april 2017

Ni visas månatligt arkiv för april 2017.

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Taggar: , , , ,

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

Taggar: , , , , , , ,

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Taggar: , , , , ,