Dags för saklig diskussion om kyrkohandboken


Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

7 kommentarer

Maria Löfberg säger
2 januari 2017 – 03:26

Biskop Ragnar, ser du någon möjlighet att skapa fora där de sansade diskussioner du och många av oss andra önskar sig, kan äga rum?
Självklart handlar min egen kritik av hbf om det som står i boken - inte om människorna som arbetar med den! Men håll med om, att det allra bästa hade varit, om de som arbetar med boken gör det inom det fält där deras kompetens finns.
Som sagt, ser vi till våren ett nytt förslag, där stora förbättringar har skett, kommer ingen att vara gladare än jag, men misstron bland kyrkomusikerna kommer att ta tid att reparera. Allt gott, Maria.

Mattias Lundberg säger
2 januari 2017 – 03:01

Problemen med Serie A har belysts i ett tjugotal vetenskapliga artiklar (i Svenskt gudstjänstliv, Svensk kyrkotidning, Svensk tidskrift för musikforskning, Hymnologi: Nordisk tidskrift, Kyrkomusikernas tidning, Evangelium, Signum m.fl.).

Därtill har de påtalats i många remissvar. Kritiken mot Serie A är i stort sett densamma på församlingsnivå som hos instanser som Kyrkosångsförbundet, Kyrkomusikernas riksförbund, Kungliga musikaliska akademien, Domkyrkoorganisternas förening, landets institutioner för musikvetenskap, Musikhögskolorna etc., så oklarheten finns nog främst på kyrklig central nivå.

Mycket gott har tedan kommit ur diskussionerna rörande detta, men handboksmaterialet vore ett stort fall bakåt för den äldre musiken om det antogs i något som liknar nuvarande material. Det vore synd om man valde kontroversens väg och drev detta vidare mot kyrkomusikernas vädjan. Om så sker lär det tas fram alternativa förslag med ovanstående parter och i samråd med församlingsmusikerna. Det vore synd om inte kyrkan på nationell nivå ville vara med då.

David säger
2 januari 2017 – 02:40

Tack biskop Ragnar, för att du lyfter frågan om handboken.

Du skriver: "Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag."

Det låter som att vi inte har någon aning om hur slutförslaget kommer att bli. Men det kyrkohandboksförslag som varit ute i församlingarna och som det har skrivits remissvar på, räknas inte det?
Många som kritiserar förslaget upplever att kritiken slätas över och inte tas på allvar. Om man skulle vänta tills förslaget är färdigt, då kanske det är för sent.

Biskop Ragnar svarar
28 mars 2024 – 11:18

Hej David, Jag är medveten om misstroendet. För mig är inte alternativet förkasta allt – acceptera allt och särskilt inte under pågående process. Som komplettering till domkapitlets remissvar på HBF 2016 har jag själv skickat in ett eget remissvar angående de liturgiska texterna med förkastande av vissa, förslag till omarbetning av andra och kritik mot ojämn kvalitet. Jag förutsätter att synpunkterna tas på allvar. Nu väntar jag på revisionen.

Jan H Börjesson säger
2 januari 2017 – 01:59

Hej biskop Ragnar,

Du tar upp viktiga frågor i din blogg. Tillåt mig reagera på några av dina tankar.

1. Det är helt i sin ordning att kritiken kommer nu. Vi är många som anser att grundmaterialet är så undermåligt att det inte går att rädda med en revision. Det krävs ett omtag. När vår representant Karin Nelson avgick och lämnade en rapport försvann också mycket av förhoppningarna om att arbetet skulle bli lyckosamt. Vi måste därför utnyttja vår rätt att försöka stoppa det som vi helt enkelt inte tror på.
2. Vi lever i en pluralistisk värld. Vi måste bejaka det. Vi kan inte inbilla oss att de nytillkomna serierna skall fungera en lång tid framöver. Det tillhör inte stilarnas regler. Detta material måste få leva och utvecklas och inte låsas i en stadfäst handbok. Vårt arv i form av serie A måste däremot ges en professionell behandling för dem som önskar fira en mera klassisk högmässa.
3. Processen har hittills lärt oss att vi inte kan lita på dem som driver arbetet med ny handbok. Den monumentala förtroendekris som vuxit fram av arbetet leder sannolikt till att många församlingar kommer att rata förslaget. Man skulle kunna se det som en maktkamp mellan Uppsala och kyrkans fotfolk. Redan nu har en fjärdedel av kyrkans musiker förklarat att de inte vill ha handboken genom ett upprop på nätet. Kan man bortse från detta? Är uppdraget att ta fram en handbok starkare än alla negativa röster från gräsrötter till experter? Blir det inte en pyrrhusseger för kyrkan om handboken antas?

Biskop Ragnar svarar
28 mars 2024 – 11:18

Hej Jan, som framgår av mitt inlägg bejakar jag önskemålen om en forskningsbaserad bearbetning av arvet i serie A. Därför föreslår jag också en form för auktorisering av bearbetad gudstjänstmusik. Tills dess kan vi klara oss med serie A med nödvändiga bearbetningar. Sedan anser jag inte att det är realistiskt med ett omtag, då faller frågan. Som situationen är i församlingarnas gudstjänstliv med diverse experimenterande av varierande kvalitet är det inte möjligt att vänta längre. Dessutom har många uppskattat att vara med i en process av förnyelse. Till det kommer att jag inte känner ingen mig i bilden av en massiv kritik ute i församlingarna. Tvärtom kan jag märka en viss otålighet. + Ragnar

Maria Löfberg säger
2 januari 2017 – 12:49

Bäste biskop Ragnar.
Ur din synvinkel ter sig säkert min namninsamling som en aktion för att stoppa handboken. Eftersom du efterlyser sansad diskussion (vilket för övrigt jag med gör, vet bara inte i vilket forum den kan föras...)vill jag berätta för dig (och du må tro mig eller inte) att namninsamlingen startade jag eftersom jag fick frågan av ÄB om det är många kyrkomusiker som känner som jag inför hbf. Jag kunde naturligtvis inte svara på en sådan fråga på ett sanningsenligt sätt utan att undersöka vad kollegerna verkligen tycker.
Nu har detta vridits till att frågan aldrig ställts, att jag startat ett "uppror"(Schottenius, utan att ha talat med mig) och att jag vill splittring i svenska kyrkan p g a detta.
Jag är personligen hjärtligt trött på alltsammans, och hade jag bara tillåtits, hade jag snarast blivit en tyst och lydig medarbetare. Men något driver mig. Vi hade kunnat få en så mycket bredare, bättre ny handbok, främst musikaliskt, och när detta inte sker; när vi som vill hjälpa strax utmålas som lögnare och splittrare, nej, då kan jag inte hålla tyst.
Jag förstår ju att det inte går att "hejda" detta arbete från att resultera i en ny handbok 2018, och förlåt min misstro, men med de erfarenheter jag bär med mig sedan 2012, så tror jag inte att det revisionsgruppen kommer att lämna ifrån sig medför några större förbättringar jämfört med 2016 års upplaga. Ingen önskar hetare än jag att jag skulle ha fel i detta.
För mig, och tydligen ca 25 % av kyrkomusikerkåren, kommer den nya handboken inte att resultera i förnyad gudstjänstglädje. Vi kommer att, med en kollegas ord, tvingas flytta från ett hus vi trivs i till ett sämre boende, utan att kunna påverka det minsta.
Det finns så mycket att säga i denna fråga, och jag skulle verkligen önska mig ett trovärdigt forum för diskussion. Jag skulle önska att du och jag kunnat tala om saken på annat sätt än såhär i en blogg. Och jag skulle så önska, att man inte hela tiden utgår från "strid!". För det är det, i varje fall från min sorgsna horisont, inte fråga om.
Bästa hälsningar,
Maria

Biskop Ragnar svarar
28 mars 2024 – 11:18

Hej Maria, din namninsamling har tydligen sitt ursprung i en dialog mellan dig och ärkebiskopen. Hon kan yttra sig om innehållet i den, inte jag. Den enda kopplingen till det jag skriver är att de flesta kritiska opinionsyttringar sedan remissomgången inte rimligen kan träffa ett handboksförslag som ingen av oss ännu sett. Som framgår av mitt inlägg menar jag att den kommande kyrkohandboken måste ha en sådan bredd att ingen blir innehållsligt och kyrkomusikaliskt hemlös. + Ragnar

Rolf Pettersson säger
2 januari 2017 – 11:55

"Agerandet inger inte förtroende" skriver du om kritiken mot handboksförslaget. Jag tror du sätter fingret på något väsentligt i hela denna fråga: misstroende.

I den situation som nu uppstått, tror jag det bästa är att skrinlägga projektet några år. Misstroendet mot de ledande i projektet uppfattar jag vara djupt. Om projektet drivs igenom kommer det med stor sannolikhet uppfattas som ett övergrepp från en tondöv överhet.

Jag har minnesbilder från förra gången. Då fanns också kritik men den lade sig, när kyrkohandboken väl var på plats.

Kanske blir så också nu. Jag befarar att så inte blir fallet. Kritiken nu verkar vara mycket bredare och intensivare.

Biskop Ragnar svarar
28 mars 2024 – 11:18

Hej Rolf, Kritiken i sak måste man ta på allvar, men det är debattens märkliga fokus på processer, personer etc som inte inger förtroende. Misstag har begåtts, det anser jag. Men det kommande handboksförslaget måste bedömas utifrån innehållet inte utifrån förtroendet för personer som hör till historien när förslaget är klart. Min artikel ska ses som en vädjan om att bryta misstroendets kultur som brett ut sig på olika sidor och gå in i en sakorienterad diskussion. + Ragnar

Mattias Lundberg säger
2 januari 2017 – 11:20

Hej, biskop Ragnar, tack för tänkvärt inlägg!

Ett par missuppfattningar finns här rörande det musikaliska - tonus ferlialis är inte en "serie", och önskemål om forskning rörande tonus solemnis är inget avgörande för Serie A (har inte ens hört detta framföras, informationen måste nog komma från projektmedarbetarna).

Serie A kritiseras för att den bygger på vissa missuppfattningar och tvivelaktiga vägval, men det som du här tar upp är inte av avgörande. (Ferialis och sollemnis är ju bara två varianter av samma prefationston).

/ Mattias

Biskop Ragnar svarar
28 mars 2024 – 11:18

Hej Mattias, tack för ditt förtydligande. Slarvigt av mig att skriva om Tonus ferialis som en serie. Jag vet ju att det är en variant. Uppdaterar därför texten. Kvarstår dock att den blivit obsolet i praktiken. Jag får erkänna att för mig och kanske andra är det tydligen förvirrande vad som eventuellt skulle ändras om hänsyn tas till den forskning som utförts sedan 1986 års kyrkohandbok antogs. Men önskemålet om en fördjupad analys och bearbetning bejakar jag. + Ragnar

Lämna ett svar till David Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.