Förtröstan, närvaro och sändning

Vi har denna helg firat Uppsala stifts 850-årsjubileum som ärkestift. 1164 biskopsvigdes Stefan i Sens i Frankrike för att bli ärkebiskop i Uppsala och ledare för en kyrkoprovins med flera stift. Vid en lovsångsgudstjänst – Te Deum – i Gamla Uppsala kyrka idag talade jag över Lukas evangelium 5: 1-11 om det fiskafänge som leder till att Jesus kallar apostlarna att vara människofiskare. Jag delar några tankar med er som läser min blogg.

Den kristna tron har slagit rot i vårt land genom att evangeliet har förkunnats och delats i ord och handling. Människor har fått andlig kraft att leva vardagsliv med allt vad det innehåller av utmaningar och möjligheter, smärta och sorg, gemenskap och glädje. Den världsvida kyrkan hade redan flera hundra år före Stefan kommit till vårt land och blivit kyrkan i Sverige genom missionärer, som förkunnade, samlade människor till gudstjänst och undervisade. Människor blev kristna och församlingar bildades, som tog ansvar i socknarna och de små städerna. Därmed finns en kontinuitet tillbaka till andra länder och ytterst till Kristus och kretsen av apostlar. När vi firar jubileum sker det i gemenskapen av kyrkor som verkat i vårt land, alltifrån den odelade västkyrkan till dagens kyrkosamfund. Kristus förenar, uppdraget likaså.

Den historiska kontinuiteten uttrycks direkt i inledningen till vår kyrkoordning: ”Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.” Den apostoliska tron har burits vidare genom generationerna. Kyrkans tro och uppdrag är helt beroende av att Gud har handlat genom Jesus Kristus och alltjämt är närvarande mitt ibland oss som skapare, frälsare och livgivare.

Det gällde redan för Simon Petrus och de andra apostlarna. Utan Kristus, ingen fångst. Evangeliet visar symboliskt också på att ytlighet inte har någon plats. ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”, säger Jesus. Mitt första ledord in i evangeliet är

Förtröstan

Förtröstan är den personliga trons innersta väsen. Den bygger på en relation som bär med ett positivt beroende av någon som är större. Alternativet är att begränsa tilliten till sig själv och de möjligheter som vi tror är realistiska. Men också förtröstan ger rum för tvivel och brottning med livets frågor.

Lärjungarna hade inte fått fiskar i näten under natten. De såg inga möjligheter efter sitt misslyckande. Förutsättningarna är avsevärt sämre på dagen. Då uppmanar Jesus dem att göra det utsiktslösa, att lägga ut näten. Det krävs förtröstan för att ens bry sig om att göra ett försök när man inte ser några möjligheter. Anledningen till att Simon Petrus gör så är att det är Jesus som säger det. Den personliga relationen blir avgörande. Lärjungarna förtröstade på att Jesus skulle kunna åstadkomma det som de själva inte förmådde. I den förtröstan finns en trohet. När Simon Petrus tilltalar Jesus med Herre använder han det tilltal som i urkyrkan betecknar den uppståndne och levande. Det är Herren som är större och förmår göra mer än vi kan tänka eller begära. Därför kan vi be: ske Din vilja.

Närvaro

är mitt andra ledord. Det omöjliga skedde. Det blev fångst. Lärjungarna överväldigades av manifestationen av Guds storhet och blev medvetna om den egna otillräckligheten. De hade mött den helige. Det var väl snarast det som gjorde att Simon Petrus började tala om sig själv som syndare. Det var nog inte värre med hans synd just då än annars. Paradoxalt nog kan vi se Petrus ord till Jesus: ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare” som uttryck för tro, en tro på Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus och är närvarande hos oss.

Vi kan fundera lite över att lärjungarna så ofta tilltalas ”Var inte rädd”. Det tycks ske när Gud griper in i deras liv. Så säger redan ängeln till Maria. Budskapet ges när något sker som en människa inte kan räkna med. En annan anledning är att rädsla ofta behärskar oss i vår utsatthet, särskilt när relationer bryts. Så var det för lärjungarna efter långfredagens händelser. Deras rädsla viker undan när den uppståndne åter är hos dem och hälsar dem ”Frid åt er alla!”

När Gud är närvarande och får handla föds frid och fred. Det har vi behov av. Det ser vi i våra egna liv. Det ser vi när skapelsen inte förvaltas på ett hållbart sätt. Det inser vi när vi ser den brist på fred som råder när människors värde sätts ifråga genom att deras värdighet kränks. Som aldrig förr nås vi av berättelser om att människor avrättas, torteras och drivs på flykt. Ondskan tycks vässa sina vapen. Då behöver vi hämta kraft från fredens källa för att sändas till tjänst mot ondskan.

Sändning

är därför mitt tredje ledord. Jesus kallade de första lärjungarna till ett nytt uppdrag: de ska bli människofiskare. De ska fånga människor ur nödens och ofredens hav till ett liv buret av nåd och hopp. Det är något självklart och obevekligt över lärjungarnas svar på Jesu kallelse. När de gått i land lämnade de allt och följde honom. Ja, vad skulle de annars göra när de mött Guds son och fått uppleva vad Gud förmår och vill?

Samma obevekliga förtröstan och trohet kommer till uttryck när Petrus vid ett annat tillfälle svarar Jesus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Joh 6:68f). De kom in i en ny livsgemenskap med ett uppdrag att dela och vidga den gemenskapen. Det är mission att förbli i Kristus. Sändningen innebär att vara tjänare åt evangelium. 

Apostlarna blev vigda till helhjärtad tjänst, förnyade genom Andens gåva. Många lärjungar har gått i deras fotspår med samma förtröstan, byggd på gudomlig närvaro i livet. Genom dopet har de kallats. Så sker än idag när Gud möter vår längtan efter fred och sänder oss att bära bud om liv.

Med tacksamhet och förtröstan vänder vi oss till Gud treenig, uppenbarelsens Gud, som är närvarande och handlar med oss även i den framtid som vi går till mötes.