mars 2014

Ni visas månatligt arkiv för mars 2014.

ÄB Barry Morgan och jag med förlängt vänstiftsavtal

ÄB Barry Morgan och jag med förlängt vänstiftsavtal

Det finns en risk att kyrkan blir alltmer marginaliserad i en sektor av samhället och kristen tro avdelas för en avskild andlig sfär i våra liv. Det ligger en avgörande utmaning i att kyrkan ska förkroppsligas också utanför kyrkorum, församlingslokaler och de privata rummen. Kyrkan är sänd att dela tro och liv som ett redskap för Guds mission i världen.

Det värsta som kan hända är att Gud hamnar i en undanskymd men måhända trygg vrå i våra egna liv, i en annan värld än den vi dagligen lever i. Alltför många tycks uppfatta det så att Gud inte har en relation till dem utan endast till vissa utvalda, ”religiösa” människor. För andra är Gud bara relevant för vissa områden i livet. Kristen tro verkar handla om något annat än livet som helhet, i dess olika livsformer. Kontakt med Gud får vi i en andlig sfär som blir individuell och privat. I den sociala sfären är inte Gud verksam, den blir vårt eget mänskliga ansvarsområde. Det här stämmer illa med det glada budskapet som berättar hur Gud blir människa, försonar och föder nytt liv.

Gud knackar på dörren till alla rum i våra liv. Självklart är det så. Gud skapade oss till sin avbild, till att bli lika Gud. Vi är födda med längtan efter

Seminariedeltagare i Senedd - National Assembly for Wales

Seminariedeltagare i Senedd – National Assembly for Wales

vårt ursprung som också är vårt mål. I Gud finns också meningen med livet. Vi hör samman och är kallade att vara Guds medarbetare i skapelsen.

En grupp medarbetare från Uppsala har varit på vänstiftsresa till Cardiff som är huvudstad i Llandaffs stift och Wales. I katedralen förnyade vi avtalet för fem år. Ledarskapet i kyrka och församling stod på agendan för tre dagars seminarium. Det var särskilt inspirerande att ta del Llandaffs stift teologiskt djupt förankrade och utåtriktade program för förnyelse: Seven sacred spaces, i översättning ungefär Sju helgade rum. Det handlar om rum med rymd där Gud handlar. Det som sker i de rummen helgas efter Guds vilja, så som brödet och vinet i nattvarden blir bärare av Kristus till oss.

De sju rummen är hämtade från klostrens värld. I dem kan något hända med livsavgörande betydelse. Människan kommer i kontakt med Gud så att Guds vilja kan ske. På hemsidan för the Church in Wales finns mer information om rummen och det som de är till för: http://llandaff.churchinwales.org.uk/mission/7ss. De heliga rummen kan vi använda som en lins att se igenom personligt, i församlingen och i det vidare samhället som en andlig hälsokontroll och inspiration.

Fairwater Garden - ett helgat rum

Fairwater Garden – ett helgat rum

Ett av rummen är Trädgården, som är till för att arbeta i. Där kan vi dela och tillämpa vår tro i det vi gör tillsammans med andra. Vi besökte en trädgård intill en kyrka. Den skapas av utsatta människor med olika funktionshinder som själva planterar, vattnar och sköter plantor som de valt. Växterna, träden och miljön vittnade om många. Vi fick höra berättelsen om en autistisk pojke som vid första besöket hade ställt i ett hörn med bortvänt ansikte. Ett år senare visade han stolt några besökare runt i trädgården så att de fick se allt som skapats på denna plats som en gång var en avstjälpningsplats för skräp. Vid studiebesöken fick vi gå in i flera helgade och helgande rum.

På söndag samlas vi kring livets bröd i ett av de helgade rummen. Jesus är det bröd som stillar vår andliga hunger och ger oss kraft att leva. Nattvardens bröd som räcker till alla är samtidigt ett tecken för det bröd som alla människor behöver och har rätt till. Det är viktigt att se sambandet mellan det gudomliga och det dagliga brödet.

Taggar: , , , , ,

Tillit uppstår när relationer bär. Den bygger på trygghet och förtroende för att den andre vill mig väl. Om den inte finns blir jag hänvisad till mig själv och vad jag klarar av. Då blir jag lätt ensam och utsatt, kanske också maktlös. Med tillit kan jag utvecklas, växa som människa och bygga framtid.

Den grundläggande tilliten byggs upp och fördjupas i en Jag-Du-relation. Det är viktigt att det får ske. Tillit har stor betydelse också i samhället och kyrkan. Jag upplever att den är en bristvara. ”Vet själv” och ”ska kunna själv” är de sociala krav som alltför ofta gäller. Det kollektiva – att vi alla hör samman i ett ömsesidigt beroende – kommer då i skymundan. Kristen tro ger motbilder mot bristande tillit, jag-centrering och individualism. Jungfru Maria förkroppsligar flera sådana.

Ödmjukhet är inget modeord. Många associerar väl närmast till sådant som de som har förlorat på något sätt får ägna sig åt. Förr fanns den inte så lustiga kopplingen mellan ödmjukhet och underdånighet och att veta sin plats. Men hos Maria möter en ödmjukhet som innehåller insikten om att det finns någon som är större än hon själv. Inledningen av Marias lovsång vittnar om Marias ödmjukhet i relationen till Gud: ”Min själ prisar Herrens storhet (…) han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.” Maria ger uttryck åt ett positivt beroende, där hon kan vara trygg i att ta emot. I ödmjukhet förmår hon känna tillit.

Medan tillit säger något om trygghet och förtroende i nuet säger förtröstan något om framtiden. Förtröstan är den personliga trons innersta väsen. Den är tillit till att Gud är närvarande och kommer att handla med oss. När Maria sa ja till Guds uppdrag, blev hon bärare av en tro som förtröstar på Gud: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.” Förtröstan inför Gud föder tillit i relationen till andra och till det uppdrag som Gud ger.

Maria prisar Guds storhet och vittnar om att den främst kommer till uttryck i att Gud förmår göra mer än vi kan begära eller tänka. Maria kallas den högt benådade av ängeln. Det är hon därför att Gud handlar med henne genom oändlig nåd. Vi inbjuds att följa i hennes fotspår, ta emot och bära fram Jesus till andra.

 

Taggar: , , , ,

Biskoparna Ulrich och Trelle vid trädet

Biskoparna Ulrich och Trelle vid trädet

Att plantera ett träd signalerar förtröstan inför framtiden. Martin Luther blev benådad med en tro buren av förtröstan. Han ansåg att det var viktigt att plantera ett äppelträd även när den återstående tiden är kort och hoppet om att det ska bära frukt är svagt.

Jag har deltagit i planteringen av ett träd i Hildesheim som inledning till den tyska biskopskonferensens årliga ”Klausurtagung”, fördjupningsdagar. Den leddes av den ledande biskopen Gerhard Ulrich och den romersk-katolske biskopen Norbert Trelle. En ek planterades invid domkyrkan som en ekumenisk manifestation av kristen samhörighet och kallelse till enhet. I oktober 2012 skedde motsvarande vid det lutherska centret i Wittenberg. Förberedelserna för reformationsjubiléet har en tydlig ekumenisk prägel.

Trädet är i Bibeln en stark bild för livet. I sitt tal framhöll biskop Trelle hur betydelsefullt det är med god jord, rötter som är djupt förankrade, vatten och ljus för att trädet ska leva. Trädet sträcker sig mot himmelen för att kunna ta till sig ljuset.

Det gäller för oss liksom för trädet att vi behöver skapelsens ljus för att leva. Dessutom behöver vi frälsningens ljus för att hitta hem. När trädet genom sin stam och sina grenar sträcker sig uppåt för att ta emot ljus och vatten blir det ett tecken för vår längtan. Jesus är

Hjälp behövdes

Hjälp behövdes

världens ljus och skänker livets vatten. Han finns med både när Gud skapar och frälser. Han kommer till oss med de gudomliga gåvor som förnyar livet.

En del vände sig mot att ”frestelse” byttes mot ”prövningar” i den nya översättningen av Herrens bön. Ett argument är att prövningar kan vara något positivt till skillnad mot frestelser. Men vem vill genomlida prövningar? Visst kan vi växa som människor av dem, men det vet vi inte i förväg eller under tiden utan i bästa fall efteråt. Prövningar handlar om sådant som hindrar oss från att vara i Kristus som Gud vill.  Därför har prövningar med den yttersta tiden att göra.

Så det finns all anledning att med allvar be bönen ur ”Vår Fader”: ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” I dagens psaltarpsalm 131 finns en annan bön som vi kan be i förtröstan om att Gud hör vår bön och tar

Vatten ger liv

Vatten ger liv

emot oss när vi kommer: ”Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. (…) Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Amen.”

Gud är närvarande och möter vår längtan. Det bär i prövningens tid, genom död till liv.

Fastlagssöndagen är en av mina favoriter under kyrkoåret. Så det kändes inte bra när jag var tvungen att stanna hemma för att kämpa ner en förkylning. Ända sedan jag var barn har jag upplevt Fastlagssöndagen som högtidlig inledning på fastetiden. Själva fastan börjar egentligen på Askonsdagen men den kärlekens väg som också är tjänandets väg inleds genom Fastlagssöndagen och avslutas med påskens händelser. Psalm 135 understryker det budskapet: ”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider”. 

Det är en pilgrimsvandring att följa i Jesu fotspår genom möten med människor, lidande och död till uppståndelsens nya liv. Evangelisten Markus berättar om hur lärjungarna följer Jesus in i Jerusalem. Fastlagssöndagens budskap förkunnar att kärleken är den gudomliga drivkraften bakom den vandring och det uppdrag som Jesus utför. Psalm 137 ger djup åt det budskapet och formar en bön: ”O du som vann på korsets stam, vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm, blir vår och världens lag.” Våra liv länkas till Guds vilja och kärlekshandlande. Det får vi bära med oss.

Askonsdagen ställer oss inför det svåra i livet, dödens realitet och bakgrunden till det offer som Jesus utför. Budskapet förpliktar. Under fastetiden bör vi prioritera vår andliga förnyelse och i botfärdighet offra något för andras skull.

När vi går med Jesus under fastetiden får vi låta oss formas av den gudomliga kärleken i hela dess djup. I fokus står då inte den egna personen utan andra, inte behovet av personlig bekräftelse utan relationen till medmänniskan och skapelsen. Det behöver vi ta till oss i en individualistisk och narcissistisk tid. Kärleken är mer än känsla, den är vilja, satsning och liv. Det blir så tydligt i budskapet om Människosonen. Kärleken gestaltas som tjänande. ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45). Han är vår förebild. Kristi kärlek kan samtidigt bära och driva oss framåt. Vi har ett gemensamt uppdrag i kyrkan för världens skull – att älska genom att tjäna.

Taggar: , , , , , ,