I lördags var jag på Världsdag i Gävle tillsammans med många internationella ombud och andra engagerade. Världens behov stod i fokus. Självklart måste det vara så på en världsdag, och kyrkans uppdrag är ju att dela Guds mission i världen. Det handlar om hela världen, inte bara en del av den. Det handlar om hela människan, inte bara en dimension. Det handlar om alla aspekter på kyrkans uppdrag: att dela evangeliet i ord och handling, samverka med systerkyrkor, tillgodose människans grundläggande behov samt verka för rättvisa, fred och mänsklighetens överlevnad. När det gäller människans och mänsklighetens grundläggande behov är det naturligt att samverka med alla människor av god vilja, med andra kristna och dem som bekänner en annan religiös tro. Har vi då något specifikt att bidra med?
Som kristen är jag människa i grunden. Som kristen är jag en fördjupad människa. Alltså måste det finnas en gemenskap med andra människor och dessutom något som jag kan bidra med som kristen. I mässan på Andra söndagen i påsktiden reflekterade jag över temat påskens vittnen. Det är verkligen vårt uppdrag att vittna om att döden och allt som kan förknippas med den inte har sista ordet. Och vittna om att livet segrar. I mässan stannade jag själv inför en text ur Första Petrusbrevet 1:3f: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen”. Smaka på det: vi är hoppets människor. Vi har en framtid hos Gud. Det finns något mer än det vi kan se och ta på.
Det hopp som har sin grund i det Gud gör genom sin Son har dessutom betydelse för oss här och nu. Texten fortsätter: ”Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.” Hoppet om den slutliga befrielsen från allt ont får bära vår vardag och dra oss framåt. Som hoppets människor har vi ett uppdrag: hopp. Jag tror att vår kallelse är att bidra med ett hoppets perspektiv i alla de utmaningar vi gemensamt står inför som samhälle och kyrka. Vårt hopp föds av det som Gud gör och ger. Guds rike ska segra och vi kan bidra till att det tar gestalt mitt ibland oss.
På måndagen var jag tillbaka i vardagen för ett möte om strukturfrågor i vackra Roslagen med kyrkoherdar och förtroendevalda ordföranden i Upplands östra kontrakt. Vi står inför en nödvändig förändring av pastoratsindelningen med förhoppningsvis bevarad och möjligen utvecklad församlingsstruktur. Humöret var gott och samtalen uppriktiga. Vi samtalade om de olika former av bärkraft som är nödvändig: pastoral, organisatorisk, ekonomisk och demokratisk. Det är viktigt att se helheten och att kyrkans uppdrag får stå i fokus för det fortsatta arbetet.
Det finns berättigade anledningar till oro vare sig vårt perspektiv gäller världen, det egna livet eller kyrkan. Just därför är det nödvändigt att hämta andlig kraft hos Gud så att livet förnyas. Så kan vi vara hoppets människor och dela hoppet med andra.