Livet på stiftsfullmäktige

Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.