Giftas


Det låter som Strindberg. I vår tid ska väl rubriken vara: vi gifter oss! Man blir inte utan skapar själv det man behöver och vill bli. Oftast på gott men knepigt när kraven blir stora. Och imagevarning! Allt är inte vad det ser ut att vara. Jag är mer än vad jag verkar vara. En insikt som hjälper mot mobbning bland annat.

Åtskilliga präster säger att brudparet planerar allt. De ska vara tacksamma att få vara vigselförrättare! Otänkbart för två decennier sedan. Men en vigselförrättare behöver de. I den här situationen gäller det att hålla samman den allmänmänskliga grunden för vigseln och det som kyrkan har att tillföra. Kristen tro innebär ju en fördjupning av det djupast mänskliga.

Min brorson Erik gifte sig med sin Johanna i Hille kyrka utanför Gävle. Det blev en riktigt stor högtid för oss alla gäster. Jag fick ett hedersuppdrag som jag är riktigt stolt över. Jag var toastmaster.

Det blev ett unikt bröllop genom Erik och Johanna med släkt och vänner som möttes. Deras historia är unik men har likheter med andras. Erik och Johanna har lärt känna varandra, förlovat sig, bott ihop, fått den charmige, numera drygt ettårige sonen Elias och känt att de vill gifta sig. De hör ju ihop. Det är inget tillfälligt, tidsbestämt projekt som de delar.

Det är som förr. Trolovningen konstituerade äktenskapet ända fram till början av 1700-talet. Nåde den som svek ett äktenskapslöfte! Alla som nu kommer för att gifta sig har i praktiken levt som trolovade. Så när inleds ett äktenskap? Vid trolovningen/förlovningen, tror jag. Men det är viktigt att göra det offentligt inför släkt och vänner, inför Gud. Så det blev en himmelskt präglad mänsklig högtid igår.

Jag har läst senaste numret av Kyrkans Tidning, som till stora delar handlar om äktenskap och vigsel. Trots att jag är ordförande i Verbum som ger ut Kyrkans Tidning kan jag säga att det är ett bra och intressant nummer. Jag har nämligen ingenting att göra med det redaktionella innehållet. Det är annars frestande att ta åt sig äran över de nya ledarskribenterna men det kan jag tyvärr inte. Jag är bara med och tillsätter ledningen. Karin Johannesson lyckas dock få igång mig som biskop angående samlevnadsfrågorna. Jag ber att få återkomma om de principiella frågor som hon lyfter fram.

 

2 kommentarer

Andreas Holmberg säger
17 juni 2015 – 10:17

Det finns mycket att säga om detta. Samboskap är i varje fall inte äktenskap; själva vitsen med sambo är ju just att INTE byta "civilstånd" inför vare sej Gud eller människor och att fortsätta kalla varandra "den jag bor ihop med" istället för min man eller min fru. Men i någon mening har naturligtvis ett äktenskap börjat byggas även i den ordningen (jfr vad Paulus säger om att bli "en kropp" t.o.m. med någon man absolut inte vill gifta sej med), även om det inte fullbordas förrän i vigselakten, ungefär som ett äktenskap "på andra ledden" inte fullbordas förrän med samlaget. Vi kan kanske jämföra samliv och vigsel med trosliv och dop, båda hör ihop även om ordningen kan skifta och även om vår kyrka haft och har en uppfattning även om ordningen.

Det finns som sagt mycket att säga om samliv och äktenskap, även vad gäller trohetslöften och skilsmässa, sund och osund barnbegränsning samt frågan om rashygien ("välfärdsrätten" att slippa få barn med synliga handikapp), den tilltänkta nya handboken (hur ska vigseldelen se ut?) och frågan om hur det könsneutrala ämbetet (1958) kunde leda fram till det könsneutrala äktenskapet (2009) och till sist (2013) de könsneutrala könsbegreppen. Men jag inser att det mesta detta får diskuteras vidare någon annanstans än här (jag har ju t.ex. en egen blogg). Utmärkt initiativ av Karin och dej i alla fall: ett helhetsgrepp kring samlevnadsfrågorna behövs absolut från kyrkans sida, så att den blir mer pro-aktiv och normsändande, inte en svans som tycks röra sej på riksdagens eller Rfsl:s impulser eller med ett rent deskriptivt halvstatligt ämbetsuppdrag att konstatera och välsigna fait accompli (inkl ren och skär otrohet). Annars lär konverteringarna till Rom fortsätta, även under reformationsjubileet 2017.

Och det vore naturligtvis intressant att FÖRE din avgång som biskop (just nu tf ärkebiskop, vi önskar Antje en läkande sommartid) få ett besked om huruvida du står fast vid att äktenskapet är och åtminstone i kyrkan åter borde betraktas som ett förbund mellan man och kvinna (som du ansåg 2009) - eller om du har ändrat inställning sedan dess. Mycket intressant i båda fallen, förstår inte hur journalisterna i ärkebiskopsvalet kunde missa så mycket "gefundenes Fressen"; men du kanske någon gång skulle vilja berätta själv, kanske om en s.k. resa? Att som "mitt" Efs just nu försöka balansera mellan homofobi i Mekane Yesus-kyrkan och queerologi i Svenska Kyrkan (utan att ordentligt markera avstånd till någondera) riskerar leda till att vi, med Torsten Nilssons ord, "bresar sönder oss". Själv hoppas jag fortfarande att det ska finnas "en gyllene medelväg" (med markerat avstånd till bägge dikena), i enlighet med det som i NT kallas "den sunda läran."

Nu har jag skrivit nog för denna gång. (Känner mej ibland som Kejsarens galning i Jaan Kross´ roman). Tack för möjligheten i a f och Glad midsommar mitt i allt! För att travestera Tage Danielsson: "Se här din svåra roll / att inse kyrkans situation / med glädjen i behåll." Och Johan Runius´ glada och originella - fast hopplöst heteronormativa - bröllopspsalm passar väl även till Midsommardagens tema: http://www.psalmboken.blogspot.se/2010/01/diakoni-och-mission.html

Kenneth Landelius säger
14 juni 2015 – 07:24

Broder. Vad fint.
På Stockholm Inside är det här med den vidunderliga kärleken ofta uppe!
Med bästa blogghälsningar
Kenneth L

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.