I dessa tider när mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om missförhållanden i Svenska kyrkan spelas upp i media är det lätt att bli dyster och att självkänslan får en knäck. Vi har upplevt det förut i kommuner, ideella föreningar, fackförbund och företag. Försvaren för att unna sig något på de egna organisationernas bekostnad, i realiteten på andra människors bekostnad, tycks aldrig sina. De moraliska spärrarna slår inte till. Det ömsesidiga beroendets kulturer utvecklar sig i värsta fall i en nedåtgående spiral. En sak blir i alla fall tydlig: även kyrkan består av människor med förmåga och benägenhet att göra fel. Det kanske är en tröst. Men förväntningarna bör väl vara högre ställda än så? Och den som vill hålla sig borta från kyrkan kan alltid säga: se hur de är, de är inte bättre jag. Och så kan man leva vidare utan att bry sig.
Jag undrar om inte det som har skett ändå har en grund i en individualistisk kultur där den enskilda människan är alltings mått. I kristen tro brukar vi säga att människans inkrökthet i sig själv är en ursynd. Teologiskt och pastoralt har det understötts av en postmodern filosofi och teologi, där Gud placeras i ett oåtkomligt rum och vi är hänvisade till oss själva, våra gudsbilder, våra tolkningar och vägval. Det enda vi anses kunna säga om Gud är i metaforernas form. Ingenting vi uttrycker kan prövas mot något. Vi formar vår värld och avgör vad som är sant. På etikens område blir det intressant med etiska principer. Däremot spelar den personliga moralen en underordnad roll. En del professionella etiker särskiljer etiken från moral. Det har väl också att göra med att allt fokus i vår tid ligger på socialetiken i vår tid, inte på individualetiken. Det måste självklart få konsekvenser. Spåren förskräcker.
Det som skett får inte dölja allt det goda och trogna arbete som utförs i församlingarna. Och som biskop tänker jag på alla de medarbetare som tar ansvar varje dag och inte agerar vårdslöst med pengar och förtroende.
Mot denna bakgrund blir det livsviktigt att lyfta fram allt det stora som vi får ta emot i kyrkan. Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus och handlar med oss. Guds goda Ande ger oss livskraft och förnyar våra liv. Gud ger, fokus hamnar på Gud och inte på oss själva. Då kan något ske med oss.
Uppdraget är viktigt. Många i kyrkan är valda med förtroende. Vilket fint uppdrag, vilket förtroende! Särskilt om man tänker på att det är dopet som ger kallelsen till lärjungaskap och ger den teologiska grunden för uppdraget som förtroendevald. Då måste detta förvaltas så att Guds vilja sker och människor växer i tro och tar livet på allvar. Vi är till för andra. Vi förvaltar andras förtroende.
Kallelsen är viktig. Dopet förenar alla i kyrkan. Det förpliktar oss att dela evangeliet i ord och handling. Inget får skymma kallelsen. Det är en kallelse till tjänst, inte till att göra sig förtjänster på andras bekostnad. Det måste varje kyrkans vigda tjänare vara särskilt medveten om. De har avgett vigningslöften och vigts med vigningsbönens ord om att den heliga Anden ska ta dem i sin tjänst för Guds kyrka.
Då går det inte att vifta bort frågor om hur vi förvaltar och nedtona kritik. Den enda möjliga framtidsvägen är att ta uppdraget och kallelsen på allvar. I kyrkan finns alltid möjligheter till förnyelse och till att sätta andras behov i centrum.