Kyrkans uppdrag

Nu visas arkiv för kategorin Kyrkans uppdrag.

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Taggar: , , , ,

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Taggar: , , , , , , ,

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Taggar: , , , , , ,

Två veckor har nu gått sedan reformationsåret inleddes med ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka och efterföljande samling i Malmö arena. Det blev möjligt genom de framsteg som gjorts i den mångåriga dialogen mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Resultaten redovisas i två banbrytande dokument. 1997 undertecknades den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Här redovisades en samsyn om frälsningen, den avgörande stridsfrågan på 1500-talet. Nu har dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” publicerats.

Många har i förväg talat om det historiska i firandet. Nu är det väl så att det normalt visar sig först när en tid gått. Så mycket nytt tycks inte ha tillkommit. Det historiska ligger väl närmast i att jubileumsåret inleddes med en gemensam gudstjänst för katoliker och lutheraner med påven Fransiskus närvarande. Det är ett ekumeniskt tecken som inger hopp i arbetet för kyrkans synliga enhet. Än mer så i Malmö arena där världens agenda gjordes tydlig och det gemensamma ansvaret att möta de medmänskliga behoven bejakades på ett ovanligt föredömligt sätt.

Frågan om kvinnor i kyrkans vigningstjänst tog upp proportionerligt utrymme i media. Några uppmärksammade att påve Fransiskus till och med kramade ärkebiskop Antje Jackelén i kyrkan och drog långtgående konsekvenser av det. Påven är artig, vänlig och respekterar en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Men det ändrar inget i grunden. På flyget hem svarar påven på direkt fråga att det som Johannes Paulus II slagit fast gäller, nämligen att endast män kan bli präster och biskopar. Frågan om diakonatet är mer öppen. Inget borde förvåna.

I en TV-studio påpekade ärkebiskop Antje Jackelén att varken manliga och kvinnliga präster i Svenska kyrkan accepteras fullt ut i romersk-katolska kyrkan. Biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius hänvisade till ett grundmönster med Kristus och Maria, där Maria gestaltar det kvinnliga i kyrkan medan kyrkans ämbete gestaltar det manliga från Kristus. I Arborelius teologiska hållning kompletterar Kristus och Maria varandra.

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Denna hållning leder till en problematisk syn på inkarnationen. Maria och Jesus är ju inte parallellställda i det gudomliga skeendet. Gud utväljer Maria till att föda sin Son. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, en av alla som skapats till Guds avbild. Gud är hos och med oss.

Att prästen står ”i Kristus stad och ställe” framgår redan av de lutherska bekännelseskrifterna. Det handlar där om en Kristusrepresentation som innebär att prästen i sitt uppdrag förkunnar Ordet och delar ut de av Kristus instiftade sakramenten.

Reformationen gjorde de döpta och troende andligt myndiga. De fick tillgång till Bibeln på folkspråket och kunde själva läsa och ta till sig budskapet. I förkunnelsen betonades deras kallelse att i ord och handling vittna om evangeliet samt i vardagens arbete och övriga sysslor tjäna Gud. Efter reformationen kom den lutherska tanken om de döptas och troende prästadöme att hamna i skymundan när kyrkans organisation och uppdrag utvecklades. Det har till stor del att göra med att enhetssamhället präglade de framväxande nationalstaterna. Fokus låg på religionens sammanhållande och kyrkans fostrande roll. Ansvaret lades på kyrkans ämbete och lärare. Det är det synsättet som nu renodlas i vår lettiska systerkyrka när de efter lutherskt ortodoxt 1600-talsmönster ändrar sin kyrkoordning. Då finns inte rum längre för kvinnor som präster, inte heller som teologiska professorer. Och det är prästerna som fattar besluten.

Kristusrepresentationen uttrycks i det traditionella romersk-katolska ämbetstänkandet så att prästen i sin person på ett åskådligt sätt personifierar Kristus. Dopmönstret har kommit i skymundan. Kristusrepresentationen går huvudsakligen i en riktning. Påven Fransiskus har dock talat om att den döpte representerar Kristus, vilket öppnar upp för ett annat, i Bibeln och den lutherska reformationen förankrat synsätt.

Genom dopet tas vi upp i kyrkan, inlemmas i Kristi kropp, tillhör ett tempel av levande stenar och Guds folk samt blir byggstenar i Guds husbygge där Kristus är hörnstenen. Här upphävs alla mänskliga indelningar. Här gestaltas inkarnationen. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

De som vigts till tjänst i kyrkan har ett uppdrag i och för församlingen. De har tidigare tagit emot den vigning till tjänst för Kristus som dopet ger. Därför är det svårt att försvara att Kristusrepresentationen bara går i en riktning – dessutom från Kristus som man – till församlingen, men inte från döpta män och kvinnor till Gud. Inkarnationens djupaste innebörd är att Gud blir människa, inte att Gud föddes som man. För att kyrkan fullödigt ska gestalta Kristusmönstret i kyrkan och vittna i samhället behöver både män och kvinnor förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Dopet ger Kristusmönster för livet i kyrkan och samhället.

Taggar: , , , , , ,

Reformationsjubileumsåret närmar sig. I slutet av oktober 2016 inleds firandet av Reformationen 500 år. Det året bör också innehålla en reflektion över vad det innebär att vara kyrka och kristen i vår tid, över vårt behov av reformation. Det har med omgörning att göra, frågan är bara vad som behöver förändras.
Ecclesia semper reformanda – de latinska orden uttrycker att kyrkan ständigt behöver reformeras. De återger en reformatorisk grundtanke men uttrycket som sådant användes inte under 1500-talets reformation. Det kan härledas tillbaka till 1600-talet inom den reformerta delen av kristenheten. Efter Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet har det använts även inom den romersk-katolska kyrkan för att uttrycka kyrkans behov av förnyelse i varje tid.

Kyrkans ständiga behov av reformation har uttryckts på olika sätt. Ett sätt är att mana oss att återvända till källorna, dvs. till Bibeln och den apostoliska tron i den första kristna församlingen. Som om lösningen alltid finns i det förgångna. Ett annat är att legitimera de förändringar som vi finner nödvändiga i vår tid. Som om de aktuella utmaningarna kan vara normerande. Jag vill hävda att uttrycket syftar både på vårt behov att återupptäcka evangeliet om Jesus Kristus och vårt uppdrag att göra det levande i varje tid genom att låta förkunna det i ord och handling i de sammanhang vi befinner oss.

Här översatte Luther Bibeln till folkspråket

Här översatte Luther Bibeln till folkspråket

Redan innan reformationsåret inletts hörs röster om det som nu bör göras i trohet mot reformationens grundtanke. Ibland tar jag mig för pannan, som när någon framför att det är ett bra sätt att fira reformationsåret att ändra den kristna tron. Kyrkan ska ju ständigt ändras är tolkningen! Eller när en annan säger att nu är det dags att ändra försoningsteologin. Bortsett från att det finns flera perspektiv på försoningen i kristen tro skulle vi alltså överge grunden i den lutherska reformationen, att Gud av nåd genom Jesus Kristus försonar och låter varje människa få del av försoningen genom tron på honom. Vad skulle Luther säga om det, han som sökte och fann en nådig Gud?

Den evangeliska grundtanken att kyrkan ständigt behöver reformeras uttrycker att kyrkan, och det gäller varje medlem i kyrkan, på alla områden – i förkunnelse, kyrkans ordning och levnadssätt – alltid måste låta sig rättas och förnyas av Guds ord, som Jesus Kristus uppenbarar i sin egen person. Det är inte en förändring för dess egen skull, den är till för att kyrkan ska vara trogen mot evangeliet i varje tid.

Kontinuitet och förnyelse hör ihop. I inledningen till Kyrkoordningen beskrivs kontinuiteten så: ”Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.” Genom att återvända till källorna fick reformationen kraft att göra den förnyelse av kyrkolivet och kristnas ansvar som situationen krävde. Här finns en ansats som vi ännu inte förverkligat, alltså kallelsen till alla i kyrkan att på dopets grund dela evangeliet i ord och handling. Framtiden ligger inte i en kyrka buren av funktionärer utan av de många. De behov som finns i vårt samhälle av medmänsklighet, delande av liv och av tro behöver vi möta tillsammans.

Det kontinuerliga behovet av reformation gäller inte bara kyrkan som gemenskap utan varje medlem. I vår kyrka berömmer vi oss av att vara en öppen folkkyrka med låga trösklar. För att det ska gälla i praktiken förutsätter det dels att det finns möjligheter att växa in i kyrkans liv, dels att de som företräder kyrkan ser sig som bärare av reformationens grundtanke. Kyrkans vigda tjänare är bundna av sina vigningslöften. De förtroendevalda organen har kollektivt ansvar att följa vår kyrkas tro, lära, bekännelse och ordning. Inledningstexten till sjunde avdelningen i Kyrkoordningen klargörs det: ”Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag. Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, lära och bekännelse. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet.”

Mot bakgrund av vad reformation innebär och vår kyrkas identitet och framtid, är det väl ingen bra idé att göra en valfråga av att köra över kyrkans läronämnd?

Taggar: , , ,

Vid en sändningsgudstjänst i Sigtuna vid avslutningen av en utbildningsomgång i Ignatiansk vägledning höll jag följande predikan.

Vi firar sändningsgudstjänst i Mariakyrkan, där evangeliskt och katolskt möts på ett påtagligt sätt. Det sker inför jubiléumsåret Reformationen 500 år. Ett sådant möte har också ägt rum under utbildningen i Ignatiansk vägledning, vilket visar att den teologiska, andliga och ekumeniska utvecklingen fortsatt under gångna 500 år.

Vi har ett gemensamt andligt arv som går tillbaka till de första kristna och deras bekännelse till Kristus, till Gud treenig. På 1500-talet uppstod en polarisering, som kan beskrivas på olika sätt. Ett är att säga att det handlade om förutsättningarna för frälsningen, trons innebörd och konsekvenserna av tron. Hur finner jag en nådig Gud blev grundfrågan i en tid då hoten mot överlevnaden var påtagliga och livet kort. Hur helas relationen till Gud? Det är ju det rättfärdiggörelsebudskapet handlar om. Ett svar blev att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tron. Allt är gåva, människan kan inte meritera sig för frälsningen. Det andra svaret förde in konsekvenserna av tron i synfältet, som en tro formad av kärlek.

Den katolsk-lutherska dialogen om rättfärdiggörelsen som resulterade i en gemensam deklaration i slutet av 1990-talet visar att den gamla polariseringen inte är fruktbar längre. Andra ekumeniska dialoger pekar i samma riktning, exempelvis den intressanta rysk-finska ortodox-lutherska dialogen om gudomliggörelse och rättfärdiggörelse. Så den ekumeniska strävan att använda den ignatianska traditionen för gemensam andlig fördjupning och vägledning.

Mot den här bakgrunden blir de tre texterna Jer 18:1-4, Joh 15:11-17 och 1 Pet 4:10 verkligen andligt inspirerande.

Det är nog ett tidens tecken att vi talar så mycket om människans värde och kallelsen att behandla varje människa med en värdighet som återspeglar hennes oändliga värde. Skapelsen står i centrum. Människan är skapad till Guds avbild och därför oändligt värdefull. Gud älskar varje människa och välkomnar henne till gemenskap. Den gudomliga hälsningen blir: kom, du är välkommen som du är.

Men det finns mer att säga. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Gud lika. Just så, vi ska bli det vi är. Här ryms ett program för livet, en livsuppgift. Berättelsen om krukmakaren hos profeten Jeremia gör det perspektivet tydligt för oss. Skapelsen fortsätter. Gud vill mer och liknar sig själv vid en krukmakare. När formandet av lerkärlet misslyckas ger krukmakaren inte upp utan gör om det till ”ett nytt kärl, så som han ville ha det”. Det är möjligt att förändras och utvecklas efter Guds vilja.

Mina tankar går till en berättelse där Paulus beskriver sig själv som ett bräckligt lerkärl som bär evangeliet. Han säger i 2 Kor 4:7 ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Han har fått en gudomlig gåva att ta emot, bära och ge vidare.

Så tar vi del av evangeliet från Johannes 15:e kapitel. Före vår text finns berättelsen om Jesus som vinstocken och grenarna som är helt beroende av att höra samman med den. Jesusorden ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” klargör det. Den djupa relation som får näring av den gudomliga kärleken manifesteras när Jesus kallar lärjungarna för sina vänner. Det är inkarnation. Lärjungarna sänds att bära kärleken vidare. De har utrustats genom att Jesus berättat för dem om Guds vilja. De kallas att bära den frukt som består och får löftet om att deras böner ska höras. De sänds med gåvor från Gud och ett helt livsprogram att bli det som ligger i att vara skapad till Guds avbild och kallad till lärjungaskap.

Sändningen i Petrusbrevet 4:10 knyter samman det budskap som vi fått i de andra texterna. Vi kallas att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former. Vi äger och förfogar inte över Guds nåd. Vi tar emot den gudomliga gåvan och förvaltar den för en tid. Det ger perspektiv på relationen mellan Gud och människa. Guds nåd möter i många former så som Gud är treenig. Vi har var och en fått en personlig nådegåva att förvalta. Vi kallas att tjäna varandra med den. Petrus uppmanar oss att alltid komma ihåg att den nådegåva vi förvaltar är Guds, inte vår.

Det ligger en djup befrielse i att ta till sig att vi är beroende av det Gud ger. Vi får lyfta blicken från oss själva till Gud. Det räcker att vara innesluten i den gudomliga kärleken. Det är stort nog att vara kallad att ta emot en gudomlig nådegåva och få använda den.

Taggar: , , , , , ,

Vi har genomlidit en alltför lång tid av polariserad debatt som skadat Svenska kyrkan. Den för de flesta obegripliga diskussionen mellan kristna om korset (!) gick överstyr men visar förhoppningsvis tecken på att lägga sig. Men under ytan finns kanske en del obearbetat.

Som det inte räckte med diskussionen om ”Mitt kors” pågick den dubbelsidigt enögda och onyanserade debatten om Palestina och Israel som ger intrycket att Svenska kyrkan bedriver en kampanj som staten Israel måste motarbeta så ihärdigt som möjligt. När det i själva verket är enskilda som agerar som de själva vill. Med detta sagt har jag inte alls gått in i sakfrågan, som tycks komma upp i kyrkomötet även detta år. Det finns risk för att det blir lika polariserat och dubbelsidigt enögt som vanligt. Försoning behövs.

”Enheten i Kristus” var det uppbyggliga temat när vi samlades till festlig vigningsmässa i Uppsala domkyrka. Sören Dalevi vigdes till biskop i Karlstads stift med deltagande av representanter för en mångfald systerkyrkor. Temat gestaltades i textläsningar, sånger, förkunnelse, vigningshandlingen och måltidens gemenskap.

Det finns mycket att säga om enhetens kännetecken. Ett att säga är att enhet i kyrkan inte är detsamma som enighet i kyrkan. Det beror på att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en nådemedelsgemenskap. Enheten är en gåva från Gud, beroende av Guds handlande i Kristus, och som vi ska gestalta men inte kan skapa. Den världsvida kyrkan inrymmer olika åsikter och en mångfald gestaltningar av tro och liv. Därmed inte sagt att enighet saknar betydelse. Det finns sådan oenighet som söndrar och döljer den enhet vi fått ta emot.

Ett annat att säga är att mångfald inte har ett egenvärde. Vad tjänar den? Var finns sammanhanget? Mångfald är bra, uniformitet förtryckande. Men den mångfald som stannar vid splittring, individualism, självcentrering och personlig bekräftelse riskerar att leda till en statisk syn på människan liksom på kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild och därför älskad av Gud. Det säger vi ofta. Kristen tro har mer att säga. Vi är som Guds skapelse kallade att bli det vi är. Vår kallelse är att växa som människa och kristen i tro och liv; det som med ett teologiskt ord kallas helgelse. Den innebär att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Det är inte tillräckligt att tala om kyrkan som en enhet i mångfald. Enheten är inte bara en inramning av mångfalden. Kyrkan är en enhet i försonad mångfald. Försoningen grundar enheten, den fogar samman mångfalden till en enhet. Kristus förenar genom att försona. Krucifixet blir ett uppståndelsekors. Genom död till liv, det är mitt kors och vägen att vandra.

Det försonande korset har en universell inriktning och innebörd. I den gamla psalmen 102 uttrycks det fint, om än med ett ganska ålderdomligt språk, som idag inte uppfattas så inklusivt som Anders Frostensson nog avsåg när han skrev den 1936. Alla våra syskon finns med:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bär, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Taggar: , , , , ,

Jag har med stigande förvåning tagit del av debatten om initiativet att människor ska ansluta sig till detta genom att ta en bild av ett personligt kors och uttrycka sin stolthet över att vara kristen. Över 5500 människor har gjort det med olika motiv.

Det kors jag bär

Det kors jag bär

Debatten har blivit destruktiv och skadar Svenska kyrkan. Jag är en av fjorton biskopar i Svenska kyrkan som bär mitt mycket synliga kors alla dygnets timmar utom när jag sover. Det är alldeles självklart att jag är stolt över att vara kristen och att bära det kors som förkunnar att Jesus förnyar och bär mig i mitt liv som människa, kristen och biskop. Jag uttrycker samtidigt gärna min tacksamhet och respekt för initiativtagarna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras positiva intention.

Min närmaste och gode medarbetare Mats L sa till mig idag: alternativen kan väl inte vara att gömma undan korset eller att använda korset som bazooka mot andra troende. Klok karl. Detta har ju gått överstyr.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro. Troende människor och deras religionsutövning hotas när kyrkor och moskéer sprängs. Jag förnimmer Guds tårar.

Jag blev ledsen idag. Johanna Andersson, tidigare Almer, lämnade Svenska kyrkan. Jag är personligt berörd. Jag engagerade mig som ärkebiskopens adjunkt från 1988 i att du som kvinna skulle bli präst i Göteborgs stift. Och det gick bra. En bibelkunnig och fantastiskt duktig präst. Varför måste du lämna? Jag tycker om dig. Du har mycket att ge. Kom tillbaka.

Jag har en uppmaning till alla som deltar i den sista tidens polariserade debatt. Tänk efter. Inte kan väl korset som försoningens och det nya livets möjlighet användas som slagträ? Eller till att misstänkliggöra någon som tror på Jesus Kristus som Guds son? Om alla människor är skapade till Guds avbild, måste vi inte då se på dem som Guds vänner och inse att Gud längtar efter dem?

 

Taggar: , , ,

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

Taggar: , , , , ,

I dessa tider när mer eller mindre väl underbyggda avslöjanden om missförhållanden i Svenska kyrkan spelas upp i media är det lätt att bli dyster och att självkänslan får en knäck. Vi har upplevt det förut i kommuner, ideella föreningar, fackförbund och företag. Försvaren för att unna sig något på de egna organisationernas bekostnad, i realiteten på andra människors bekostnad, tycks aldrig sina. De moraliska spärrarna slår inte till. Det ömsesidiga beroendets kulturer utvecklar sig i värsta fall i en nedåtgående spiral. En sak blir i alla fall tydlig: även kyrkan består av människor med förmåga och benägenhet att göra fel. Det kanske är en tröst. Men förväntningarna bör väl vara högre ställda än så? Och den som vill hålla sig borta från kyrkan kan alltid säga: se hur de är, de är inte bättre jag. Och så kan man leva vidare utan att bry sig.

Jag undrar om inte det som har skett ändå har en grund i en individualistisk kultur där den enskilda människan är alltings mått. I kristen tro brukar vi säga att människans inkrökthet i sig själv är en ursynd. Teologiskt och pastoralt har det understötts av en postmodern filosofi och teologi, där Gud placeras i ett oåtkomligt rum och vi är hänvisade till oss själva, våra gudsbilder, våra tolkningar och vägval. Det enda vi anses kunna säga om Gud är i metaforernas form. Ingenting vi uttrycker kan prövas mot något. Vi formar vår värld och avgör vad som är sant. På etikens område blir det intressant med etiska principer. Däremot spelar den personliga moralen en underordnad roll. En del professionella etiker särskiljer etiken från moral. Det har väl också att göra med att allt fokus i vår tid ligger på socialetiken i vår tid, inte på individualetiken. Det måste självklart få konsekvenser. Spåren förskräcker.

Det som skett får inte dölja allt det goda och trogna arbete som utförs i församlingarna. Och som biskop tänker jag på alla de medarbetare som tar ansvar varje dag och inte agerar vårdslöst med pengar och förtroende.

Mot denna bakgrund blir det livsviktigt att lyfta fram allt det stora som vi får ta emot i kyrkan. Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus och handlar med oss. Guds goda Ande ger oss livskraft och förnyar våra liv. Gud ger, fokus hamnar på Gud och inte på oss själva. Då kan något ske med oss.

Uppdraget är viktigt. Många i kyrkan är valda med förtroende. Vilket fint uppdrag, vilket förtroende! Särskilt om man tänker på att det är dopet som ger kallelsen till lärjungaskap och ger den teologiska grunden för uppdraget som förtroendevald. Då måste detta förvaltas så att Guds vilja sker och människor växer i tro och tar livet på allvar. Vi är till för andra. Vi förvaltar andras förtroende.

Kallelsen är viktig. Dopet förenar alla i kyrkan. Det förpliktar oss att dela evangeliet i ord och handling. Inget får skymma kallelsen. Det är en kallelse till tjänst, inte till att göra sig förtjänster på andras bekostnad. Det måste varje kyrkans vigda tjänare vara särskilt medveten om. De har avgett vigningslöften och vigts med vigningsbönens ord om att den heliga Anden ska ta dem i sin tjänst för Guds kyrka.

Då går det inte att vifta bort frågor om hur vi förvaltar och nedtona kritik. Den enda möjliga framtidsvägen är att ta uppdraget och kallelsen på allvar. I kyrkan finns alltid möjligheter till förnyelse och till att sätta andras behov i centrum.

Taggar: , , , , ,

« Äldre inlägg