juni 2016

Ni visas månatligt arkiv för juni 2016.

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

Taggar: , , , , ,

I dessa tider när mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om missförhållanden i Svenska kyrkan spelas upp i media är det lätt att bli dyster och att självkänslan får en knäck. Vi har upplevt det förut i kommuner, ideella föreningar, fackförbund och företag. Försvaren för att unna sig något på de egna organisationernas bekostnad, i realiteten på andra människors bekostnad, tycks aldrig sina. De moraliska spärrarna slår inte till. Det ömsesidiga beroendets kulturer utvecklar sig i värsta fall i en nedåtgående spiral. En sak blir i alla fall tydlig: även kyrkan består av människor med förmåga och benägenhet att göra fel. Det kanske är en tröst. Men förväntningarna bör väl vara högre ställda än så? Och den som vill hålla sig borta från kyrkan kan alltid säga: se hur de är, de är inte bättre jag. Och så kan man leva vidare utan att bry sig.

Jag undrar om inte det som har skett ändå har en grund i en individualistisk kultur där den enskilda människan är alltings mått. I kristen tro brukar vi säga att människans inkrökthet i sig själv är en ursynd. Teologiskt och pastoralt har det understötts av en postmodern filosofi och teologi, där Gud placeras i ett oåtkomligt rum och vi är hänvisade till oss själva, våra gudsbilder, våra tolkningar och vägval. Det enda vi anses kunna säga om Gud är i metaforernas form. Ingenting vi uttrycker kan prövas mot något. Vi formar vår värld och avgör vad som är sant. På etikens område blir det intressant med etiska principer. Däremot spelar den personliga moralen en underordnad roll. En del professionella etiker särskiljer etiken från moral. Det har väl också att göra med att allt fokus i vår tid ligger på socialetiken i vår tid, inte på individualetiken. Det måste självklart få konsekvenser. Spåren förskräcker.

Det som skett får inte dölja allt det goda och trogna arbete som utförs i församlingarna. Och som biskop tänker jag på alla de medarbetare som tar ansvar varje dag och inte agerar vårdslöst med pengar och förtroende.

Mot denna bakgrund blir det livsviktigt att lyfta fram allt det stora som vi får ta emot i kyrkan. Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus och handlar med oss. Guds goda Ande ger oss livskraft och förnyar våra liv. Gud ger, fokus hamnar på Gud och inte på oss själva. Då kan något ske med oss.

Uppdraget är viktigt. Många i kyrkan är valda med förtroende. Vilket fint uppdrag, vilket förtroende! Särskilt om man tänker på att det är dopet som ger kallelsen till lärjungaskap och ger den teologiska grunden för uppdraget som förtroendevald. Då måste detta förvaltas så att Guds vilja sker och människor växer i tro och tar livet på allvar. Vi är till för andra. Vi förvaltar andras förtroende.

Kallelsen är viktig. Dopet förenar alla i kyrkan. Det förpliktar oss att dela evangeliet i ord och handling. Inget får skymma kallelsen. Det är en kallelse till tjänst, inte till att göra sig förtjänster på andras bekostnad. Det måste varje kyrkans vigda tjänare vara särskilt medveten om. De har avgett vigningslöften och vigts med vigningsbönens ord om att den heliga Anden ska ta dem i sin tjänst för Guds kyrka.

Då går det inte att vifta bort frågor om hur vi förvaltar och nedtona kritik. Den enda möjliga framtidsvägen är att ta uppdraget och kallelsen på allvar. I kyrkan finns alltid möjligheter till förnyelse och till att sätta andras behov i centrum.

Taggar: , , , , ,