Den kunglige ämbetsmannen kom till Jesus på grund av sin nöd, hans son var sjuk. Han insåg sitt behov av Jesus och sökte upp honom. När nöden är tillräckligt stor, när behoven är akuta, då räcker det inte med vad vi själva förmår.
Det är förunderligt att det tycks vara människor som inser sitt misslyckande och sin svaghet som kommer till Jesus. De är inte ”starka” människor vad det nu än är. Jag tror också att det handlar om insikt och självinsikt, om behov av någon som förmår göra mer än vi kan tänka ut eller begära. Så är det med ämbetsmannen som kommer till Jesus. Det är akut och livsviktigt för honom. Därför ber han: ”Herre kom innan mitt barn dör”. Det käraste håller på att tas ifrån honom.
Ämbetsmannens bön blev hörd i mötet med Jesus. Hans barn fick leva vidare. Vi lever alla våra liv i dödens närhet, mer eller mindre påtagligt. Alla barn överlever inte. Sjukdom och förluster drabbar oss. Kampen mot det onda pågår ständigt. Vi kämpar för livet och brottas med allt som är svårt. Vi är nakna inför Gud i vår maktlöshet. Kanske Gud blir fördold för oss, vi förmår inte ta till oss att Gud är närvarande.
Vi kan inte fly och gömma oss för det svåra. Vi får komma så som vi är och har det. Nöden bildar bakgrund för Jesu frälsningsgärning.
Jesus förstår att ämbetsmannens bön bärs av en tillit till att Gud kan handla. Han möter honom med sådana ord som redan i skapelsens början gav ljus och liv. ”Gå hem, din son lever”. När hans ord uttalas händer det som sägs. Livet återvänder.
Kyrka och församling byggs genom att Gud handlar med oss. Kyrkans tro öppnar en gudomlig värld där vi hör hemma. Den personliga tron är också en gåva. Den kunglige ämbetsmannen kom i tro och gick i tro utan att veta om något hade ändrats. När Jesus talar upprättelsens ord, sker den gudomliga befrielsen när och på det sätt Gud vill. Bönen i Herrens bön ”Låt din vilja ske” är viktig. Det är en bön där vi överlåter våra liv till Gud.
Jesus gav barnet livet tillbaka. Det hände samtidigt som ämbetsmannen fick höra de befriande orden från Jesus. Det finns ingen enkel mall att lägga för tron och livet. Många barn kan inte leva vidare. Även annat lidande drabbar oss. Dagens text från Första Korinthierbrevets första kapitel kompletterar därför dagens evangelium genom att berätta om all trösts Gud med en kallelse till oss: ”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”
Det här är några tankar efter att jag idag haft glädjen att viga en diakon och fem präster. Dagens budskap handlar om det liv och den tro som vi får ta emot som en gåva. Det är med stor tacksamhet jag tänker på dem som vigts, var och en med sina personliga gåvor från Gud. När vi viger några till särskild tjänst påminns vi om att vi alla genom dopet är kallade att vara nådens budbärare, själva inneslutna i gudomlig nåd.
När jag ser framåt tänker jag att det avgörande blir att fler berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får ett nytt perspektiv och en ny gestalt. Om vi inte öser ur livets källa och delar med oss, hur ska det då gå?