Tröst – en gåva att dela


Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *