Rättsliga och sociala partnerskap för alla?

Det var en intressant upptakt till den senaste veckans äktenskapsyra när Kyrkans Tidning uppmärksammade den kraftigt sjunkande andelen kyrkliga vigslar av totala antalet vigslar. Belysningen av den förändrade kontexten för vigselgudstjänsterna gav mycket att fundera vidare över och att hantera. Jag tänker främst på de allt vanligare önskemålen från brudparen att prästen ska tona ned det kristna budskapet och inte tala så mycket om Gud. Här går nog en gräns. Utan en vigselgudstjänst med ett kristet budskap till brudparet, släkten och vännerna försvinner motiven för kyrklig vigsel.

Det ingår i den allmänna trenden med fokusering på enskildas vägval att det är brudparet självt som på ett personligt sätt formar bröllopet, ofta in i minsta detalj. Det var också mediabilden av förberedelserna för prinsbröllopet.

Så fick vi vara med om en vecka när äktenskapet verkligen stod i fokus. Lördagen den 13 juni vigdes prins Carl Philip och Sofia; många andra hade valt samma dag för sina bröllop. Det kungliga bröllopet var traditionellt kyrkligt samtidigt som det innehöll personliga inslag, särskilt musikaliskt. Det kan ju också noteras att samlevnadsmönstret är detsamma för kungliga som för flertalet andra, att de lever som sambo i åratal innan de gifter sig. Däremot blir de kungliga föräldrar först efter vigseln. När prinsessan Madeleine två dagar senare födde prins Nicolas kulminerade den senaste veckans hyllning till äktenskapet.

I förra veckans ledare i Kyrkans Tidning tog Karin Johannesson upp kyrkans tystnad om andra former av samlevnad än äktenskapet, http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behover-helhetsgrepp-om-samlevnadsfragorna. Karin påpekar att majoriteten av befolkningen lever som ogifta. De bör inte beskrivas utifrån vad de inte är – inte gifta. Hon efterlyser ett teologiskt helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna. Jag instämmer.

Under flera decennier skedde i vår kyrka en gedigen bearbetning av frågorna om sexualitet, särskilt homosexualitet, och kyrkans förhållningssätt till par av samma kön. Liksom Karin Johannesson efterfrågade jag i samband med beslutet om samkönade äktenskap en fördjupad teologisk analys av äktenskapet i relation till andra samlevnadsformer, särskilt samboförhållanden. Jag uppfattade dock inte som Karin att något löfte gavs om en fördjupad teologisk analys.

Den analys som då gavs var tunn. Ärkebiskop Anders Wejryds och andras argumentation i kyrkomötet för ett utvidgat äktenskapsbegrepp byggde i huvudsak på det andra ledet i det dubbla kärleksbudet: du ska älska din nästa som dig själv. Med det upplägget kan de flesta samlevnadsformer motiveras. Genom att begränsa argumentationen till nästankärleken överförs ansvaret för samlevnadsformerna helt till den rättsliga och sociala sfären. Gud är i stort sett borta ur bilden. Kärleken och gemenskapen mellan människor är det som fokuseras. Den teologiska grunden för kyrklig vigsel liksom för att ta det av Karin Johannesson med rätt efterfrågade helhetsgreppet om samlevnadsformerna har blivit kraftigt försvagad.

Ibland frågar jag mig om inte det som hände när äktenskapet utvidgades var att det registrerade partnerskapet segrade men med beteckningen äktenskap. Det vi har är ett rättsligt skyddat socialt samlevnadskontrakt. Enligt den kanoniska rätten konstituerades äktenskapet av det offentliga, fritt avgivna löftet mellan bruden och brudgummen om att leva samman i livsvaraktig kärlek och trohet. Det sexuella samlivet bekräfta löftet. Denna grundsyn har gällt också efter 1500-talets reformation. Det var därför konsekvent att trolovningen var äktenskapskonstituerande fram till början av 1700-talet. Utifrån samma grundsyn har kyrkan betraktat borgerliga vigslar som likvärdiga med kyrkliga.

Det är nu värt att notera att lagstiftningen inte längre kräver att löftena vid en borgerlig vigsel uttrycker kontrahenternas vilja till livslång kärlek och trohet. I den längre versionen förklarar de sin vilja att leva tillsammans i nöd och lust. I den kortare versionen lovar de att vara varandras makar. Får det här någon konsekvens för kyrkans bedömning av den borgerliga vigseln och för om löftena ska avges på nytt vid en kyrklig välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap? Det saknar kanske betydelse om det enbart är en statlig angelägenhet? Kyrklig tystnad råder ännu. Är äktenskapet och övriga samlevnadsformer i grunden rättsligt reglerade samlevnadsformer i samhället – ingångna och rättsligt registrerade partnerskap – är nog den avgörande utmaningen för kyrkan att säga något substantiellt om äktenskap och övriga samlevnadsformer ur den kristna trons perspektiv på livet. Annars är vi inte relevanta som kyrka. Att säga det alla andra säger räcker inte.

Fortsättning följer. Blogginlägget är redan för långt. Nu vill jag bara pigga upp er med att jag på söndag kommer med ett inlägg om den alltmer ensidiga och märkliga debatten om kyrkohandboksarbetet.

Det mesta i debatt och beslut har handlat om äktenskapet. Och om kön, kön och kön. Jag tycker att det är dags – inte minst för en kyrka och kristna människor – att tala om det som är mer avgörande, nämligen att fördjupa våra relationer. Så vill jag tillönska er en glad midsommar med varma relationer även om vädret skulle präglas av moln, lite kyla och skurar. Glad midsommar!