Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.
Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.
Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.
Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.
Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.
Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.
Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.
Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.
Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.
Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.