Under fastan formar söndagarnas budskap en helhetsbild av tron och livet. Det beror på att de handlar om hur tron möter livets utmaningar. Kan vi offra något, kan vi avstå något, kan vi prioritera något för det goda livets skull? Fastetiden är konsumtionens motbild. Att dela, att avstå det som inte är absolut nödvändigt, att ge, att prioritera relationer, att söka en gemensam god framtid – det är att fasta.
Förra söndagen var temat prövningens stund, den senaste var det den kämpande tron. Prövningarna ger sammanhanget för den kämpande tron. I grunden handlar det om kampen mellan godhet och ondska. Det är viktigt att inte tappa det perspektivet. I annat fall återstår naiv ytlighet eller förenklade förklaringar på livets svårigheter och hemligheter.
Utsätt oss inte för prövningar! Det är bönen i den senaste översättningen av Herrens bön. Inled oss inte i frestelse! Så bad vi förr. Några har menat att det fanns ett särskilt djup i den gamla bönen. Men med den försnävades perspektivet. Den tycktes handla om frestelser från Gud och främst gälla begär och moral.
Då har vi anledning att lyssna till orden från Jakobs brev 1:13f: ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Här blir det tydligt. Gud frestar inte. Frestelsen hör till ondskan. Och den är vårt mänskliga problem, särskilt om vi betänker att vi är Guds medarbetare med personligt ansvar. Därför är fortsättningen i Herrens bön viktig: utan rädda oss från det onda! Det handlar inte om att fly undan det onda, utan befria oss från det onda! Vi är fångna i det onda och behöver befrielse.
Prövningarna hör till livet. De går inte att komma undan. Vi kan lära oss av dem. Men precis som med Guds vägledning kan vi oftast upptäcka det i efterhand, när vi inte är mitt uppe i det som drabbar oss.
Den kämpande tron lever i kampen mellan gott och ont. Vi behöver hålla fast vid det goda och alla goda gåvors givare, kärlekens Gud. Så som våra liv ser ut måste tron med nödvändighet vara en kämpande tro.
I Första Moseboken 32 kapitlet berättas om hur Jakob brottas med en man som visar sig vara Gud. Jakob vill inte släppa taget. Han säger till Gud: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Det är verkligen en kämpande tro. Det är ord som berör. Jag hoppas att du likt Jakob inte heller släpper taget om Gud, som alltid är närvarande hos oss även när vi själva inte inser det. Och vi blir välsignade av Gud när vi håller fast vid Gud.