För ett par decennier skulle jag tala om kyrkans vigningstjänst vid en fortbildning för präster och diakoner i ett stift. Vid det efterföljande samtalet reste sig en präst upp och sa att vi borde överge talet om herde eftersom det ger en hierarkisk bild. Jag blev ganska förbluffad eftersom jag alltid associerat den gode herden Jesus till Gud som bryr sig om. Alla är lika viktiga. Han vill att alla ska vara med och ger sig av för att söka det bortsprungna fåret. Fållan har en grind, där alla är välkomna att komma in i trygghet och gemenskap. Herden vill leda oss på vägar och stigar som leder rätt i livet. Det kan däremot vara sämre ställt med närvaron och omsorgen hos oss som försöker följa i Jesu fotspår.
Psaltaren 23 har betytt oerhört mycket för många genom tiderna, som känt sig inkluderade i gudomlig närvaro och omsorg. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid gröna ängar.” Den bärs av tilliten till att Gud bär oss när vi vandrar vidare: ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
Med budskapet från den gode Herdens söndag inombords reser jag nu på retreat till Assisi. Det ska bli skönt att gå in i tystnaden för en andlig fördjupning som ger utrymme för Guds närvaro och omsorg. Arvet från den helige Franciskus av Assisi förpliktar. Kristen tro gäller livet.
Jag tillönskar dig också dig som läsare av bloggen att finna en stund av retreat varje dag och om möjligt hela dagar. Den gode Herden låter oss vila och hämta ny kraft.