Sophämtaren kommer

Under fyra dagar har vi åkt många mil i centrala och västra Zimbabwe för att bland annat besöka de sjukhus och vattenprojekt som Uppsala stift stödjer vid de gamla missionsstationerna i Mnene och Manama. Denna gång hann vi inte till Musume och Masase. Det har blivit allt svårare att klara sjukhusen liksom allt annat där på grund av samhällsutvecklingen, ständiga avbrott i elförsörjningen och bristande ekonomiska resurser för löner och övriga kostnader. De allt effektivare och billigare solpanelerna ger dock visst hopp om en bättre framtid. Sådana har börjat installeras vid institutioner och privata bostäder. Vid det biskopskontor som uppförs i Zvishavane för Centrala stiftet finns paneler som klarar belysning, kylskåp och internet utan elavbrott. Sjukhuset i Manama har också ständiga problem med elförsörjningen. Där driver solpaneler numera de nödvändiga tekniska systemen. Med fler skulle sjukhusen klara sig än bättre.

Sjukhuspersonalen ska få sina löner från staten men dessa blir alltmer otillräckliga. Det har också resulterat i en brain-drain, alltså att många högutbildade och ledarskapskapabla människor har lämnat landet för grannländerna, Storbritannien, Canada, USA och Australien.

Sophämtningen fungerar inte. Återvinningsföretagen har slagit igen. Ingen tar hand om de spisar och kylskåp som slutat fungera. Resultatet är resursslöseri och miljöförstöring. En hel del sopor bränns, också de som inte borde. Efter vägkanten och särskilt i korsningarna ligger ofta förpackningarna i drivor. Det är varken bra för miljön, ekonomin eller självkänslan.

De fattigaste och mest utsatta tar varje möjlighet till överlevnad. Vid vägen ner mot Sydafrika plockas prostituerade upp av lastbilschaufförerna. Kvinnorna handlar där och återvänder med andra lastbilar.

Jag kunde omöjligt räkna alla vägspärrar som polisen satt upp. Det mest förnedrande var att vi inte stoppades, utom en gång av misstag. Varför inte? Därför att vi var två vita som åkte med i bilen. Alla som måste stanna var svarta. Förutom legitima syften, som att kontrollera om smuggling förekommer, ville poliserna hitta fel som kunde motivera en muta. Att sådant förekommer ville man inte visa för vita medborgare eller gäster. En slags omvänd rasism i praktiken av en regim som främst ägnar sig åt att samla in pengar och bestraffa sitt eget folk istället för att regera på ett normalt sätt.

Det här fick mig att tänka på en film av prästen och filmaren Per Söderberg som vi använde i konfirmand- och ungdomsverksamheten på 1970-talet. Den handlar om en man som går runt med en vagn med en stor sopsäck, sopkvast och annan städutrustning. Han plockar upp skräp där han går. Han tvättar ansiktet på en prostituerad kvinna med en trasa och hennes ansikte förvandlas. Det är Jesus som vandrar och befriar människor från skräp så att deras liv får en annan gestalt.

Så kan vi se på betydelsen av julen, när Gud blir en av oss i Jesus. Det är Sophämtaren som kommer. Det finns alldeles för mycket skräp hos oss, synligt och osynligt. Det håller oss fångna och hindrar oss från att leva som Gud vill. Sophämtaren kommer för att ta bort det. Vi får möta honom. En framtid öppnas där alla behandlas med värdighet. Det var ju i den kallelsen som Maria, Jesu moder, gick in med ödmjukhet och i förtröstan på att Gud kan. Marias lovsång när hon svarar ja handlar om förändring och förnyelse. På vår resa har vi mött många som lever av nåd genom tron, trofasta i sin kallelse i vardagen. Och de sjunger, skrattar och delar gärna med sig. De ger oss ett välsignat julbudskap.

En välsignad jul till er alla!