december 2015

Ni visas månatligt arkiv för december 2015.

Nyårets betydelse ligger främst i kopplingen till livets förändringar och vår tideräkning. Ett år läggs till de tidigare. Ett nytt år inleds. När jag var ung präst ställdes Allhelgonahelgen i viss mån mot nyårsaftonen. När ljusen tändes i kyrkan för alla som gått bort under det senaste året på Alla helgons dag eller dagen efter på Alla själars dag var det naturligt att summera det gångna året. Det blev en stund för eftertanke och bön. Själavårdsmässigt kändes det efterhand alltmer nödvändigt att låta nyårsaftonen bli ett tillfälle att stanna upp i eftertanke och bön inför allt som hänt under det gångna året. Vi började tända ljus för varje månad som gått.

Vid nyår finns våra nära och kära i våra tankar. I församlingens gemenskap påminns vi om dem som döpts, konfirmerats, ingått äktenskap och lämnat jordelivet. Vi får också inför Gud föra fram oss själva, våra erfarenheter och längtan inför det nya året.

I den kristna trostraditionen finns grundtanken att en människa måste gå genom död till liv så som Jesus Kristus gjorde. Här finns ett livsmönster för varje dag. Genom att våga gå in i det mörkaste och svåra kan vägen till ett förnyat liv öppna sig för oss, buret av ett levande hopp. Kristen tro inrymmer en realistisk människosyn. Det går inte att fly undan verkligheten, vare sig det vi bär med oss härrör från det förgångna eller nuet.

Kristen tro bygger på Guds handlande i Jesus Kristus. Vi kan inte frälsa oss själva. Gud uppenbarar sig och ger oss nya livsmöjligheter som gåva. Vi får komma sådana vi är med vår personliga historia och aktuella situation. I mötet med Gud som försonar allt får vi överlåta våra liv till Gud, lämna sådant som är oförenligt med Guds vilja och hämta andlig näring och kraft. Här gäller inte krav utan gudomlig nåd.

Nu går jag in i det nya året i förtröstan på honom som bär det namn som betyder ”han som frälsar”, Jesus. Min förtröstan bygger på kyrkans tro att Gud har kommit till vår jord för att föra oss hem. Jesus är med oss enligt sitt löfte och möter oss vid tidens slut.

Ett välsignat nytt år tillönskar jag er!

Taggar: , , , , , ,

Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.

Taggar: , , , , , ,

Under fyra dagar har vi åkt många mil i centrala och västra Zimbabwe för att bland annat besöka de sjukhus och vattenprojekt som Uppsala stift stödjer vid de gamla missionsstationerna i Mnene och Manama. Denna gång hann vi inte till Musume och Masase. Det har blivit allt svårare att klara sjukhusen liksom allt annat där på grund av samhällsutvecklingen, ständiga avbrott i elförsörjningen och bristande ekonomiska resurser för löner och övriga kostnader. De allt effektivare och billigare solpanelerna ger dock visst hopp om en bättre framtid. Sådana har börjat installeras vid institutioner och privata bostäder. Vid det biskopskontor som uppförs i Zvishavane för Centrala stiftet finns paneler som klarar belysning, kylskåp och internet utan elavbrott. Sjukhuset i Manama har också ständiga problem med elförsörjningen. Där driver solpaneler numera de nödvändiga tekniska systemen. Med fler skulle sjukhusen klara sig än bättre.

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Sjukhuspersonalen ska få sina löner från staten men dessa blir alltmer otillräckliga. Det har också resulterat i en brain-drain, alltså att många högutbildade och ledarskapskapabla människor har lämnat landet för grannländerna, Storbritannien, Canada, USA och Australien.

Sophämtningen fungerar inte. Återvinningsföretagen har slagit igen. Ingen tar hand om de spisar och kylskåp som slutat fungera. Resultatet är resursslöseri och miljöförstöring. En hel del sopor bränns, också de som inte borde. Efter vägkanten och särskilt i korsningarna ligger ofta förpackningarna i drivor. Det är varken bra för miljön, ekonomin eller självkänslan.

De fattigaste och mest utsatta tar varje möjlighet till överlevnad. Vid vägen ner mot Sydafrika plockas prostituerade upp av lastbilschaufförerna. Kvinnorna handlar där och återvänder med andra lastbilar.

Jag kunde omöjligt räkna alla vägspärrar som polisen satt upp. Det mest förnedrande var att vi inte stoppades, utom en gång av misstag. Varför inte? Därför att vi var två vita som åkte med i bilen. Alla som måste stanna var svarta. Förutom legitima syften, som att kontrollera om smuggling förekommer, ville poliserna hitta fel som kunde motivera en muta. Att sådant förekommer ville man inte visa för vita medborgare eller gäster. En slags omvänd rasism i praktiken av en regim som främst ägnar sig åt att samla in pengar och bestraffa sitt eget folk istället för att regera på ett normalt sätt.

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Det här fick mig att tänka på en film av prästen och filmaren Per Söderberg som vi använde i konfirmand- och ungdomsverksamheten på 1970-talet. Den handlar om en man som går runt med en vagn med en stor sopsäck, sopkvast och annan städutrustning. Han plockar upp skräp där han går. Han tvättar ansiktet på en prostituerad kvinna med en trasa och hennes ansikte förvandlas. Det är Jesus som vandrar och befriar människor från skräp så att deras liv får en annan gestalt.

Så kan vi se på betydelsen av julen, när Gud blir en av oss i Jesus. Det är Sophämtaren som kommer. Det finns alldeles för mycket skräp hos oss, synligt och osynligt. Det håller oss fångna och hindrar oss från att leva som Gud vill. Sophämtaren kommer för att ta bort det. Vi får möta honom. En framtid öppnas där alla behandlas med värdighet. Det var ju i den kallelsen som Maria, Jesu moder, gick in med ödmjukhet och i förtröstan på att Gud kan. Marias lovsång när hon svarar ja handlar om förändring och förnyelse. På vår resa har vi mött många som lever av nåd genom tron, trofasta i sin kallelse i vardagen. Och de sjunger, skrattar och delar gärna med sig. De ger oss ett välsignat julbudskap.

En välsignad jul till er alla!

Taggar: , , , , ,

Det är viktigt med perspektiv och proportioner. Därför tycker jag att det är bra för mig och min verklighetsuppfattning att regelbundet besöka vår evangelisk-lutherska systerkyrka i Zimbabwe, som Uppsala stift sedan två decennier har en vänstiftsrelation med. Banden mellan våra kyrkor går 112 år tillbaka i tiden. Dotterkyrkan har blivit systerkyrka. Vi har mycket att lära av varandra.

Det är viktigt att vara trofast och solidarisk, särskilt när utsattheten och nöden är stor. I Zimbabwe är detta verkligheten sedan början av 1990-talet. Det har inte blivit bättre med tiden. Nu är det så illa att regeringen tar ut en sorts moms på kyrkornas omsättning. Omoralisk desperation är det. Vi väntar på den avgörande kris, som gör en nödvändig, radikal utveckling möjlig. Det är bara tragiskt med en tidigare befrielserörelse som bygger sin framtid på rädsla, underbyggd av en brutal säkerhetstjänst.

Biskop Michael Dube predikar före biskopsvigningen om Guds nåd

Biskop Michael Dube predikar före biskopsvigningen om Guds nåd

Nu är jag i Bulawayo tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs för biskopsvigning, överläggning och besök samt installation av ny ledande biskop nästa söndag. De tre biskoparna växlar nämligen om med att inneha detta uppdrag för fem år i taget.

Det är varje gång lika rörande och tröstande för mig att möta dessa vänliga, leende och generösa människor och medkristna. De kommer från olika stammar, traditioner och sammanhang. De är inte eniga i allt men möter vardagen och framtiden tillsammans. De lider brist på det mesta, men inte på förtröstan som är den personliga trons djupaste innebörd. Jag har under mina drygt femton år som biskop lärt känna många. De visar självkänsla. I mötet med flera av dem har jag blivit välsignad av att få tala om det svåraste som kan drabba oss människor. Vi har mycket att lära av dem när det gäller verklig öppenhet och existentiellt djup.

Kanske är Zimbabwierna för snälla. En sydafrikansk biskop sa till mig i samband med 100-årsjubiléet 2003 att hade det varit i Sydafrika hade miljoner gått ut på gatorna. Men för vännerna i Zimbabwe var den nya regimens massaker i Matabeleland i början av 1980-talet ännu aktuell. Det är då inte lätt att göra uppror. Sedan dess har fler blivit bokstavligen hudflådda. Bildbevis har samlats.

Vi har en problematisk flyktingsituation i Sverige. Drygt 150.000 kommer i år. Det är verkligen inte lätt att klara, särskilt inte om det blir 500.000 på ett år. I Zimbabwe är situationen radikalt annorlunda. Här har drygt 4 miljoner människor lämnat landet, ofta de mest välutbildade. De som stannat lider nöd och får osäkra, underfinansierade månadslöner – eller inga alls. Vi har mycket att lära av dem när det gäller att ställa upp för vår medmänniska.

Michael Dube, Principal vid Manama Bible School, vigdes idag till biskop i Västra stiftet. Han är välutbildad i USA och har en vänförsamlingsrelation till Heliga Trefaldighet i Gävle. I sin predikan visade han tecken på sin ledarkapacitet och att han är en god luthersk teolog. Han tog upp det centrala innehållet i den lutherska reformationen och applicerade det på den situation som kyrkan och de kristna lever i. Han talade om nåden, tron och en förnyad relation med Gud som får konsekvenser. Predikan var kristocentrisk med en tillämpning in i människors situation. Han hamnade i sanningsfrågan. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Alla tre aspekterna på vägen är relevanta i Zimbabwe. Hans förkunnelse fokuserade på betydelsen av sanning i den troendes gudsrelation och i att omsätta tron i handling. Vi har mycket att lära av våra medmänniskor och medkristna. Jag uppfattade biskop Dubes predikan så, att här förkunnades ett budskap in i ett av jordens mest korrumperade samhällen. Då kan man inte ta lätt på sanningsbegreppet, inte heller fly från kravet att i all mänsklig ofullkomlighet försöka omsätta sanningen i praxis. Vi har mycket att lära när det gäller att stå upp för den gudomliga sanningen, trots att vi själva inte förmår – och inte heller ska kunna – greppa den helt och fullt.

Vi bör inte projicera på Gud de problem som egentligen gäller människor. Det är bättre att bejaka vår personliga livssituation än att fly från den. Vi bör ha vår livsförankring i Gud, och i Jesus Kristus som uppenbarar Gud för oss. Genom Guds heliga Ande får vi kraft att leva.

Den gudomliga uppenbarelsen avgör vår framtid som kristna och som kyrka. Jag hoppas att den blir ett huvudtema inför reformationsjubiléet 2017. Ad fontes – till källorna.

Taggar: , , , , , ,

Den senaste tiden har många människor som flyr för sina liv och sin säkerhet kommit till vårt land. Ibland låter det som att det är en alldeles ny situation men i många delar av världen har detta pågått under lång tid. Långt fattigare länder än Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i behov av skydd. Nu är det vår verklighet.

Det stora problemet är inte att människor flyr till Sverige utan att de tvingas fly, att så många lever i krig och med orättvisor, i grunden att vi som mänsklighet inte har kommit längre. Det är en särskild sorg för oss som troende när religionen används som motiv för de fasansfulla handlingar som har drabbat de flyende medmänniskorna.

Mitt i allt det svåra finns en strimma av glädje och hopp. Civilsamhället har ställt upp på ett fantastiskt sätt. Det gäller också för vårt stift, en enastående solidaritet visas. På ett par dagar ställde församlingar upp med nästan tusen boendeplatser och visade många andra sätt att hjälpa medmänniskor i en svår utsatthet. Men jag är bekymrad över att myndighetssverige inte förmår möta den akuta krissituationen på ett relevant sätt. Regelverken är alltför stelbenta, I krissituationer måste undantagen bli regel.

När vi ser det som sker går ett eko genom historien. Vi ska snart möta julens under, att Gud blir en av oss, som ett utsatt barn. Jesus fick börja sitt liv på flykt. Hade inte änglar och människor kommit till hjälp hade han inte överlevt sina första år. I varje flyktingbarn möter vi Jesus. Det får vi aldrig glömma.

 

Taggar: , , ,