Mission genom ömsesidiga relationer


Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Mattias Evertsson och Christian Bonde välsignas vid sändningsmässan. Foto: Bertil Murray
Mattias Evertsson och Christian Bonde välsignas vid sändningsmässan. Foto: Bertil Murray

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

 

En kommentar

Kwanele Ncube säger
29 september 2015 – 08:24

Thank you for the challenging speech that brings us together as one family in Christ.
Kwanele Ncube
Pastor and trainee in Lagunda parish

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.