maj 2014

Ni visas månatligt arkiv för maj 2014.

Sveriges Televisions Uppdrag granskning har granskat själavården i kyrkan för att undersöka om det förekommer att präster och andra i kyrkan vill ”bota” homosexuella. Bakom ett sådant förhållningssätt måste i så fall ligga att homosexualitet är ett beteende som kan ändras, att det går att välja sexuell orientering eller till och med att homosexualitet är en sjukdom. Det skulle vara ytterst anmärkningsvärt, särskilt som sjukdomsstämpeln togs bort i Sverige redan 1979. Här gick Svenska kyrkan före och redan 1974 publicerades antologin ”De homosexuella och kyrkan” med Holsten Fagerberg som redaktör. Arbetet för fördjupade kunskaper, vidgade perspektiv, öppenhet och varje människas rätt till sin sexuella orientering har fortsatt sedan dess.

Det som nu tycks förekomma hos några få bakom stängda dörrar går helt på tvärs mot detta och skulle även strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Det handlar i grunden om människosyn. Uppdrag granskning ställer en utmanande fråga om kyrkans syn på sexualiteten och hur den tillämpas i praktiken som fordrar ett svar.

Sexualiteten hör till att vara människa. Den kan vi inte välja. Ibland har kyrkan felaktigt gett det intrycket.  Sexualiteten hör till skapelsen. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den hör till våra grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar. Men den är alltid närvarande, innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den, Sexualiteten finns, därför att vi är människor. Det är inte bara en ytlig ”läggning”, det är en orientering som berör hela personligheten.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen har blivit tydligare när vi i vår kyrka under flera decennier studerat, samtalat och tagit ställning i frågor om homosexualitet och samkönade relationer. Vi har brottats med de bibliska texterna. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatserna att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen handlar primärt om vad vi är, först i andra hand om vad vi gör. Men det är viktigt att vi tar ansvar för hur vi lever med vår sexuella orientering.

I slutet av 1990-talet tog kyrkomötets läronämnd principiell ställning till homosexualitet, år 2005 gjorde kyrkomötet det.  Vi accepterar fullt ut människor med homosexuell orientering. De finns redan i kyrkan. Vi tar därför avstånd från synsätt och handlingar som innebär att homosexuella ska ”botas” från sin sexuella orientering. Spåren förskräcker när människor undertryckt sin sexualitet. Som kyrka verkar vi för att alla människor får möjlighet att leva i kärleksfulla, trogna och livslånga relationer.

Det här synsättet måste självfallet prägla själavården i kyrkan. Den är till för den som söker själavård. Utgångspunkten är att alla är välkomna sådana de är. Syftet är att den som kommer till själavårdande samtal ska få fördjupad självkännedom med god självkänsla och tillit till de möjligheter som livet ger henne. Varje människa är älskad av Gud, har ett oändligt värde och ska behandlas med värdighet. Prästen ska som själavårdare bidra till att den enskilde fördjupas som människa i sin relation till Gud och till andra.

Kyrkan ska inte bidra till att människor föraktar sig själva, döljer sitt verkliga jag eller går in i sexuella relationer som de inte klarar av och därmed skadar andra.  Kyrkan ska understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet. Då är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i våra liv. Jag är människa, därför älskar jag.

Taggar: , , , , ,

Vägen till livet var tema idag när vi firade festmässa i Tolfta kyrka utanför Tierp med anledning av kyrkans 700-årsjubileum. Det gav mig anledning att reflektera över vad en kyrka kan betyda för livet.

Vi går in i en helt vanlig kyrka. Hur många har inte trätt in i denna kyrka! Hur mycket har inte hänt under de gångna seklen i bygden runt kyrkan! Vi kan bara föreställa oss allt som människor fått vara med om under goda och svåra tider. Allt har de tagit med sig in i kyrkan. Med det som de fått ta emot från Gud och uppleva har de lämnat den och fortsatt sina liv. Utan kyrkan hade deras liv varit annorlunda. Det hade varit svårare för dem att klara de svåra stunderna. De hade saknat en helig plats där de kan hämta kraft.

Kyrkobyggnaden bär många berättelser. Det är uppenbart när vi ser på målningarna. De bär spår av de människor som levt före oss och hur de tolkat livet i ljuset av den gudomliga uppenbarelsen. Allt i kyrkan bär på berättelser, från stenarna i muren till kyrkbänkarna, altaret, predikstolen, utsmyckningen och blommorna. Varje människa som besöker kyrkan för med sig en personlig berättelse om livet. Kyrkan är ett heligt rum därför att Gud handlar med oss här. Det är helgat liksom brödet och vinet i nattvarden till att bära Kristus till oss och förnya våra liv.

Tänk på att kyrkan är byggd som en symbolisk väg till livet hos Gud. Vi går in i kyrkan och påbörjar en vandring. Jag har varit i Genève under veckan och bland annat besökt kapellet i det ekumeniska centret. När man går in i det kapellet möts man först av en tavla som visar när Jesus döps i Jordan. Tvärs över golvet har strömmar av levande vatten huggits in i stengolvet som vi passerar som en påminnelse om dopet och Anden. Vid ingången till kyrkor i vårt land har det varit vanligt att en dopfunt placerats och påmint om dopet som vägen in i kyrkan och livet med Gud.

Vi går in i kyrkan på den symboliska vägen genom livet med många platser fram till altaret som platsen för Guds närvaro mitt ibland oss. Vi kan tänka oss att vägen fortsätter vidare bortom altaret till livet hos Gud, dit vi får komma en gång för att möta Kristus. Så länge vi lever här får vi möta honom i förkunnelse, lovsång, böner och i den heliga måltiden. Han har lovat att vara hos oss.

Vägen till livet har därför inte bara betydelse i en okänd framtid när vår tid är slut. Den får vi gå varje dag och ta till oss livets möjligheter. Det är viktigt att välja livet i de många beslut vi tar och de vägval vi gör hela tiden. Vi är inställda i en ständigt pågående kamp mellan ont och gott. Vi ska inte välja döden, som står för allt som bryter ner och river isär. Vi ska välja livet, för oss själva, för våra medmänniskor och för den jord som vi gemensamt delar. Det gör skillnad om vi hämtar andligt kraft och förnyas. Det gör skillnad om vi tar ansvar för det liv vi fått som en gåva, personligt och tillsammans.

Det känns bra att vi i morgon ger ut Ett biskopsbrev om klimatet. För livets skull.

Taggar: , , , ,