Tillit uppstår när relationer bär. Den bygger på trygghet och förtroende för att den andre vill mig väl. Om den inte finns blir jag hänvisad till mig själv och vad jag klarar av. Då blir jag lätt ensam och utsatt, kanske också maktlös. Med tillit kan jag utvecklas, växa som människa och bygga framtid.
Den grundläggande tilliten byggs upp och fördjupas i en Jag-Du-relation. Det är viktigt att det får ske. Tillit har stor betydelse också i samhället och kyrkan. Jag upplever att den är en bristvara. ”Vet själv” och ”ska kunna själv” är de sociala krav som alltför ofta gäller. Det kollektiva – att vi alla hör samman i ett ömsesidigt beroende – kommer då i skymundan. Kristen tro ger motbilder mot bristande tillit, jag-centrering och individualism. Jungfru Maria förkroppsligar flera sådana.
Ödmjukhet är inget modeord. Många associerar väl närmast till sådant som de som har förlorat på något sätt får ägna sig åt. Förr fanns den inte så lustiga kopplingen mellan ödmjukhet och underdånighet och att veta sin plats. Men hos Maria möter en ödmjukhet som innehåller insikten om att det finns någon som är större än hon själv. Inledningen av Marias lovsång vittnar om Marias ödmjukhet i relationen till Gud: ”Min själ prisar Herrens storhet (…) han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.” Maria ger uttryck åt ett positivt beroende, där hon kan vara trygg i att ta emot. I ödmjukhet förmår hon känna tillit.
Medan tillit säger något om trygghet och förtroende i nuet säger förtröstan något om framtiden. Förtröstan är den personliga trons innersta väsen. Den är tillit till att Gud är närvarande och kommer att handla med oss. När Maria sa ja till Guds uppdrag, blev hon bärare av en tro som förtröstar på Gud: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.” Förtröstan inför Gud föder tillit i relationen till andra och till det uppdrag som Gud ger.
Maria prisar Guds storhet och vittnar om att den främst kommer till uttryck i att Gud förmår göra mer än vi kan begära eller tänka. Maria kallas den högt benådade av ängeln. Det är hon därför att Gud handlar med henne genom oändlig nåd. Vi inbjuds att följa i hennes fotspår, ta emot och bära fram Jesus till andra.