Visa oss din gudomliga kärleks väg

Jag är på pilgrimsresa till det heliga landet med prostarna, stiftets ledningsgrupp och ärkebiskopen. Det kändes som rätt förberedelse att fira Fastlagssöndag i Tensta kyrka med temat kärlekens väg. Kyrkan är helgad till den heliga Birgitta. Hennes bön ur psaltarpsalmen blev till en sändningsbön för mig: Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Vi får förbereda oss för att under fastan vandra Jesusvägen i hans fotspår. Jesus är med och går vid vår sida enligt sitt löfte. Kärlekens väg går fram till långfredagen  och påskdagen. Den fortsätter i våra egna och kyrkans liv. Jesus visar att kärlekens väg innebär att delta i kampen mot allt ont. Den är också lidandets väg. Den inrymmer allt som kärleken bär. Livets kontraster finns med. Kärleken är mer än känsla; den är längtan, vilja, kamp, omsorg och närvaro i livets alla skeden. Genom att Jesus går genom död till liv blir kärlekens väg till segerns väg.

På resan bär jag med mig sändningsord från aposteln Paulus i Andra Korinthierbrevet 5:e kapitel. Han ser sig som ett Kristussändebud i försoningens tjänst och uppmanar oss att låta försona oss med Gud.

”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.”

Det är ord att spegla sig i på en resa i det heliga landet liksom på vår personliga livsresa. De får konsekvenser för alla relationer. I försoningen genom Kristus har Gud gett oss nya livsmöjligheter, så omvälvande att det går att tala om en ny skapelse. Egentligen innebär det att skapelsen återupprättas till att bli sådan den är tänkt, enligt Guds vilja.

Den första dagen kom vi till Salighetsprisningarnas berg ovanför Genesarets sjö, till den plats där Jesus höll sin bergspredikan. Vi tog in på fransiskanernas gästhem. Där finns ett underbart kapell med en altaruppsats med de kornbröd och fiskar som räckte till alla när Jesus delade dem.

Den andra morgonen var vi uppe redan vid sextiden och fick se solen gå upp över sjön medan vi meriterade över salighetsprisningarna. Det slog mig att alla de som prisas saliga är människor med behov. Det måste betyda att det är ok att ha svagheter, vara sårbar, lida, känna brist och otillräcklighet, ansvar och synd. Om vi inser det, öppnas vägar till befrielse. Och oavsett vad vi gör, är det avgörande vad Gud gör med oss.

Efter mässa var det dags för båttur på Genesarets sjö. Det var första gången för mig. Solen sken. Ingen storm behövde stillas denna gång. Jesus var närvarande. Vi kunde se de heliga platserna från båten: Kafernaum med synagogan och resterna av Simon Petrus hus där Jesus botade hans svärmor; kyrkan till minne av bespisningsundret och stranden där Petrus tre gånger förklarade att han älskade Jesus och fick uppdraget att leda kyrkan. Längre söderut vid sjön finns Magdala. Den stora berättelsen länkades samman med vår personliga när vi besökte platserna.

Jesusvägen då blev vår väg nu. På eftermiddagen blev det påtagligt när vi kom till Golanhöjderna. Vi stannade till där vi kunde se in i Syrien vid den gräns där ett stängsel och flera vakttorn ger den bedrägliga känslan av lugn och ro, men vi vet att kriget, brutaliteten och extremismen på andra sidan gränsen ständigt skördar nya offer. Kristna dödas, kulturminnen raderas ut som om historien skulle kunna skrivas om, människor från olika trostraditioner lider och förlorar hoppet om en framtid i fred.

Vi var inte ensamma vid utsiktsplatsen. En grupp soldater från en av flera närbelägna militärförläggningar var där med sina k-pistar för att bli orienterade av ett befäl. När de gått bad ärkebiskop Antje den bön för de kristna och andra drabbade i Mellanöstern som vi biskopar tagit fram inför fastan.

Medan vi bad hördes granatsalvor från ett par.mil in i Syrien. Vår bön ackompanjerades av en brutal verklighet. Jesus var där i kampen mot det onda. Nu ska vi fira askonsdag, som handlar om att döden och förgängligheten har sätt sitt märke på oss. Men genom Jesus kan korset tecknas med aska. Vi är ju kallade till livet och att dela det liv som Gud vill att vi ska leva. .Så vi går vidare på kärlekens väg.