Kyrkans tro

Nu visas arkiv för kategorin Kyrkans tro.

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

Gudstjänste inleds av biskop Pytel

Gudstjänsten inleds av biskop Pytel

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Taggar: , , , , ,

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

Taggar: , , , , , , ,

Med inkarnationen genom försoningen till förnyat liv. Det är Kristusvägen. Jesus går den, vi får följa honom. Fastetiden ger möjlighet till en pilgrimsvandring för livets skull. Med mig på min vandring har jag ärkebiskopens fastebok för året, skriven av biskopskollegan och vännen Esbjörn Hagberg, På tal om livet (Verbum). Den låter mig vandra med Jesus i de teman som bär fastetidens helgdagar. Varje dag innehåller två eller flera Jesusord med tilltal till mig och jag innesluts i + Esbjörns personliga samtal med Jesus. Jag tar del i reflektioner och ord till sist för varje dag.

Som förberedelse inför Midfastosöndagen möts jag av orden från Jesus om det bröd för dagen som kommer för att vi och hela världen behöver det: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5) och det utmanande för vår bekännelse: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Jag följer + Esbjörn i hans samtal med Jesus, sedan fortsätter jag på egen hand, andligt inspirerad.

Det finns något obändigt, oåterkalleligt över det personliga vägvalet i Bibelns berättelser. Jag känner igen mig i Petrus och det som har varit livsnödvändigt för mänskliga kristna genom alla tider: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Saken gäller Livet, som jag behöver. Jag behöver något att leva av och dö för. Det är tro för mig. Förtröstan är dess personliga innehåll. Det Gud gör i Jesus Kristus är den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Jag stämmer in i den kristna kyrkans bekännelse, som är större än min personliga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16). Då finner jag ro för min själ.

Taggar: , , , ,

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

Taggar: , , , , ,

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

När jag tänker tillbaka på 2016 fylls minnesbilderna som inget tidigare år av utsatta barn. Det enda jag något kan jämföra med är bilderna på de nakna och flyende barnen under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Fyraårige Alan från Syrien sköljdes upp på stranden i Turkiet. Han verkade ligga där fridfullt på mage, men hans liv hade slocknat i havet under flykten. Alans livsöde berörde. Krigets fasor, våldets kraft och flyktingarnas utsatthet kom in i våra vardagsrum genom den lille pojken.
Så har det fortsatt under året. Bana, 7 år, har med hjälp av sin mamma twittrat inifrån det instängda östra Aleppo och berättat för omvärlden om sin skräcksituation med vädjan om hjälp. För henne slutade det bra, hon är en av dem som evakuerats i stridernas slutskede. Många barn i Syrien har inte kunnat gå i skolan på fem år i ett krig som varat längre än Andra världskriget. I Aleppo räknar man med att över 200000 överlevande barn är traumatiserade och i akut behov av bearbetning av sina upplevelser för att inte fastna i posttraumatiska stressyndrom som förstör deras liv. Även bland de barn och ungdomar som kommit till Sverige finns sådana behov.
Barn behöver trygghet och en grundläggande tillit till att vuxna tar ansvar. Alltför många barn är socialt utsatta också i Sverige. Olika former av övergrepp är skrämmande vanliga, oftast dolda. Flyktingbarnens utsatthet gör särskilt tydligt det som tyvärr är en realitet i alla samhällen på vår jord.

Barnen intar en särställning i kristen tro. Därför har de kristna samfundsledarna i Sverige med stöd av oss biskopar tagit initiativ till Juluppropet för en humanare migrationspolitik. Fokus ligger på möjligheterna till asyl och familjeåterförening. Barnen står i centrum. Om de traumatiserade barnen ska kunna bli helade måste deras behov tillgodoses. Politikerna måste ta ansvar för migrationspolitiken som helhet. Juluppropet koncentrerar sig på det som berör barnen och familjerna genom att uppmana till att
• ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
• ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
• undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening
Skriv på du också och stöd de utsatta barnen och familjerna, http://www.juluppropet.se/.

Vi ska tillsammans bana väg för barnet. Jag har inte förrän i år identifierat mig med Johannes Döparen, kanske för att han levde i öknen, talade om bot och bättring och döpte för att åstadkomma syndaförlåtelse och omvändelse av människor. Han har verkat långt borta från min verklighet. Jag har i år tagit till mig att han banade väg för det unika barnet som skulle födas som ett av de många utsatta barnen på vår jord, i ett stall när det inte fanns utrymme för familjen någon annanstans.

Det var Johannes döparen som döpte Jesus i Jordan. Då hörs Guds röst som förkunnar att Jesus är Guds älskade son. Anden är närvarande när hans befrielseverksamhet inleds. Den avgörande skillnaden för oss är att vi lever av frukterna av den försoningsgärning som Jesus utfört. Men liksom Johannes Döparen är vi kallade att bana väg för Guds utsatta barn i stallets krubba och Guds lidande människa på korset. Barnet kommer till oss med liv och låter Livet segra. ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, säger profeten Jesaja. Nu får vi ta till oss att Gud uppenbarat det mitt ibland hos, trots att den verkligheten kan vara fördold för oss när vi har det svårt. Vi får lita till Guds löften. Så är vi hoppets folk som förtröstar på Guds nåd och inväntar den framtid som ligger i Guds hand.

Julkrubba från Betlehem 2016

Julkrubba från Betlehem 2016

Maria förenas med Johannes Döparen i uppdraget att bana väg för barnet. Hon gör det på ett unikt sätt genom att bära och föda det. När Gud kallar henne, säger hon sitt ja i ödmjukhet, lydnad och förtröstan. Hon bär barnet i sitt hjärta från det att livet tänds till dess hon står vid korsets fot och inte kan göra annat än att överlämna det till Gud som kallade henne en gång. Då talade ängeln talade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

I Marias mantel ryms alla barn på vår jord, ja, vi är alla barn hos Gud. Ängelns budskap till henne gäller oss. Det är avgörande att vi erkänner barnet inom oss och verkligen ser de utsatta barnen. Guds rike av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa hör barnen till. När vi banar väg för barnet, öppnar vi för att Guds vilja ska råda.

Jag tillönskar dig och alla andra barn en trygg och välsignad jul samt ett nådens år 2017

+ Ragnar

Taggar: , , , , , ,

I en kommentar till mitt blogginlägg ”Korset försonar” ställde Rebecca frågor till mig om jag anser att företrädare för andra religioner ”genast inte behöver Kristus” och om det finns andra vägar för muslimer till Gud såvida de inte förnekar Kristus. Hennes egen utgångspunkt är: ”Eftersom vi kallar oss själva Kristna så är enda vägen till Gud genom Kristus. Utan Kristus så når vi inte Gud, eftersom de andra ”religionerna” inte erkänner Kristus så kan de ej heller nå Gud.”
För mig handlar det här i grunden inte om att jämföra religioner utan om vår kristna syn på människan och vår gudsbild.

Ser vi det så, att människan är utan gudsrelation och gudserfarenheter innan hon möter det kristna budskapet? Ibland har vi förkunnat Kristus som om det saknas anknytningspunkter. I den heliga skrift som förenar judendom, kristendom och islam förkunnas att Gud skapade människan till sin avbild och till att leva i relation till Gud som medarbetare i skapelsen.

Varje människa har ett samvete och kan ta ansvar för sina handlingar. Hon har förmågan att skapa och älska, är född i en relation och lever i relationer. Därför söker hon sig till livets ursprung, mening och mål, till Gud som gav henne livet. Vilken Gud skulle hon annars söka? Vi kan tycka att många – vare sig de betecknar sig som troende eller inte – söker Gud på fel ställe och sätt. Ett tydligt vittnesbörd om det jag försöker beskriva finns i Apostlagärningarna 17: 22ff där Paulus noterar att atenarna har ett altare åt en okänd Gud som de tillber. Han anknyter till att Gud skapat alla och säger i vers 27-28: ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder sagt: vi har vårt ursprung i honom.” Tydligare kan det inte väl inte sägas.

Det betyder inte att var och en blir salig på sin tro, det är en fråga för Gud. Inte heller att alla religioner är likvärdiga och att det kvittar om vi tror på Kristus. Men vi ska inte försnäva vår gudsbild. Som kristna bekänner vi oss till Gud treenig – Fader, Son och helig Ande – skaparen, frälsaren och livgivaren. Det betyder att vi har mer att säga om medmänniskans gudsrelation än det som är knutet till Kristusgärningen. Det unika för mig är gudsuppenbarelsen i Kristus. Gud blir människa, en av oss. Gud kommer till oss och handlar med oss till frälsning, försoning och förnyat liv. Vi är inte hänvisade till oss själva i vårt sökande efter Gud och Guds vilja. Vi har en väg att gå, den bär namnet Jesus. Det är den väg vi fått. Guds vägar förfogar vi inte över.

Taggar: , , , , , ,

Jag är på en fortbildningsresa för stiftets personal i Det heliga landet. Vi fick vara med om något unikt på Kristi himmelsfärds dag. Vid herdarnas äng i Betlehem firade vi julotta innan vi besökte födelsekyrkan.

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Inkarnationen och himmelsfärden kopplades samman så som de inleder och avrundar Jesus liv på jorden. Gud kommer till jorden som en av oss för livets skull. Uppdraget avslutas när Jesus blir upptagen till himlen. Fortsättning följer. Gud sänder sin Ande för att rusta lärjungarna för det nya livet med Gud. Pingsten står för dörren.

Man kan se allt det Jesus säger och gör som en välsignelsegärning. Han bär i sin person den aronitiska välsignelsen från Mose tid. För mig blir det tydligt i dagens evangelium, liksom att välsignelsen är mer än en bön och välgångsönskan. Välsignelsen är ett gudomligt skeende, den överlämnas: ”Jesus tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.” (Luk 24:50-51)

Att dela den aronitiska välsignelsen (Fjärde Moseboken 6: 24-26) har från Moses tid varit en prästerlig uppgift. Gud ger välsignelsen, som förmedlas genom de välsignande orden och handlandet i Guds namn. ”Herren välsigne er och bevare er” är vi vana att orden lyder. Men många uppfattar idag inte med denna översättning att det betyder att Gud faktiskt välsignar. Dock är ordens innebörd att det sker. Dagens evangelium om att Jesus välsignar lärjungarna medan han lämnar dem gör det än tydligare för mig. Välsignandet fortsätter ända till den dag Jesus kommer åter.

Det bör väl tillfogas att välsignelsen behöver tas emot för att bli till personlig välsignelse. Paralleller finns när prästen tillsäger syndernas förlåtelse respektive uttalar ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet” vid utdelandet av nattvardsgåvorna.

Jag är därför av innehållsliga och språkliga skäl tacksam över hur den aronitiska välsignelsen översätts i Bibel 2000: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.” Välsignelsen ger ett personligt tilltal om det som samtidigt sker i Guds namn. Det blir extra tydligt i själva handlingen när välsignelsen föregås av uppmaningen ”Ta emot Guds välsignelse”, delas ut med handen höjd till välsignelse och avslutas med korstecknet i treenig Guds namn.

Jesus uppenbarar att Gud av nåd välsignar oss.

Taggar: , , , , ,

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Taggar: , , , , ,

Jungfru Maria var utvald av Gud för att föda Jesus, Guds son och en av oss. Det avgörande med henne är att hon ställer sig till förfogande för det unika uppdraget. Gud ger och hon säger ja till Guds gåva.

Maria förknippas med ödmjukhet, lydnad, tjänande, trohet och att vara välsignad. Det blir lätt så att hon framställs som en underdånig kvinna i en förkunnelse där perspektivet är manligt, likaså i en tolkning där genusperspektivet dominerar. Men då hamnar vi fel. Gud är Gud och människan är människa. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, i det skeendet finns Maria. När hon tar emot budskapet att Gud ska handla med henne reagerar hon djupt mänskligt med en hel paljett av känslor: förskräckelse, förundran, tacksamhet och sång av glädje. Hon möter den Helige, som talar till henne. Det blev nödvändigt för henne att ta till sig ängelns budskap inför det stora som Gud ska göra med henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Hon blir ett trons föredöme genom sin förtröstan, sin tillit till Gud.

I Lukasberättelsen om bebådelsen om att Maria ska föda Jesusbarnet stannar jag inför två budskap, som uttrycker det jag tänker måste hållas samman när vi ser på relationen mellan Gud och människan. Det ena är ängelns budskap att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Det är ju det som är Guds storhet, att ge det som ingen annan kan ge. Det andra budskapet kommer Maria med som svar på Guds kallelse genom ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

Att tjäna Gud är inte att bli förminskad utan att bli det Gud vill. Att tjäna Gud är därför att göra något för andra. Gudsrelationen får konsekvenser för andra relationer.

Vid dagens visitationsmässa i Vendels kyrka fick vi vara med om något ovanligt. I slutet av sin predikan uppmanade kyrkoherde Britt Thurfjell oss alla att i kör göra Marias ord till våra egna: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.” I likhet med Maria överlät vi oss till Gud, som även ger oss ett uppdrag som är beroende av att Gud ger.

Taggar: , , , , , ,

« Äldre inlägg