Kyrkohandboken

Nu visas arkiv för kategorin Kyrkohandboken.

Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Taggar: , , , ,

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Taggar: , , , ,

Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

Taggar: , , , , ,

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Taggar: , , , , ,

Gudstjänsten har alltid innehållit texter och handlingar som visar vidare till den bibliska traditionen. Så är det med fridshälsningen. Det är viktigt att hålla fast vid det.

Fram till mitten av 1990-talet var det endast prästen som sa ”Herrens frid vare med er!”. Sedan började vi med att dela fridshälsningen med varandra: ”Herrens frid!”. Men fler och fler tyckte att ”Herren” uttrycker ett gudomligt maktspråk och en maskulin gudsbild. Så vi började hälsa varandra ”Guds frid”. Ganska förståeligt egentligen. Men vi förlorade Bibelanknytningen. Det paradoxala är att hälsningen ”Herrens frid vare med er!” egentligen inte återger en maktfullkomlig och maskulin gudsbild utan är en hälsning från den Levande och Uppståndne, som inte är fången i tid och rum. Den ger ett personligt tilltal till oss, så som det gavs till de första lärjungarna.

Det är viktigt att i de liturgiska texterna och handlingarna inte förlora kopplingen till de bibliska berättelserna, vilket kan ske även med de bästa föresatser. Förslaget till ny kyrkohandbok innehåller flera bra alternativ för fridshälsningen, dock inte det otydliga alternativet ”Guds frid vare med er”. Själv föredrar jag att säga: Låt oss dela fridshälsningen från den levande och uppståndne: Frid åt er alla! Det naturliga är väl då att vi svarar varandra: Frid åt dig! Detta alternativ finns inte i förslaget men jag vill föra fram det. Kanske känns det märkligt att säga så i början, men i sak säger det vad det handlar om. Den levande och uppståndne ger oss frid och fred. Den delar vi med varandra. Frid åt dig!

Taggar: ,

Det är gott att få bli välsignad tillsammans med andra i gudstjänsten. Idag fick vi ta emot den gamla, aronitiska välsignelsen med orden ur Bibel 2000 och förslaget till kyrkohandbok: ”Herren välsignar er och beskyddar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred. I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn.” Jag hoppas att det blir en övergång till detta alternativ som har ett begripligt språk och ett tydligt, direkt tilltal.

Det är nästan lika viktigt som att gå över till den moderna översättningen av Herrens bön, Vår Fader. Det finns ingen framtid i att hålla fast vid antikverade verbformer och att använda två versioner av de viktigaste liturgiska texterna. Den stora utmaningen är att fler ska lära känna texterna, förstå dem och använda sig av dem.

En del vill nog använda innehållsargument för att prästen ska använda verbformerna välsigne, bevare, låte, vare, vände och give: det är en tillönskan om välsignelse som uttalas, inte ett konstaterande av fakta. Jag har fått kritik för den välsignelse som avslutar mitt herdabrev, att jag borde använt konjunktiv: Gud välsigne/må välsigna er! Utan att här gå in på specialistfrågor om verbformerna i Gamla testamentet konstaterar jag att Bibelkommissionen har gett goda skäl för sin översättning, som dessutom är begriplig. Jag tänker också på att detta är en icke-fråga exempelvis på engelska: ”The Lord bless you and keep you.”

Jag drar också en innehållslig parallell till de ord som uttalas vid förlåtelsen, dopet och utdelandet av nattvardsgåvorna: Dina synder är dig förlåtna; Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn; Kristi kropp för dig utgiven. Det är Gud som förlåter, döper, ger Kristi kropp och välsignar. Det som uttalas ges genom Guds ord och löften. När det gäller välsignelsen bör det uttryckas tydligt, särskilt som vi tror att Gud har vänt sitt ansikte till oss genom Jesus Kristus.

En annan aspekt är att det inte bara handlar om ord utan om en sammanhållen välsignelsehandling. Det blir tydligt genom att prästen inleder med en uppmaning – ”öppna era hjärtan för Gud och ta emot välsignelsen” – och avslutar med ett korstecken i Guds namn.

Det finns också den parallellen till förlåtelsen, dopet och nattvarden, att Gud ger och att vi får ta emot med trons förtröstan. För att välsignelsen ska bli till välsignelse behöver vi ta emot och leva av den. Den som välsignar vill att det ska gå väl för oss. Den som välsignar är närvarande hos oss.

Under veckan ska jag åka på retreat tillsammans med övriga biskopar. Det är nyttigt för oss att gå in i tystnaden, i meditation och tillbedjan inför Guds ansikte. Det gäller inte minst för mig som är (alltför) pratglad när jag är tillsammans med andra. Gud välsignar, i tystnaden är det lättare att ta emot det Gud ger.

Taggar: , , , , ,

Sedan slutet av 1990-talet har vi använt två versioner av Herrens bön: den gamla Fader vår och den ekumeniska översättningen som inleds Vår Fader. Den nya blir allt mer använd för varje år. Egentligen är det ohållbart med två versioner av den bön som alla bör kunna utantill. Jag anser att det nu är dags att välja med tanke på barn, unga och de som inte är gudstjänstvana. Därför gläder det mig att förslaget till ny kyrkohandbok bara har Vår Fader som alternativ. Den gamla versionen förbjuds inte, och den kan behöva användas ännu några år när det är mest äldre som deltar i en begravningsgudstjänst.  

När jag leder gudstjänsten i en församling har jag brukat följa den lokala ordningen. Men nu vill jag konsekvent använda Vår Fader. Det avgörande är att innehållet ska vara möjligt att ta till sig för alla och att språket inte ska vara antikverat. Ord som ”varde”, ”ondo” och ”ock” hör från kommunikativ synpunkt varken till nuet eller framtiden.

Det går inte att hålla fast vid ålderdomliga verb- och ordformer, när all kraft istället behöver läggas på att dela innehållet i kristen tro med ord som öppnar och handlingar som gestaltar. Det blir heller inte mer andligt, ödmjukt eller korrekt av gammaldags språk.  För övrigt anser jag att vi i sång och liturgi alltid ska uttala mig, dig, och sig som mej, dej och sej.

Personligen skulle jag på några ställen i Vår Fader ha föredragit andra ordval. Och jag får erkänna att när jag är ensam ber jag med de gamla orden. Men det spelar ingen roll. Jag anser att det är en kallelse för mig och alla andra kyrkvana att be med ord som underlättar för alla att bli delaktiga.  Vår Fader är ju en bön om vår framtid.

Taggar: , ,

I adventstid känns det inte som det råder någon gudstjänstkris. Många samlas till gudstjänst med budskap, psalmer och sånger som ger igenkännandets glädje för många. Själv firade jag 1:a Advent i ett Hamrånge utanför Gävle med den vanliga gudstjänstordningen och mottagande av kyrkoherde Marianne Udd. Det var en fin högtid. 2:a Advent deltog jag i domkyrkan och fick uppleva den försöksordning som nu används i många församlingar.

Behovet av förnyelse i gudstjänstlivet är stort. Det känns bra med modernt språk, ny och förvånansvärt lättsjungen gudstjänstmusik och flera användbara alternativ. Det är ett bra förslag som ger en bra grund för framtidens gudstjänst.

Och ändå är det mer än en ny agenda som behövs för att gudstjänstlivet ska förnyas. Kristet liv är ett liv i relation till Gud och medmänniskor. Vi firar gudstjänst tillsammans inför Guds ansikte. Delaktighet är nyckeln. Det handlar både om delaktigheten i det heliga och att vi alla bidrar i en gudstjänstfirande gemenskap.

Jag är övertygad om att förnyelsen av gudstjänstlivet är beroende av vägarna in i gudstjänsten. Det är först och främst nödvändigt att vi som är aktiva i kyrkan själva prioriterar den. Sedan finns det ett samband mellan undervisning om kristen tro och möjligheterna för fler att upptäcka och känna sig hemma i gudstjänsten.

Låt oss ta vara på de möjligheter som förslaget till ny kyrkohandbok ger. Vi kan fira en kommenterad gudstjänst. Vi kan samtala om gudstjänstens uppbyggnad och rika innehåll. Vi kan öva de sjungna partierna tillsammans så att alla kan vara med. Det finns rum för förnyelse och skapande.

Taggar: , , ,