Jag är glad över allhelgonahelgen och vad den kommit att betyda för många människor. Det sägs att 50 % av befolkningen besöker kyrkogårdarna för att tända ljus och minnas sina bortgångna. I ett land där tabut kring sex ersatts av ett tabu kring döden är det ett hälsotecken. Helst borde alla åtminstone en gång per år konfronteras med livets realiteter, dvs. att vi förlorar våra nära och kära och en gång själva ska dö. Det fördjupar våra perspektiv på livet och kan bidra till att vi som lever i dödens närhet tar våra relationer på allvar. Vare sig våra bortgångna främst är förknippade med försoning, trygghet och kärlek eller med skuld, smärta och ouppklarade relationer finns en möjlighet att vid grav och minnesplats överlämna dem och oss själv i Guds kärleksfulla famn.
När jag idag vandrade till vår familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård tänkte jag på Nathan Söderblom, som den 8 november för 100 år sedan blev ärkebiskop. Jag ska i några blogginlägg belysa vad hans insats kan betyda för oss. Idag låg det nära till hands att tänka på att han var förtrogen med förluster och sorg. Han hade också förlorat barn, förutom andra nära släktingar och vänner. Jonas Jonson framhåller i sin biografi ”Jag är Nathan Söderblom satt till tjänst” (Verbum 2014) att Långfredagen och Alla Helgons Dag var de mest betydelsefulla helgdagarna för Nathan.
I Söderbloms teologiska tänkande är korset och helgonen avgörande. Hans personliga, frigörande möte med Kristus under studietiden – när de gamla bekännelsemönstren och kraven blivit övermäktiga – gjorde att han kunde finna förtröstan hos den levande Guden, som är närvarande i livets svåraste skeenden liksom inför uppgifterna för dagen som kommer. Under påverkan av personlighetsfilosofin, med tilltro till de religiösa gestalternas avgörande betydelse, lade han stor vikt vid att helgonen med sina liv visar att Gud lever. Gud är den levande Guden som uppenbarar sig i historien genom helgonen.
Det finns ett samband mellan korset och helgonen. All världens synd och död, skuld och förtvivlan, ensamhet och övergivenhet, tomhet och utsatthet finns på det kors som formas av en stam med riktning till Gud och en tvärarm som sträcker sig ut till medmänniskan till höger och vänster. Kristus är Helgonet. Gud handlar på korset genom honom. Helgonen som följer Kristus är vanliga människor som visar på korset som ett verksamt tecken för levande Gud. Det följer en påskdag. Himmelen öppnar sig. Hoppet lever.
Så ber jag än en gång Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Amen