Medmänniskan ska vi välja

Som biskop sitter jag vid sammanträdesbord och i samtalsrum. Jag går i procession längst bak och sitter i kyrkbänken när jag är ledig. På fritiden klipper jag gräs, fäller träd och målar. Den senaste söndagen gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn och satt med ryggen vänd mot församlingen och prästen i koret. Anledningen var att vi för första gången var där tillsammans med vårt ettåriga barnbarn. Längst bak finns en barnhörna. Fint.

Tänk att Medmänniskan var söndagens tema just på valdagen. Symboliskt viktigt tänker jag. Det är för medmänniskan kyrkan finns till i uppdraget från Gud. Och det bör väl vara för medmänniskan vi gör våra val och samhället ska fungera. I vår barnhörna praktiserade vi temat medmänniska. Det var spännande hur vi skulle klara av en timme i kyrkan med en liten flicka med fullt utvecklad motorisk förmåga. Vi fick sällskap i barnhörnan av en invandrad kvinna med sin arton månaders dotter. Två fina medmänniskor. Och vilken generositet de visade mot vår lilla. Vi delade leksaker och livsrum med varandra. Och leenden. Liturgi och förkunnelse fungerade i ett harmoniskt om än splittrat samspel med vårt eget rum i kyrkorummet.

Vi fick ta emot nattvardsgåvorna tillsammans. Vårt barnbarn blev välsignat med korstecken. Alla i kyrkan – som kommit från öster, väster, norr och söder – blev välsignade. Det var gudomligt och mänskligt. Det var en manifestation av den världsvida kyrkan, som bär hoppet in i framtiden.

Om vi minskar utsatthet och rädsla, om vi låter fler bli inkluderade och betyda något, om vi möter varandra ansikte mot ansikte och ser varandras längtan och behov, då väljer vi medmänniskan. Då blir det påtagligt att Gud är närvarande hos oss.