september 2014

Ni visas månatligt arkiv för september 2014.

Söndagstemat Ett är nödvändigt har alltid berört mig. Det är en bra biktspegel. Vad sysslar jag med egentligen? Hur prioriterar jag? Är det så att det som verkligen är nödvändigt hamnar i skymundan?

På hemväg från den uppbyggliga högmässan i S:t Pauli kyrka i Göteborg funderade jag vidare över temat och över Marta och Maria med deras olika förhållningssätt till Jesus. Jag noterar att det var Marta som bjöd in Jesus till hemmet trots att hon hade fullt upp med allt som behövde göras. Hon behövde hjälp av systern Maria, som istället satte sig ner och lyssnade på Jesus. Av det Jesus svarar Marta kan man inte dra slutsatsen att det hon gjorde var oviktigt men hon oroade sig så mycket att hon inte fick rum för det som är nödvändigt. Guds son var där, och då satte sig Maria hos honom. Hon valde rätt. 

Det som hände i de båda systrarnas hem handlar om mer än deras egna prioriteringar. Gud var närvarande hos dem genom sin Son. Den avgörande saken gällde om Gud skulle få tala till dem och handla med dem. Maria gav rum för att det skulle ske. Hennes längtan möter Guds närvaro. Gud längtar efter oss; för att vår längtan ska möta Guds behöver vi vara i Guds närhet så att mötet kan ske. Gud är närvarande för att förnya oss, låta oss växa och fördjupa våra liv i tro.

Bilden av Marta kompletteras i berättelsen om den sjuke brodern Lasaros i byn Betania där de bodde. Systrarna ville att Jesus skulle hela honom. Det var Marta som mötte Jesus och uttryckte sin övertygelse om att Lasaros inte skulle ha dött om Jesus varit där. Hon förtröstade nu på att Jesus med sin bön skulle låta Guds vilja ske. Denna gång var det hon som gav rum för Guds son att handla med dem. Marta bekände sin tro på Jesus som uppståndelsen och livet: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” Det nödvändiga är att Gud får handla med oss. Öppnar vi för det eller är vi fullt upptagna med oss själva?

Taggar: , , , ,

Det verkar som mångfald är ordet för dagen och på väg att bli ett modeord. Det återspeglar mångas behov att bli sedda och bekräftade som de är i ett alltmer fragmentariserat och individualiserat samhälle. Det är nödvändigt att vara sedd och betyda något, att ha ett värde som människa. Det gäller inte minst för barn och ungdomar som utvecklas och vill finna trygghet i sig själva.

Det finns en särskilt älskad sång bland unga: ”Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.” Att bejaka mångfald är att bejaka den enskildes människovärde och att alla är jämställda och ska behandlas lika och med värdighet. På det sätter visar den bejakade mångfalden också utöver sig själv till enheten, till den gemenskap som förenar. Jag ser en risk för att det perspektivet tappa bort i en individualistisk och självbespeglande tid. Det är i relationerna som vi finner oss själva och växer som människor.

Det blir statiskt om det enda som gäller är att mångfalden bejakas och alla får vara som de är. Det finns något mer än att vara älskad, sedd och bejakad. Det är att utvecklas och bli mer. När vi i kyrkan härleder människans oändliga värde ur att hon är skapad till Guds avbild inrymmer det mer än att alla är lika värdefulla. Här finns ett livsprogram: att få bli det vi är, att växa som Guds avbild till att bli lika Gud. Då finns mer att utforska om vad det innebär att vara Guds medarbetare. Då finns det rum för att växa andligt, att låta Gud forma livet. Det gamla ordet är helgelse: jag växer som kristen och Guds vilja får tydligare råda i mitt liv. I kyrkans sammanhang innebär det att Guds rike tar gestalt.

Med detta perspektiv har jag firat visitationshögmässa i Bälinge kyrka och tagit till mig budskapet om enheten i Kristus. I honom finns rum för en mångfald där var och en är en unik människa. Mångfalden får en ny dimension när vi är ett i Kristus. Det är en radikal, alla mänskliga gränser överskridande enhet som inte innebär uniformitet eller enfald. Den enheten bärs och formas av Kristus försonaren. Så kyrkan inrymmer en mångfald men får inte sin identitet därifrån utan från den enhet som Kristus ger och som vi får gestalta. Vi ska bli det vi redan är. Av nåd är vi det vi är och väntar på att bli helt och fullt. Kyrkan är genom Kristus en enhet i försonad mångfald och kallad att vara försoningens tecken och redskap i den värld vi lever tillsammans.

Taggar: , , , , ,

Som biskop sitter jag vid sammanträdesbord och i samtalsrum. Jag går i procession längst bak och sitter i kyrkbänken när jag är ledig. På fritiden klipper jag gräs, fäller träd och målar. Den senaste söndagen gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn och satt med ryggen vänd mot församlingen och prästen i koret. Anledningen var att vi för första gången var där tillsammans med vårt ettåriga barnbarn. Längst bak finns en barnhörna. Fint.

Tänk att Medmänniskan var söndagens tema just på valdagen. Symboliskt viktigt tänker jag. Det är för medmänniskan kyrkan finns till i uppdraget från Gud. Och det bör väl vara för medmänniskan vi gör våra val och samhället ska fungera. I vår barnhörna praktiserade vi temat medmänniska. Det var spännande hur vi skulle klara av en timme i kyrkan med en liten flicka med fullt utvecklad motorisk förmåga. Vi fick sällskap i barnhörnan av en invandrad kvinna med sin arton månaders dotter. Två fina medmänniskor. Och vilken generositet de visade mot vår lilla. Vi delade leksaker och livsrum med varandra. Och leenden. Liturgi och förkunnelse fungerade i ett harmoniskt om än splittrat samspel med vårt eget rum i kyrkorummet.

Vi fick ta emot nattvardsgåvorna tillsammans. Vårt barnbarn blev välsignat med korstecken. Alla i kyrkan – som kommit från öster, väster, norr och söder – blev välsignade. Det var gudomligt och mänskligt. Det var en manifestation av den världsvida kyrkan, som bär hoppet in i framtiden.

Om vi minskar utsatthet och rädsla, om vi låter fler bli inkluderade och betyda något, om vi möter varandra ansikte mot ansikte och ser varandras längtan och behov, då väljer vi medmänniskan. Då blir det påtagligt att Gud är närvarande hos oss.

Taggar: , , ,

Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

Taggar: , , , , ,