Inlägg av Biskop Ragnar

Nu visas inlägg skrivna av Biskop Ragnar.

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

Gudstjänste inleds av biskop Pytel

Gudstjänsten inleds av biskop Pytel

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Taggar: , , , , ,

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Taggar: , , , ,

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

Taggar: , , , , , , ,

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Taggar: , , , , ,

Med inkarnationen genom försoningen till förnyat liv. Det är Kristusvägen. Jesus går den, vi får följa honom. Fastetiden ger möjlighet till en pilgrimsvandring för livets skull. Med mig på min vandring har jag ärkebiskopens fastebok för året, skriven av biskopskollegan och vännen Esbjörn Hagberg, På tal om livet (Verbum). Den låter mig vandra med Jesus i de teman som bär fastetidens helgdagar. Varje dag innehåller två eller flera Jesusord med tilltal till mig och jag innesluts i + Esbjörns personliga samtal med Jesus. Jag tar del i reflektioner och ord till sist för varje dag.

Som förberedelse inför Midfastosöndagen möts jag av orden från Jesus om det bröd för dagen som kommer för att vi och hela världen behöver det: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5) och det utmanande för vår bekännelse: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Jag följer + Esbjörn i hans samtal med Jesus, sedan fortsätter jag på egen hand, andligt inspirerad.

Det finns något obändigt, oåterkalleligt över det personliga vägvalet i Bibelns berättelser. Jag känner igen mig i Petrus och det som har varit livsnödvändigt för mänskliga kristna genom alla tider: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Saken gäller Livet, som jag behöver. Jag behöver något att leva av och dö för. Det är tro för mig. Förtröstan är dess personliga innehåll. Det Gud gör i Jesus Kristus är den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Jag stämmer in i den kristna kyrkans bekännelse, som är större än min personliga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16). Då finner jag ro för min själ.

Taggar: , , , ,

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

Taggar: , , , , ,

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Taggar: , , , , , , ,

Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Taggar: , , , ,

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Taggar: , , , ,

« Äldre inlägg