Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.
Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.
Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.
Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.
Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.
Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.
Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.
Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.
Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas. Rödpennan får användas när något inte håller måttet.
Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.
Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.
Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.
7 kommentarer
Karin Öhman säger
23 juni 2015 – 08:05Hej! Jag är organist och har jobbat i svenska kyrkan i mer än 20 år som utbildad, innan dess aktiv som kantorsvikarie, körsångare mm. Jag vill säga tre saker.
1) Många människor handlar på Ikea. Det betyder inte att det är bra kvalitet på deras varor. Om man själv inte är möbelsnickare kanske man inte kan bedöma kvalitén. Men den högutbildade möbelsnickaren kan, och gråter över spånplatta, plastpluggar och fusk. I mässan finns fyra församlingssjungna liturgiska partier. (Jag menar såklart Kyrie, Laudamus, Sanctus, Agnus Dei) Dessa behöver vara av hög kvalitet, och hålla - som högkvalitativa möbler - i generationer. Bidra till igenkännandets glädje. För så många som möjligt. I mässan kan stoppas in ett antal psalmer och körsånger. DESSA kan anpassas efter vilka som deltar, vara barn av sin tid, "moderna", inte nödvändigtvis lika slitstarka.
2) Det har kommit mycket nytt de senaste 30 åren. För somliga gamla är psalmboken och handboken från 80-talet fortfarande nya. Har allt det nya inneburit att fler har hittat till våra gudstjänster? Är det fler som blivit glada över alla förändringar än som blivit ledsna och förvirrade?
3) Vi kan ändra på gudstjänstordningar och formuleringar hur mycket som helst för att försöka anpassa oss till dem som inte regelbundet går i kyrkan. Men kanske kan vi få någon att komma om de ser att vi som är där gör det vi gör för att vi älskar det och kan stå för det.
Reibjörn Carlshamre säger
22 juni 2015 – 06:09Tro't den som vill men jag är en högutbildad musiker som också vill ha en bra handbok. Jag har funnits med i processen men har backat ur pga bristen på transparens och bristen på verklig förändring som inte bara är kosmetika. Om framtiden utvisar att det blir ett bra handboksförslag blir jag bara glad. Om inte får jag väl leva med att vara en gnällig musiker när handboken ändå röstas igenom bara för att vi inte kan vänta längre. Rödpennan är bra till att justera detaljer men svårare att göra omtag med. Erfarenheten visar ju att tolkningen av remissvar kan vara diametralt olika. Mitt hopp är vagt.
Biskop Ragnar svarar
22 juni 2024 – 11:15Det är möjligt för många att hjälpa till när det finns ett färdigt förslag att ta ställning till. Inför beslutet finns möjligheten att använda en bred rödpenna och exempelvis lyfta ur en liturgisk serie.
Heri Eysturlíð säger
22 juni 2015 – 07:31Det finns en hel del felbetoningar som MÅSTE rättas till! F.n. är delar av det nya materialet osångbart (jag mejlar dig ett par exempel).
Biskop Ragnar svarar
22 juni 2024 – 11:15Det har du rätt i. Det har också till dels att göra med att vissa texter, exempelvis i prefationerna, var alltför ordrika. En hel del småord behöver rensas ut så slipper man också en viss tjateffekt, särskilt i bönerna. Jag har sjungit alla serier (inte lätt att vara kringresande biskop) och märker ju att det är stora skillnader i sångbarhet mellan kyrkoårsalternativen i en och samma serie.
maria löfberg säger
21 juni 2015 – 08:56Hurra, du är den första biskop som någonsin tagit dig tid att svara mig!
Du har just ökat mitt förtroende för biskopsmötet med 100%.
Och det är ju just på grund av det resultat vi såg när hbf kom, som jag är väldigt tveksam till resultatet nästa gång, eftersom i stort sett samma personer har ansvar...
Jag vet inte hur norrmännen har upplevt sitt handboksarbete, men när det gäller den nyskrivna musiken, är jag helt övertygad om att också vi i Sverige hade behövt (och fortfarande behöver samt kommer att behöva i framtiden) ett betydligt större antal t ex tonsättare som jobbar med högklassig kyrkomusik, oavsett genre naturligtvis.
Jag är pigg på tanken som avslutar din blogg, nämligen att vi hjälps åt.
Även vi som har kunskaper på området musik. Jag tror det blir en bättre helhet då.
Allt gott.
Mattias Lundberg säger
21 juni 2015 – 08:55Det går inte att ställa expertis mot övrigt gudstjänstliv varken i musikaliskt, litterärt eller teologiskt avseende.
Det förtjänar att påpekas att den allvarligaste kritiken kommer inifrån projektet och gäller nuvarande material, inte det från 2012. Detta verkar inte ha framgått för alla. Eva Haettner-Aurelius, Folke Bohlin m.fl. är ju de som av projektledningen utsett att komma med rekommendation och deras rekommendation är långt mer grundlig omarbetning än vad som nu blivit fallet.
Det historiskt unika med den här situationen är att ingen ens inom projektet försvarar materialet i sak. De fem samlade kyrkomusikaliska instanserna reserverar sig ju mot arbetsprocessen av omsorg för framtidens gudstjänstliv, utifrån hur materialet nu ser ut.
Bristen på förtroende från musiker och andra gudstjänstfirare är allvarlig, men den förvirring i det äldre musikmaterialet ochden stora brist på nyskapande musik som materialet innebär är mer bestående problem för framtiden, även efter det att handboken fallit ur bruk (vilket jag vedömer kommer att bli mycket snart, om något som påminner om det nuvarande materialet skulle antas).
Det finns alltså stora skäl att vara orolig, men om msn skulle vara beredd att bönhöra experter och de fem samlade kyrkomusikaliska instanserna så finns det ännu tid att hinna med arbetet, enligt de former som hela tiden föreslagits och som förra hösten diskuterades med biskopar och styrgrupp för handboksarbetet.
Biskop Ragnar svarar
22 juni 2024 – 11:15Nej vi ska inte polarisera utan lyssna och samverka. Jag anser att mycket i det remitterade textmaterialet och musiken är ovärderligt och nyskapande men av ojämn kvalitet. Det jag såg i en första genomarbetning för drygt fem månader sedan innebar en betydande förbättring men mycket återstod att göra. Jag utgår ifrån att det inte blivit sämre genom det som gjorts sedan dess. Det blir spännande att se. Än finns tid. I slutänden får rödpennan tas fram för att säkra en kvalitativt god och användbar kyrkohandbok.
Jan H Börjesson säger
21 juni 2015 – 08:35Hej,
Jag kan på sätt och vis förstå vad du menar, Ragnar. Arbetet har pågått länge och vi befinner oss i något slags limbo. Förutom det låsta läge och den förtroendekris som Maria beskriver har jag problem med själva grundidén att skapa nya serier i ett urval andra stilar än den klassiska gregorianska. För mig binder man denna nya musik i bojor den inte förtjänar. Frågan är hur länge den håller, oavsett hur väl den putsas nu under revideringsarbetet? Varför just dessa stilar? Varför inte fler musikaliska uttryck? Jag är dessutom övertygad om att blandningar av de olika serierna kommer vara mera regel än undantag just pga de praktiska behoven i våra olika församlingar. Om man istället stadfäste textmaterialet skulle musiken kunna anpassas och stå i en ständig utveckling där detta upplevs önskvärt. Nya mässor kunde skrivas och tillhandahållas av förlagen eller genom Sv kyrkan. Nyskapandet kunde få fortgå i nära förhållande till de faktiska behoven. Samtidigt kunde den klassiska serien få den behandling den förtjänar. Det vi kritiska önskar är verklig mångfald och frihet. Det är därför vi inte vill se en mängd försök att 'rädda' enstaka satser i det föreliggande förslaget. Vi vill tänka öppnare. Om man valde denna linje skulle man dessutom inte hamna i någon tidsnöd alls.
Men framför allt MÅSTE allt ske mycket mera öppet och transparent. Arbetsmodellen håller helt enkelt inte och skapar en situation där många inte kommer att använda den nya kyrkohandboken alls. Allt går att vända till något kreativt och gott men det initiativet måste accepteras av båda parter.
Jan
Biskop Ragnar svarar
22 juni 2024 – 11:15Jan, tack för ditt inlägg som lyfter fram viktiga sakliga vägval. Ett gäller förslaget att bara fastställa textmaterialet, vilket också diskuterades i biskopsmötet i höstas. Det finns flera invändningar mot det. De liturgiska texterna och musiken ska samspela och bilda en helhet som antas i kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Det riskerar dessutom att göra den liturgiska musiken till ett experimentområde i församlingarnas gudstjänstliv. Som det nu ser ut i gudstjänstlivet behövs mer av igenkännande när det gäller gudstjänstens struktur, vissa centrala texter och musik. Det handlar då inte bara om text och musik utan om inskolning i gudstjänstens uppbyggnad, sången och den liturgiska musiken. En annan invändning är att med ditt förslag det enbart är den gregorianska serien som skulle läggas fast. Jag anser att vi behöver fler auktoriserade serier, i kyrkohandboken eller senare på annat sätt, och att med tanke på hur några av de nya liturgiska serierna används finner jag inte möjligt att bara ha en serie. Men det förutsätter att kompletterande serier är tillräckligt bra. När det gäller behovet av ett fortsatt nyskapande är vi helt överens. Det blir enligt min mening bäst om vi finner en form för auktorisation av ny liturgisk musik. Jämför behovet när det gäller nya psalmer. Sedan behöver vi väl inte vara så rädda för att något i kyrkohandboken inte visar sig hålla i längden, trots att det kan verka bra när det antas. Det finns exempel på det redan i gällande kyrkohandbok när det gäller liturgiska texter och musik. Hur många använder tonus ferialis idag?
maria löfberg säger
21 juni 2015 – 02:27Hej.
Trösterika ord, många av dem.
Men det som kritiken gäller i stor utsträckning, är att så mycket hemlighålls av en styrgrupp för vilken i alla fall jag sedan länge tappat förtroendet för. Det vi har sett av justeringar gällande musiken har varit ett skrap på ytan, och de förslag vi kommit med har viftats bort vid möten, där de frågorna inte skulle diskuteras.
Jag såg mycket fram emot ny handbok tills jag öppnade förslaget.
De tre nya mässpartier vi hittade som vi inte fann under all kritik, har vi tagit till oss och använder i församlingens gudstjänster, men så har vi alltid gjort i Morup; använt något lokalt alternativ emellanåt.
Det som du inte tycker det är någon ide att diskutera, nämligen att man inte från början tänkte på musiken utan skulle hasta fram den under tidsnöd, är synnerligen viktigt för oss bråkiga, högutbildade kyrkomusiker. Det säger nämligen lite om hur man ser på musiken och på dem som betjänar kyrkan med musik.
Jag vill, lika mycket som många andra, se en god förnyelse, och jag vet att man kan skriva musik som är både lättsjungen och hållbar, och jag sörjer (fortfarande) över att man inte tog sig tid att leta upp sådan till handboksförslaget.
Om det nu revideras så bra och grundligt, så sker det bakom lyckta dörrar, och även om styrgruppen inte MÅSTE redovisa vem som gör vad, så skulle det vara dem till gagn i förtroendekrisen gentemot kyrkomusikerkåren. Som det nu är, känner jag mig mycket tveksam till om musiken blir bättre, genrebredare eller mer hållbar.
Men om jag skulle ha fel - desto bättre!
Biskop Ragnar svarar
21 juni 2024 – 11:15Maria, tack för din kommentar och att du delar din bild av situationen. Den kritik som du tar upp kring kommunikationen har jag för min del förståelse för och tänker lyssna till när arbetet går vidare. Jag konstaterar bara att än finns det tid och möjligheter att förbättra och stryka i förslaget. När remissen skickas ut blir resultatet redovisat och helt öppet för kritik och ändringsförslag. Du och flera andra kritiker har talat om en slutenhet när det gäller vilka som deltar i arbetet och hur synpunkter tas tillvara. Om det är någon tröst kan jag berätta att inte heller jag som biskop vet vilka som skriver liturgiska texter och reviderar/komponerar musiken. Och det kan jag leva med. Jag har förståelse för att det behövs integritet för dem som skriver och komponerar. Jag är själv enbart intresserad av resultatet. Oavsett vilken teolog, diktare, språkgranskare från Svenska akademin och kyrkomusikalisk expert som deltar är texterna och musiken våra gemensamma när det blir en kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Det jag har varit mest undrande inför arbetet med kyrkomusiken är att uppdrag att skriva nya liturgiska serier lagts ut på enskilda kompositörer utan att de tycks vara knutna till en grupp under arbetet. Ingen av oss är så kompetent att vi inte behöver stå i dialog när det gäller så unika kompositioner och texter. Här verkar den modell som använts i Norska kyrkan för att få fram nykomponerad liturgisk musik vara bättre. Vi kan lära för framtiden, jag anser ju att vi behöver ett fortsatt, kvalificerat kyrkomusikaliskt utvecklingsarbete.