Formell eller fri att bekänna?


I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

En kommentar

Peter säger
7 mars 2017 – 08:22

Nog är det väl bekymmersamt att så många som en fjärdedel av prästerna tycks tveka om att Herren Jesus Kristus är uppstånden från de döda?
Paulus skulle uppenbarligen inte förstått varför de då hävdar sig vara kristna.
Peter

Biskop Ragnar svarar
8 mars 2024 – 02:17

Även präster kan vara undrande över Guds handlande och behöva reflektera teologiskt. Förnekar 25 % av prästerna att Kristus uppstått från de döda är det mer än bekymmersamt. Men det tvivlar(!) jag på. Kristen tro bygger på inkarnationen, försoningen och uppståndelsen.

Lämna ett svar till Biskop Ragnar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.