanas då att bli missionärer och dela det vi funnit med andra. Så fortsätter Guds uppenbarelsehistoria.

En kommentar

Rolf Pettersson säger
8 januari 2014 – 07:21

Tack för att du inte spelar ut Guds uppenbarelse mot människans sökande! Några reflektioner m a a din text:

Herren uppenbarade sig för stjärntydarna på ett sätt och på ett språk som de kände till och som var deras. Uppenbarelsen skedde på deras "hemmaplan" skulle man kunna säga.

Herren mötte dem där de var men inte för att de skulle förbli där de var utan för att sätta dem i rörelse. De följde " a light" och fann "the light", som Påven sade i sin predikan på Trettondedagen.

På samma sätt var det för herdarna. När de var mitt uppe i sitt vanliga arbete, fick de änglabudet om Frälsarens födelse. De följde maningen, bröt upp och fann barnet i krubban.

På liknande sätt är det med Herrens mor, Jungfru Maria. Ängeln Gabriel kom till henne där hon var. När hon senare fick höra herdarnas vittnesbörd tog hon allt till sitt hjärta och begrundade det (Lk 2: 19 också 51). Här står hon som urtypen för den hållning, som är ett konkret uttryck för det som Luther senare skulle komma att formulera.

Rolf Pettersson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.