november 2016

Ni visas månatligt arkiv för november 2016.

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Taggar: , , , , , ,

Två veckor har nu gått sedan reformationsåret inleddes med ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka och efterföljande samling i Malmö arena. Det blev möjligt genom de framsteg som gjorts i den mångåriga dialogen mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Resultaten redovisas i två banbrytande dokument. 1997 undertecknades den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Här redovisades en samsyn om frälsningen, den avgörande stridsfrågan på 1500-talet. Nu har dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” publicerats.

Många har i förväg talat om det historiska i firandet. Nu är det väl så att det normalt visar sig först när en tid gått. Så mycket nytt tycks inte ha tillkommit. Det historiska ligger väl närmast i att jubileumsåret inleddes med en gemensam gudstjänst för katoliker och lutheraner med påven Fransiskus närvarande. Det är ett ekumeniskt tecken som inger hopp i arbetet för kyrkans synliga enhet. Än mer så i Malmö arena där världens agenda gjordes tydlig och det gemensamma ansvaret att möta de medmänskliga behoven bejakades på ett ovanligt föredömligt sätt.

Frågan om kvinnor i kyrkans vigningstjänst tog upp proportionerligt utrymme i media. Några uppmärksammade att påve Fransiskus till och med kramade ärkebiskop Antje Jackelén i kyrkan och drog långtgående konsekvenser av det. Påven är artig, vänlig och respekterar en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Men det ändrar inget i grunden. På flyget hem svarar påven på direkt fråga att det som Johannes Paulus II slagit fast gäller, nämligen att endast män kan bli präster och biskopar. Frågan om diakonatet är mer öppen. Inget borde förvåna.

I en TV-studio påpekade ärkebiskop Antje Jackelén att varken manliga och kvinnliga präster i Svenska kyrkan accepteras fullt ut i romersk-katolska kyrkan. Biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius hänvisade till ett grundmönster med Kristus och Maria, där Maria gestaltar det kvinnliga i kyrkan medan kyrkans ämbete gestaltar det manliga från Kristus. I Arborelius teologiska hållning kompletterar Kristus och Maria varandra.

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Denna hållning leder till en problematisk syn på inkarnationen. Maria och Jesus är ju inte parallellställda i det gudomliga skeendet. Gud utväljer Maria till att föda sin Son. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, en av alla som skapats till Guds avbild. Gud är hos och med oss.

Att prästen står ”i Kristus stad och ställe” framgår redan av de lutherska bekännelseskrifterna. Det handlar där om en Kristusrepresentation som innebär att prästen i sitt uppdrag förkunnar Ordet och delar ut de av Kristus instiftade sakramenten.

Reformationen gjorde de döpta och troende andligt myndiga. De fick tillgång till Bibeln på folkspråket och kunde själva läsa och ta till sig budskapet. I förkunnelsen betonades deras kallelse att i ord och handling vittna om evangeliet samt i vardagens arbete och övriga sysslor tjäna Gud. Efter reformationen kom den lutherska tanken om de döptas och troende prästadöme att hamna i skymundan när kyrkans organisation och uppdrag utvecklades. Det har till stor del att göra med att enhetssamhället präglade de framväxande nationalstaterna. Fokus låg på religionens sammanhållande och kyrkans fostrande roll. Ansvaret lades på kyrkans ämbete och lärare. Det är det synsättet som nu renodlas i vår lettiska systerkyrka när de efter lutherskt ortodoxt 1600-talsmönster ändrar sin kyrkoordning. Då finns inte rum längre för kvinnor som präster, inte heller som teologiska professorer. Och det är prästerna som fattar besluten.

Kristusrepresentationen uttrycks i det traditionella romersk-katolska ämbetstänkandet så att prästen i sin person på ett åskådligt sätt personifierar Kristus. Dopmönstret har kommit i skymundan. Kristusrepresentationen går huvudsakligen i en riktning. Påven Fransiskus har dock talat om att den döpte representerar Kristus, vilket öppnar upp för ett annat, i Bibeln och den lutherska reformationen förankrat synsätt.

Genom dopet tas vi upp i kyrkan, inlemmas i Kristi kropp, tillhör ett tempel av levande stenar och Guds folk samt blir byggstenar i Guds husbygge där Kristus är hörnstenen. Här upphävs alla mänskliga indelningar. Här gestaltas inkarnationen. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

De som vigts till tjänst i kyrkan har ett uppdrag i och för församlingen. De har tidigare tagit emot den vigning till tjänst för Kristus som dopet ger. Därför är det svårt att försvara att Kristusrepresentationen bara går i en riktning – dessutom från Kristus som man – till församlingen, men inte från döpta män och kvinnor till Gud. Inkarnationens djupaste innebörd är att Gud blir människa, inte att Gud föddes som man. För att kyrkan fullödigt ska gestalta Kristusmönstret i kyrkan och vittna i samhället behöver både män och kvinnor förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Dopet ger Kristusmönster för livet i kyrkan och samhället.

Taggar: , , , , , ,

Allhelgonahelgen ligger framför oss. Vi besöker våra kyrkogårdar och tänder ljusen för de nära och kära som gått före. Vi bär med oss vår personliga historia och erkänner betydelsen av dem som format våra liv. Tacksamhet och smärta blandas. Vi tänder ljus för det som varit och det som ligger framför.

Den gravplats jag vandrar till med mina närmaste har jag besökt tillsammans med ett par av dem som vilar där nu. Det kunde vi inte veta då. De som följer med mig kommer i sin tur en gång tända ljus vid min viloplats i det kristna hoppet om att vi får mötas när tiden inte längre är. Vi smyckar graven med kärlek och tänder våra ljus. Det tröstar. Det är att överlåta för livets skull.

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Ljus i alla dess former tänds under denna helg och de kommande mörka månaderna. Vi gör det personligt men vi förenas i en mänsklig längtan efter att ljuset ska besegra mörkret, att döden inte har sista ordet. Jesus sa: ”Jag är världens ljus”. I dopet får vi del av det ljuset. Det unika dopljuset lyser upp en väg som går genom död till liv. Vi kallas att vandra på den vägen varje dag genom att lämna allt som hör till mörkret i våra liv och ta till oss det ljus som ger liv. En dag får vi följa Jesus till evig gemenskap med Gud, in i den himmelska glädjen.

Gud, i ditt ljus ser vi ljus. Låt ditt eviga ljus lysa för oss. Amen

Taggar: , , , , ,