juni 2014

Ni visas månatligt arkiv för juni 2014.

 

Vid Hälsingekusten

Vid Hälsingekusten

Jag är uppväxt i skogen vid foten av fjället. De inre bilderna av träden, bäckarna, hjortronen, de vindpinade träden och kalfjället har etsat sig fast. Djupast sitter intrycket av det milsvida fjället. Det inrymmer evigheten för mig. Allt det kortsiktiga och mångahanda är borta. Kvar finns de obegränsade vyerna och det karga landskapet. Tiden står stilla. Guds eviga nu är.

Sedan många år bor jag långt från fjällen. Psalmerna vi sjöng lever kvar i mitt inre. ”Morgon mellan fjällen. Hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunger: Gud är god.”  Och så den psalm jag väljer om någon frågar efter det som bär mig som människa och kristen: ”Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän. Han osynlig är, men till mig talar.” Guds son är närvarande och går med, även långt borta från fjället.

När jag var student och senare ung präst var det alltid intressant att möta något nytt. Nuet var det viktiga – och det okända som låg framför. Senare ändrades det. Miljöerna från uppväxten tränger sig på mig. Någonting berör på djupet när jag på TV ser sådana som påminner om dem. Och när jag åker med bil i Hälsingland kan jag föreställa mig att de ganska små bergen egentligen är fjäll.

Det är inte bara fjällen som förkunnar det eviga i skapelsen. Det böljande jordbrukslandskapet kan göra det. Och så havet. Under min biskopstid har jag haft förmånen att ha en bostad vid Hälsingekusten. Sedan åtta år har jag dessutom en brygga. I sju och ett halvt år har jag sökt efter båt på Blocket. Längtan efter att komma ut på havet har hela tiden funnits. Av olika skäl har det dröjt. Men nu har jag till slut blivit med båt. För att vänja mig var det tur att jag fick köra den nyinköpta båten på släp i 54 mil i låg fart. Det var en meditativ resa genom ett underbart försommarlandskap.

Jag som i stort sett bara åkt båt på insjöar ska nu försöka klara av att styra på havet och undvika stenarna i vattnet. Det finns gott om sådana här. Tur att det finns navigationshjälpmedel. Jag ska njuta av den frihet som ledigheten ger och passa på att få kontakt med den evighet som Gud ger. Paradoxalt nog gäller det att ta tillvara på tiden för att möta evigheten. När jag ser båten vid bryggan slår det mig hur kort sommaren är. Och en båt ska ju inte ligga i hamn.

Oavsett var du är och hur du än har det tillönskar jag dig en god sommar. Gud är närvarande hos dig. Det oändliga omsluter det ändliga. Det är nåd. Öppna ditt hjärta för Gud och ta emot!

Taggar: , , , , ,

Idag invigdes den helt unika utställningen ”Himlen är här” i Uppsala domkyrka med klippning av band framför ett altarskåp från Tensta kyrka, kyrkosång, tal och mingel i ärkebiskopens trädgård. En verklig mötesplats för alla kulturintresserade och engagerade i kyrka och samhälle blev det. Jag vill dela några tankar med er från mitt tal. För bilder och mer information, se www.svenskakyrkan.se/uppsalastift.

Det kulturarv vi möter låter oss få del av tusen år av kyrkans närvaro, kristendomens inflytande och den kristna tron gestaltning i vårt land. Kulturarvet kommer till oss med berättelser från olika epoker i människors liv genom kyrkan som en mötes- och växtplats i tillbedjan och andakt, för Guds tilltal i det lästa och förkunnade ordet, för mottagandet av Kristus i den heliga måltiden, för gemenskap i livets avgörande skeden och vid årets högtider, för samling i svåra tider och vid katastrofer, för kyrkomusik som lovsång till Gud och förmedlare av berättelser om människans liv och Guds uppenbarelse mitt ibland oss. Kyrkobyggnaden och kyrkorummets arkitektur, målningarna och skulpturerna, predikstolen, altaret och dopfunten, ljusbärarna och ikonerna, orglarna och textilierna vittnar tillsammans om en plats där gudstjänst firas och människor samlas inför Guds ansikte, vänt till oss. Himlen är här, som en försmak och med himmelska gåvor. Här visas vägen genom livet till himlen. Ikonerna som är nutida tillskott till det kyrkliga kulturarvet brukar beskrivas som fönster mot himmelen. Det kan också sägas om allt som ingår i denna utställning. Himlen är här.

Genom årtusenden och århundraden har det kyrkliga kulturavet skapats, bevarats och utvecklats. Det vittnar om människor och deras värld, det påverkar våra liv. Så får det också ge bakgrund till och impulser in i vår tid.

Vi befinner oss därför inte i ett museum utan i ett levande kulturarv, där nya berättelser och gestaltningar kontinuerligt tillfogas. Det handlar inte bara om historien utan i lika hög grad om nuet och framtiden. När vi brukar det kyrkliga kulturarvet bidrar vi till det, vidgar och fördjupar det. Så när vi idag öppnar den här unika utställningen vill jag gratulera er till att personligen genom er närvaro bli beståndsdelar i det kyrkliga kulturavet! Det visste ni kanske inte när ni kom hit! Det finns nämligen all anledning att påminna om att varje människa som träder in i denna kyrka och möter alla de ovärderliga inventarierna bär med sig en personlig berättelse. I själva mötet uppstår en berättelse av avgörande betydelse för det kyrkliga kulturarvet och den enskilda besökaren. Så tänker jag mig att det är i alla kyrkor i vårt stift och vårt land varje gång som någon besöker dem och de brukas till det som de är invigda för. Ur kyrkans perspektiv förmedlar och vittnar kulturarvet om hur Gud handlar med oss genom historien. Kulturarvet är del av en uppenbarelse- och frälsningshistoria.

I den evangelisk-lutherska traditionen invigs en kyrka och dess inventarier genom att tas i bruk. Här finns en långtgående samsyn med den numera tydliga betoningen från de kulturvårdande myndigheterna av det aktuella bruket som en del av kulturarvet.

I kulturarvet finner vi våra rötter. När vi brukar det är vi trogna alla de människor som skapade det. De behövde det själva och ville samtidigt att det skulle få betydelse för andra.  Våra grundläggande behov, vår längtan och sökande efter livsmening, tolkning av livet och beroende av ett hopp inför framtiden förenar människor i alla tider. Därför talar kulturarvet till oss idag när vi förstår dess sammanhang, symbolvärld och berättelser.

Det är en stor utmaning att göra det kyrkliga kulturarvet tillgängligt så att så många som möjligt som bor och vistas i Sverige får se, lära känna och uppleva. Vi måste få göra så för att kunna förstå och få en relation till det arv som bär historien in i nutiden och framtiden. Genom kunskaper, erfarenheter och insikter i det kyrkliga kulturarvet kan vi lättare förstå samhällets kulturarv i hela dess djup och bredd. Då blir det möjligt att hålla kulturarvet levande för kommande generationer så att de kan ta till sig kulturvärdena och omsätta dem i handling. Jag är övertygad om att det blir avgörande för deras livskvalité, livstolkning och val i livet.

Ser man till Svenska kyrkans förankring och relation till människor i vårt land spelar kyrkobyggnaderna och kyrkomiljöerna och hur de används stor roll. Det gäller i nästan lika hög grad i städer och förorter som på landsbygden. Kyrkorna härbärgerar människors historiska rötter, minnen från avgörande händelser i livet som fått andlig tydning, vila från livets stress, skönhetsupplevelser och förankring i tillvaron. De är öppna rum, mötesplatser när behoven i livet kallar oss till dem. De är till för människans skull.

Taggar: , , , ,

Den jord som vi älskar har gudomligt ursprung. I vinden och luften vi andas finns förutsättningar för livet på jorden. Det är Anden som gör det möjligt genom att ge liv. Det är också ett tecken för att alla människor har en relation till Gud och har goda gåvor från Gud: förmågan att älska, att välja mellan ont och gott, att förvalta och skapa.

Så finns det ett samband mellan vårens under och pingstens budskap, och faktiskt har det också beröring till den diskussion som pågått senaste tiden om  människosyn, sexuell orientering och själavård.

Gud är närvarande hos oss. Det är pingstens budskap. Men vi lever på den jord där brustenheten gör sig påmind också när naturen är som vackrast. Bräckligheten och sårbarheten är alltid hos oss. Det är viktigt att erkänna det, särskilt för oss själva och mer än för andra.

Befrielsen från allt som bryter ner och drar isär har vi fått genom Jesus Kristus. Samtidigt väntar vi på den stora befrielsen och behöver andlig förnyelse. När Anden får verka förnyas relationerna till Gud, medmänniskor och skapelsen som helhet.

Sanningen hör till det som Anden ger. Och den är knuten till Jesus. Den uppståndne och levande finns hos oss och formar våra liv och vår framtid. Anden gör att vi kan ta till oss honom i våra hjärtan. Då får vi vägledning. Anden får bära vår bön så att vi ber om att Guds vilja ska ske, inte vår. Det är särskilt viktigt när vi ber för andra.

När Jesus talar om sanningens Ande handlar det inte om vilken sanning som helst, utan om vårt livs ursprung, mening och mål. Det är den sanning som vi möter i Jesu ord och handlande med människor. Anden leder oss in i den. Vi får förtrösta på den som Jesu vänner och tjäna den genom att leva i efterföljelse. Vi som är skapade till Guds avbild är ju kallade att bli alltmer lika Gud. Vi får växa som människor och kristna.

Vi har kommit bort från Gud, Anden för oss hem. Enheten mellan Gud och människa återupprättas. Vi har kommit bort från varandra, Anden för oss in i en försonad och hel gemenskap. I vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud förlorar vi ofta kontakten med livets källa, Anden för oss tillbaka. Där vi lever vår vardag finns oändliga behov av en kärlek som återspeglar den gudomliga, Anden vill leda oss så på kärlekens väg så att vi bär bud om liv.

Anden visar vägen. Vi får be med den heliga Birgitta: Herre, visa oss vägen och gör oss villiga att vandra den. Låt oss tacka för livets under i försommartid! Låt oss förtrösta på Gud att är hos oss, förnyar och vägleder!

Taggar: , , , , ,