<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Längtan möter närvaro</title>
	<atom:link href="https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar</link>
	<description>Biskop emeritus Ragnar Persenius blogg</description>
	<lastBuildDate>Mon, 25 Feb 2019 13:27:03 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>
	hourly	</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>
	1	</sy:updateFrequency>
	<generator>https://wordpress.org/?v=6.6.2</generator>

<image>
	<url>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2017/06/cropped-biskop-ragnar-32x32.jpg</url>
	<title>Längtan möter närvaro</title>
	<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar</link>
	<width>32</width>
	<height>32</height>
</image> 
	<item>
		<title>Ordet som skapar, befriar och ger liv</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2019/02/25/ordet-som-skapar-befriar-och-ger-liv/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2019/02/25/ordet-som-skapar-befriar-och-ger-liv/#comments</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 25 Feb 2019 13:27:03 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans tro]]></category>
		<category><![CDATA[Försoning]]></category>
		<category><![CDATA[Inkarnationen]]></category>
		<category><![CDATA[Nåd]]></category>
		<category><![CDATA[Sanning]]></category>
		<category><![CDATA[Uppdrag]]></category>
		<category><![CDATA[Uppståndelse]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=887</guid>

					<description><![CDATA[Orden har i vår tid tappat i betydelse i jämförelse med bilder, symboler, riter, tecken, musik, sång, meditation och handlingar av olika slag. Men fortfarande behöver längtan, kärlek, omsorg, kunskaper och erfarenheter kläs i ord. Inte som om vi skulle kunna fånga verkligheten genom ord men så att vi med alla våra språk återspeglar den. [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Orden har i vår tid tappat i betydelse i jämförelse med bilder, symboler, riter, tecken, musik, sång, meditation och handlingar av olika slag. Men fortfarande behöver längtan, kärlek, omsorg, kunskaper och erfarenheter kläs i ord. Inte som om vi skulle kunna fånga verkligheten genom ord men så att vi med alla våra språk återspeglar den. Och närmar vi oss djupdimensionerna i tillvaron, möter vi det gudomliga Ordet som griper in i vår tillvaro. Det Ordet behöver vi ta till oss.</p>
<p>Det levande Ordet är temat för denna söndag som också kallas Reformationsdagen. Vilken fin dag att få avsluta biskopsgärningen i Uppsala stift! Mitt uppdrag har inneburit att vara det gudomliga Ordets tjänare eller förvaltare av Guds nåd som det uttrycks i mitt valspråk som biskop. Det ingår i kyrkans gemensamma uppdrag som vi kallas till genom dopet. Vi påminns idag om att reformation är att gå till de andliga källorna för förnyelse, så att evangeliet kan förkunnas i den tid vi lever.</p>
<p>Det levande Ordet är Ordet som skapar, befriar och ger liv. Gud handlar som skapare, frälsare och livgivare. Det levande Ordet är Guds eget verk som möter oss som en frälsningshistoria, där Gud verkar och råder. De bibliska skrifterna innehåller den stora berättelsen med Kristus i centrum om hur Gud uppenbarar sin vilja och handlar. Den fortsätter som uppenbarelsehistoria genom kyrkans och enskilda kristnas vittnesbörd och efterföljelse av Kristus. Vår personliga livsberättelse länkas samman med berättelsen om Guds närvaro, handlande och vägledning. Vår längtan möter Guds närvaro, och vi inser att Gud också längtar efter oss.</p>
<p>Berättelsen om det levande Ordet inleds med att skapelsen blir till och ges livsmöjligheter. Människan skapas till Guds avbild med ett program för livet att vara Guds medarbetare. Livsanden ingjuts i henne och finns i varje vårt andetag.</p>
<p>Den stora berättelsen vittnar sedan om att Gud gör allt för att uppehålla relationen, talar till människor, ger vägmärken för livet och kallar till tjänst. Som bakgrund finns alltid kampen mot ondskan.<br />
Det levande Ordet behövs för att befria och återupprätta skapelsen. Det sker när Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss som Johannes berättar om i sitt evangeliums första kapitel. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir en av oss genom Jesus Kristus. Johannes betonar att Jesus är full av nåd och sanning. Gud ger, det är nåd. Gud låter oss återfå en hel gudsrelation och kontakt med livets ursprung, mening och mål, det är den sanning det handlar om. I Kristus får vi del av det gudomliga Ordet som befriar och ger liv. Genom Anden förnyas våra liv.</p>
<p>Det kan vara komplicerat att ta till sig att evangeliet om Jesus Kristus handlar om mitt eget alldeles vanliga liv, så att det blir något att leva av och dö för. Evangelisten Johannes berättar att lärjungarna säger att det är outhärdligt att höra på Jesus och ta till sig det han säger. Jesus förstår deras situation och uppfattar att de vacklar. Men vad var det då som var så avskräckande för dem?<br />
Det var de gudomliga anspråk som Jesus kom med, som många tog avstånd från. Han hade berättat att han är det levande bröd som kommer ner från himlen. Det skiljer sig från vanligt bröd genom att det ger evigt liv. Den som äter det brödet får sin existentiella hunger stillad och den som tror på honom får all törst släckt.</p>
<p>Lärjungarna själva hade svårt att ta till sig att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att förbli i honom. När Johannes här talar om ”kött” istället för ”kropp” anspelar han på inkarnationen, att Ordet blir kött, och i förlängningen på försoningen och uppståndelsen. Jesus knyter befrielsen till sin försoningsgärning på korset och till nattvarden där han ger av sig själv och skänker andlig förnyelse och delaktighet i det eviga. Gud ger, vi tar emot och delar med varandra och andra.</p>
<p>Det Jesus berättade om livets bröd visade att han var medveten om människans situation och behov av dagligt bröd. Men hans kunskap går djupare än så. Han vet att vi behöver få kontakt med livets ursprung, mening och mål, få del av det bröd som kommer ned från himmelen. Vi behöver ta till oss att vi är älskade, befriade och förlåtna och förnyas andligt så att vi kan bli det som vi är skapade till, Guds avbild.</p>
<p>Många tar inte till sig budskapet, trots att det svarar mot deras djupaste, mänskliga längtan att den existentiella hungern, törsten och oron ska bli stillad. De söker på annat håll och sätt.<br />
Mot den bakgrunden blir den fråga Jesus ställer sina lärjungar utmanande: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Det svar Simon Petrus ger berör i sin existentiella nakenhet: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” Det finns i grunden inget annat alternativ än att komma till Kristus och hålla fast vid honom. Han kommer till oss med det levande, gudomliga Ord som skapar, befriar och ger liv. Vi bekänner och förkunnar Kristus. Han är Guds helige, den utvalde som Gud handlar genom. Kristus blir en av oss, går vid vår sida och möter oss från framtiden. Därför är vi hoppets folk.<br />
Sv psalm 251:1-2 och 4</p>
<p>Med välsignelse<br />
+ Ragnar</p>
<p>/Betraktelse över Joh 6: 60-69 vid mässa med nedläggning av biskopskräklan i Uppsala domkyrka den 24 februari 2019/</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2019/02/25/ordet-som-skapar-befriar-och-ger-liv/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>2</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Se barnet</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/12/25/se-barnet/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/12/25/se-barnet/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Tue, 25 Dec 2018 14:01:31 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans tro]]></category>
		<category><![CDATA[Barnen]]></category>
		<category><![CDATA[Gudsrelationen]]></category>
		<category><![CDATA[kärlek]]></category>
		<category><![CDATA[Nåd]]></category>
		<category><![CDATA[Sanning]]></category>
		<category><![CDATA[Sårbarhet]]></category>
		<category><![CDATA[Utsatthet]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=883</guid>

					<description><![CDATA[Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv. Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att Se barnet i [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Vid min sista juldagshögmässa som biskop i aktiv tjänst valde jag att tala om barnet ur flera perspektiv.<br />
Barnet står i centrum när vi firar den kristna julen. Därför har det en särställning i kristen tro. Det är viktigt att se barnet, att verkligen se barnet på djupet. Vi börjar med att</p>
<p><strong>Se barnet i skapelsen</strong><br />
Inledningen till Johannesevangeliet öppnar perspektiven på barnet genom budskapet om det gudomliga Ordet vid skapelsens början. Det är Ordet som ger liv, det skapar och förnyar livet. Det är inledningen till den stora berättelsen om Guds handlande med mänskligheten.</p>
<p>Gud skapade och såg att det var gott. Gud ville livet. Därför möter vi Gud i varje barn, skapade till Guds avbild, vilka de än är. De ser olika ut, lever runt hela jorden, har olika hudfärg och personliga gåvor. Alla är de älskade av Gud med ett oändligt värde som ingen kan ta ifrån dem, och de är värda att behandlas med värdighet. De har fötts till att vara Guds medarbetare i skapelsen. Det finns en uppgift för var och en. Det gör skillnad att de finns.</p>
<p>Se barnet i skapelsen. Alla barn förenas av sitt ursprung, sin uppgift och sin hemhörighet hos Gud. De tillhör Guds rike, som vi är kallade att göra synligt i vår värld. Barnet är vår förebild enligt Jesus, som tog barnen upp i famnen och välsignade dem. Det ska också vi göra. Han sa dessutom att det gäller att bli som ett barn för att komma in i Guds rike.</p>
<p>Barnet vittnar genom sitt sätt att vara om behovet av kärlek och visar på den livshållning som kännetecknas av öppenhet, tillit och växande. Här finns grunden för att fördjupa gudsrelationen så att det leder till att medmänskliga relationer utvecklas och vi tar ansvar för den skapelse som vi fått i uppdrag att förvalta.</p>
<p>Det går inte an att så förskräckande många barn i vårt land och globalt är så utsatta som de är. Varje barn behöver mat, kläder, nära och kära som ser och bryr sig om, en trygg plats att bo på och få växa upp som barn utan varje form av övergrepp. Bilderna på barn i terror, krig och på flykt strömmar mot oss som kanske aldrig förr. I vårt eget land har vi en hel del att ta tag i med barn och unga vuxna som är otrygga och lider av psykisk ohälsa. Hur länge ska vi tolerera mobbning som knäcker självkänsla och livslust? Hur kan vi göra något annat än att verka för att barn på flykt återförenas med sina föräldrar och syskon?</p>
<p>Se barnet i skapelsen, det innebär att se barnet i vår närhet och i handling visa att varje barn är värdefullt och behövs hos oss, i hem, familj, skola, samhälle.</p>
<p>Allt detta behöver finnas med när vi lyssnar till julevangeliet och budskapet i Johannesevangeliet om att det gudomliga Ordet från skapelsens början kommer till oss.</p>
<p><img fetchpriority="high" decoding="async" width="225" height="300" class="alignleft size-medium wp-image-882" src="http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2018/12/Trinitatiskyrkan-Warszawa-e1545746097262-225x300.jpg" alt="" srcset="https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2018/12/Trinitatiskyrkan-Warszawa-e1545746097262-225x300.jpg 225w, https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2018/12/Trinitatiskyrkan-Warszawa-e1545746097262-768x1024.jpg 768w, https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2018/12/Trinitatiskyrkan-Warszawa-e1545746097262-1200x1600.jpg 1200w, https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/files/2018/12/Trinitatiskyrkan-Warszawa-e1545746097262.jpg 1512w" sizes="(max-width: 225px) 100vw, 225px" /></p>
<p><strong>Se barnet i krubban</strong><br />
När Gud ska bli en av oss väljer han att födas som ett av många barn. Det är ingen tillfällighet. Det är en gudomligt handlande i solidaritet med människan och skapelsen. Gud utblottar sig själv och kommer som en tjänare för att återupprätta skapelsen, försona oss med Gud, ge andlig förnyelse och öppna vägen till det liv som aldrig dör. Därför hör barnet i krubban och den lidande tjänaren på korset ihop. Gud är med oss, Immanuel!</p>
<p>Det finns flera omständigheter och tecken knutna till Jesusbarnet som visar på betydelsen i det som sker. Barnet föds i Davids stad, Bethlehem. Han är ett barn av det judiska folket med uppgift att befria alla folk. Gud blir en av oss i en situation som inrymmer sådant som står på spel på vår jord. Det är inte självklart att förlossningen sker i en trygg miljö där det finns goda möjligheter till liv. Det fanns inte plats för den heliga familjen i ett vanligt gästhem, barnet föddes därför i ett stall. Hot mot barnets liv fanns från första början. Kung Herodes ville inte att ett sådant barn skulle födas och växa upp till att bli en ledare för det ockuperade folket. Jesusbarnet blev också ett av många flyktingbarn på vår jord.</p>
<p>Att se barnet innebär att se mer än de livsvillkor som det delar med andra barn. Det är något unikt som sker. Guds löften uppfylls. Messias, människosonen, Guds egen son kommer till oss. Profeten Jesaja hyllar Guds stora gärningar: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”</p>
<p>Ett gigantiskt fredsprojekt inleds genom julens händelser. Barnet föds som en fredsfurste. Syftet är att Guds fred ska råda. Som korsets tecken har en lodrät och en vågrätt arm inrymmer freden relationen till Gud och till medmänniskan i skapelsen.</p>
<p>Ordet blev människa. Barnet återspeglar Gud. Guds son är fylld av nåd och sanning som det står i Johannesprologen. Det betyder att barnet som kommer till oss är en gåva från Gud och bär sanningen om våra livs ursprung, mening och mål. Därför sjunger vi med änglarna: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”</p>
<p>Det är nåd att få ta emot barnet och bereda rum för det i hjärtat. Det fick herdarna göra. Det är till helt vanliga människor som änglarna kommer med bud om liv. Frälsaren har fötts. Herdarna inbjuds att uppleva undret och se barnet. Vi följer med till krubban och kan med dem prisa och lova Gud för att sedan berätta för andra om Guds handlande med oss. Barnet i krubban växer upp för att rädda oss genom försoning och förnyelse av livet. Barnet möter i den vuxna människan. Därför,</p>
<p><strong>Se barnet i dig och andra</strong><br />
Barnet är inte bara de nyfödda och små. Det är också jag och du och andra. Det är avgörande att vi inte tappar barnets perspektiv. Jesus var tydlig med det. Barnet hör hemma hos Gud och behöver nåd och sanning, omsluten av kärlek. Det gäller för oss alla.</p>
<p>Ser vi barnet i oss själva får det konsekvenser för hur vi ser både på unga och äldre. De grundläggande mänskliga behoven förenar oss, även om de tillgodoses på olika sätt efter ålder. Vi ser människovärdet och sårbarheten, de personliga gåvorna och möjligheterna. Vi ser att det inte går att dela upp människor i vi och de. Vi förenas av att vi är människor. Vi kallas att delta i Guds fredsprojekt som andligt förnyade och fördjupade människor.</p>
<p>Dagen är kommen, kärlek triumferar. O kom, låt oss tillbedja Herren Krist!</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/12/25/se-barnet/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Livet är på allvar &#8211; ljusen tänds</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/30/livet-ar-pa-allvar-ljusen-tands/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/30/livet-ar-pa-allvar-ljusen-tands/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Fri, 30 Nov 2018 15:23:39 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Livet]]></category>
		<category><![CDATA[Guds rike]]></category>
		<category><![CDATA[Gudsrelationen]]></category>
		<category><![CDATA[Inkarnationen]]></category>
		<category><![CDATA[Ljuset]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=879</guid>

					<description><![CDATA[Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Livet är på allvar. Det blir tydligt denna tid på kyrkoåret när mörkret omsluter oss en stor del av dygnet och texterna under kyrkoårets sista del tar upp den yttersta tiden, livets allvar och att vi måste välja sida i kampen mellan ont och gott. Samtidigt har vi väntat på att få tända ljusen vid första advent och ta emot julens under. Växlingen från domssöndag till advent är ett påskskeende.</p>
<p>Det går inte att fly undan det svåra. Tvärtom är det genom att konfronteras med det som det går att komma vidare. Kristusmönstret genom död till liv gäller för varje dag och inför den sista advent när vår tid på jorden är slut.</p>
<p>De sista veckorna har jag levt med 139 psalmen i Psaltaren, som för mig och många andra motsvarar 23 psalmen i Psaltaren, Herren är min herde, trygghetens och tröstens psaltarpsalm framför andra. Psalmerna återspeglar samtidigt en viss dubbelhet i mötet med Gud.</p>
<p>Det går inte att fly undan Gud. Jag lyfter fram två strofer ur 139 psalmen i Psaltaren som uttrycker det: ”Herre, du utrannsakar mig och känner mig(…)Vart skulle jag fly för din blick?” Det kan kännas hotande ungefär som om Storebror ser mig. Men det är tryggt att veta att inför Gud kan vi vara sådana vi är och hur vår livssituation än ser ut. Vi kan inte förställa oss. Vi får komma med allt som hör till vår utsatthet, våra misslyckanden och hinder för ett gott liv.</p>
<p>I en särskilt svår situation kan orden att Gud utrannsakar och känner oss eka tomma. Att vi inte kan fly undan Guds blick kan dölja Guds omsorg. Gud blir fördold för oss. Kanske är det först i ett senare skede som det går att se spår av Gud i den svåra situationen.</p>
<p>139 psalmen bärs av trons förtröstan till Gud, som är närvarande i livets alla skeden och skänker trygghet, ledning och hopp för framtiden. Den förkunnar Guds storhet, och jag känner tacksamhet över att Gud finner mig värd att ha omsorg om.</p>
<p>Gud är livets källa. I Guds ljus ser vi ljus. Vi tackar Gud med psalmens ord: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.”</p>
<p>Nu tänder vi adventsljusen i väntan på den stora högtiden som bär budskapet att Jesus kommer till oss som världens ljus. Det förändrar allt. Livet förnyas. Och vi får kallelsen att vara ljusbärare.</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/30/livet-ar-pa-allvar-ljusen-tands/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Vår (yttersta) tid är nu</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/17/var-yttersta-tid-ar-nu/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/17/var-yttersta-tid-ar-nu/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 17 Nov 2018 17:25:15 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans tro]]></category>
		<category><![CDATA[Försoning]]></category>
		<category><![CDATA[Guds rike]]></category>
		<category><![CDATA[Jesus]]></category>
		<category><![CDATA[Ondskan]]></category>
		<category><![CDATA[Samhälle]]></category>
		<category><![CDATA[Uppståndelse]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=876</guid>

					<description><![CDATA[Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Vår tid är nu. Det är titeln för det välgjorda TV-drama som skildrar Sveriges utveckling från tiden för Andra världskriget i perspektiv av en familj som driver en restaurang på Djurgården. Enskilda människors livsöden och relationer som förändras skildras med samhällsförändringarna som bakgrund. Titeln är välfunnen. Varje år och årtionde som passerar är den tid som står till deras förfogande. Varje tid är nu. Det går inte att vrida tiden tillbaka, möjligen att få en djupare insikt i det som verkligen skedde i det som tycktes ske.</p>
<p>Motsvarande kan sägas om den yttersta tiden. Den hör inte bara framtiden till. Vår yttersta tid är nu. De bibliska skildringarna innehåller tecken som går att finna i vår tid nu: ondskans härjningar, sanningen på undantag, manipulationer, människa mot människa, klimathotet mot mänsklighetens överlevnad. Ser vi tillbaka i historien finns tidsperioder då kännetecknen på den yttersta tiden varit ännu mer påtagliga. Vi påminns om det hundra år efter det stora kriget, som vi kallar Första världskriget därför att det följdes av ett andra. 1800-talets optimistiska syn på människan och den historiska utvecklingen begravdes i skyttegravar, gasmoln, taggtrådshinder, utprovning av nya metoder att döda och en aldrig tidigare skådad slakt på människor. Därefter oerhörda ekonomiska straff för krigets förlorare i det som skulle vara ett fredsavtal men som ledde till misär, revanschlusta och nytt krig.</p>
<p>Det som kännetecknar den yttersta tiden finns alltså i varje tid. När mänsklighetens tid tar slut vet ingen. Försök att översätta symboliska bibeltexter till förutsägelser misslyckas alltid, eftersom det ligger fördolt hos Gud. Att vår egen tid en gång tar slut är det enda säkra. Vi får lita till Guds närvaro och löften om en värld där Guds vilja ska råda. Vi kallas att be och arbeta för fred och försoning mellan människor och stater.</p>
<p>Som skapade till Guds avbild har vi oändligt människovärde. Ingen kan ta det ifrån oss. Och det innebär mer än något att konstatera. Vi har ett program för livet. Vi ska bli det vi är genom att ta vara på de personliga gåvor vi fått. Det gör skillnad att var och en av oss finns till. Vi är Guds medarbetare. Därför verkar vi för att medmänniskan behandlas med värdighet och får möjlighet att skapa och bidra till det gemensamma.</p>
<p>Kampen mellan ont och gott pågår varje dag. Vi ska inte fly undan det svåra utan följa Kristusmönstret – genom död till liv. Söndagen före domssöndagen ger två ledord för oss i den yttersta tiden: vaksamhet och väntan.<br />
Livsprogrammet gäller till den dag då vi får möta Jesus. Vi ska hålla fast vid honom som försonare och trons förebild. Vår tro är uppståndelsetro och vårt liv uppståndelseliv.</p>
<p><em>Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.</em> (Fil 3:20)</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/17/var-yttersta-tid-ar-nu/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Längtan möter Livet</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/03/langtan-moter-livet/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/03/langtan-moter-livet/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 03 Nov 2018 14:16:17 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Livet]]></category>
		<category><![CDATA[Döden]]></category>
		<category><![CDATA[Hopp]]></category>
		<category><![CDATA[Längtan]]></category>
		<category><![CDATA[Ljuset]]></category>
		<category><![CDATA[Människan]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=871</guid>

					<description><![CDATA[I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/. Hans slutord är värda att citera: ”Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>I DN:s ledare på Alla helgons dag skriver Per Svensson under rubriken: Vi som inte längre har tid att dö, se <a href="https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/" target="_blank" rel="noopener">https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/</a>. Hans slutord är värda att citera: ”<strong>Vi är människor</strong>: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.”</p>
<p>Med tanke på vårt nutida förhållningssätt till livet och döden är det tur att Allhelgonahelgen finns. Gravkulturen med besök och ljuständning har växt sig allt starkare år från år. Det har blivit en folkvandring till minne av de nära och kära för att hedra dem och bearbeta sorg och saknad. Med välfärdssamhällets framväxt efter 2:a världskriget följer också att tiden blivit en bristvara, livstempot har höjts och många har inte längre tid för döden, för att sörja, ta avsked och bearbeta sorgen. Det finns knappt tid att prioritera det enda säkra efter födelsen, att vår tid på jorden har ett definitivt slut. Allhelgonahelgen har en ställföreträdande betydelse under året: i gemenskap med andra möter vi döden och dess konsekvenser för livet. Döden går inte att fly undan. Att våga möta den fördjupar våra perspektiv på livet, vad som är värt att prioritera. Relationer behöver vårdas och möjligheter tas tillvara. Prioriterar vi döden, blir livet värt att vårda. Genom att ta avsked och sörja våra kära, berättar vi något grundläggande om hur värdefull en människa är.</p>
<p>Längtan efter Livet som helt, oförstört och genuint är nedlagt i människan. Den driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att finna sig själv i det mångahanda och en mening med det liv vi fått som en gåva. Allt detta är tecken för att vi är skapade till Guds avbild med ett program för livet: att alltmer bli det vi är. Gud är kärleken och vår kallelse är att leva av den och återspegla den under vår tid på jorden. Längtan och oro lever sida vid sida. Endast i Gud kan vår längtan stillas och vårt hjärta få ro. Det gäller därför att inte fastna i konsumtionssamhällets ekorrhjul.</p>
<p>Ljusen på kyrkogårdarna vittnar om de som gått bort, vår längtan efter att ljuset ska fördriva mörkret och hoppet om en värld utan brist. Jesus Kristus delade våra livsvillkor och gick genom döden till förnyat liv som den uppståndne. Han är världens ljus, sänd till oss av den gudomliga kärleken för att skänka försoning och förnyelse av livet. De ljus jag tänder under Allhelgonahelgen är tecken för honom, för dem som gått före och hoppet om en värld där ljuset råder.</p>
<p>I Guds ljus ser vi ljus. Det får vi ta emot och dela som ljusbärare. Då kan hoppet råda.</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/11/03/langtan-moter-livet/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Spel utan gräns</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/24/spel-utan-grans/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/24/spel-utan-grans/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Wed, 24 Oct 2018 07:13:00 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Samhället]]></category>
		<category><![CDATA[Ansvar]]></category>
		<category><![CDATA[Spelande]]></category>
		<category><![CDATA[Utmaningar]]></category>
		<category><![CDATA[Utsatthet]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=868</guid>

					<description><![CDATA[Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem. Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem.<br />
Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande kreativitet. Startkapital erbjuds, vinsterna utbetalas inom fem minuter och så vidare. Riskerna för förlust redovisas inte. Stora summor utlovas, som i verkligheten bara några få kan få dela av och de många spelarna med förluster betalar för.</p>
<p>Med tanke på ökningen av spelbolag och att en allt större del av reklamtiden i TV kanalerna finansieras av dem måste verksamheten gå med stor vinst genom att locka många att spela. Stora pengar hamnar utomlands. Beskattningen är låg.</p>
<p>En viss skärpning av kontrollen över spelbolagen är på gång men kommer knappast att råda bot på detta växande samhällsproblem. I den politiska debatten har det varit tyst. I medierna förekommer enstaka inslag. Det berättas om alla idrottsutövare och tränare som tydligen medverkar i reklamen utan större betänkligheter – med ett undantag, Charlotte Kalla som fått höra om konsekvenser för dem som hamnar i spelberoende och förstör för sig själva och andra. I ett annat inslag berättas om den spelare som förlorat miljoner och bjudits på resor och annat av spelbolag för att fortsätta sitt spelande.</p>
<p>Det här kommer inte att gå väl för många spelare och deras nära och kära. Det är dags att detta samhällsproblem uppmärksammas på allvar. Liksom i de flesta andra samhällsfrågor finns också ett grundläggande personligt ansvar för de egna handlingarna och deras konsekvenser för andra.</p>
<p>Under denna vecka i kyrkoåret är temat Samhällsansvar. Även i kyrkan är det alltför tyst om spelandet som samhällsproblem. Enskilda medarbetare möter människor som är spelberoende och försöker hjälpa dem i den utsatta situation som de och deras kära befinner sig i. Det är viktigt att problematiken tas upp i församlingarna, inte minst i konfirmand- och ungdomsverksamheten.</p>
<p>En av Dagens böner från den gångna söndagen täcker in den här utmaningen för oss:<br />
<em>O Gud, du som har satt oss att leva här i världen, låt oss besinna vårt ansvar, så att vi alltid tjänar dig och vår nästa. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.</em></p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/24/spel-utan-grans/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Vad är då en människa?</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/12/vad-ar-da-en-manniska/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/12/vad-ar-da-en-manniska/#comments</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Fri, 12 Oct 2018 03:29:30 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Livet]]></category>
		<category><![CDATA[Avsked]]></category>
		<category><![CDATA[Begravning]]></category>
		<category><![CDATA[Döden]]></category>
		<category><![CDATA[Människan]]></category>
		<category><![CDATA[Omsorg]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=861</guid>

					<description><![CDATA[Allvaret tränger sig på under hösten, när det mörknar ute. Så är det i kyrkoåret under månaderna före Första Advent. För många är höjdpunkten Allhelgonahelgen då vi i stora skaror vandrar till kyrkogårdarna för att i gemenskap med andra tända ljus för nära och kära som inte längre finns ibland oss. Vi gör det i [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Allvaret tränger sig på under hösten, när det mörknar ute. Så är det i kyrkoåret under månaderna före Första Advent. För många är höjdpunkten Allhelgonahelgen då vi i stora skaror vandrar till kyrkogårdarna för att i gemenskap med andra tända ljus för nära och kära som inte längre finns ibland oss. Vi gör det i sorg och saknad, med minnen, i tacksamhet och längtan efter återseende. Här är livet nära, förlusterna och döden likaså.</p>
<p>Liksom glädjen och sorgen vandrar tillsammans, kan inte livet tänkas utan döden. Det är den verklighet vi delar. Ibland är det nödvändigt att välja mellan liv och död, när livet står på spel. I vardagen lever vi med livet och döden sida vid sida. Ur ett framtidsperspektiv är det avgörande att välja livet istället för döden med allt vad denna står för: att söndra, dra isär, lämna och avsluta relationer. Valet innebär att gå genom död till liv. Det handlar om var hjärtat är förankrat och att dra konsekvenser av det. Det är Kristusmönstret.</p>
<p>Om livet och döden hör samman på ett existentiellt sätt som vårt ofrånkomliga livsvillkor, är det fåfängt att fly undan. Men det är just det vi tycks göra på ett särskilt sätt i Sverige.</p>
<p>Tiden har ökat mellan att någon dör och begravning hålls. Avskedstagandet dröjer, det prioriteras inte tillräckligt. Så mycket går före. För några år sedan lagstadgades därför att begravning ska ske inom en månad. Att det behöver regleras framstår i ett internationellt perspektiv som ytterst märkligt. En lördag för flera år sedan fick jag på en utlandsresa reda på att min gode vän, bosatt i Oslo, avlidit. Beskedet var att begravningsgudstjänsten skulle hållas följande fredag. Något normalt i Norge, men unikt i ett svenskt perspektiv.</p>
<p>För att klara kravet på en månad från dödsfall till gravsättning hålls allt fler begravningsgudstjänster med urna istället för kista. I en artikel i Svenska Dagbladet uppmärksammades det av min pensionerade biskopskollega Esbjörn Hagberg och Uppsalaprästen Jonas Lindberg.  Se <a href="https://www.svd.se/praster-gor-inte-doden-annu-mer-osynlig" target="_blank" rel="noopener">https://www.svd.se/praster-gor-inte-doden-annu-mer-osynlig</a>. Det är en människa som vi tar avsked av och överlämnar i Guds oändliga omsorg. Det blir tydligt när den som gått bort är lagd i kista inför begravningsgudstjänsten. Döden blir verklig. Det är bra för avskedet och sorgeprocessen.</p>
<p>Att allt fler inte kan eller vill prioritera avskedstagandet av de döda säger något om levnadssätt och förhållandet till döden. I förlängningen betyder det att människovärdet knyts till vad en människa förmår under sina dagar på jorden. Sedan är det slut, då spelar inget längre någon roll.</p>
<p>Hur vi tar avsked säger något avgörande om vår människosyn. Enligt kristen tro är har varje människan ett oändligt värde som skapad till Guds avbild. Det kan ingen ta ifrån henne. Människans värdighet kommer till uttryck i praktiken, hur vi behandlar levande och döda. En värdefull människa är värd ett värd att ta avsked av.</p>
<p>Begravningsgudstjänster med urna kan hållas, ändå är det bekymmersamt att de ökar i antal. Allvarligare är att gravsättning utan någon form av ceremoni blir allt fler. Ingen tar avsked. Det som sker efter dödsfallet döljer att den som gått bort var en värdefull människa med en unik livshistoria. Vad är då en människa? Hur betydelsefull är jag själv som inte väljer att prioritera ett medmänskligt avsked?</p>
<p>De som gravsätts utan ceremoni och anhöriga närvarande beskrivs ofta som ”direktare”. Det finns ganska många som saknar släktingar och vänner. När den bortgångne står ensam och tillhör Svenska kyrkan kan det aldrig bli tal om att han eller hon behandlas som en ”direktare”. En begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning ska hållas med präst, kyrkomusiker, vaktmästare och representanter för församlingen. Gudstjänsten förkunnar att det är en oändligt värdefull människa som gått bort, med ett namn, en livshistoria och en hemhörighet hos Gud. Vi tackar för livet och ber om att Guds eviga ljus ska lysa för henne. Gud har gett henne människovärdet, därför behandlar vi henne med värdighet.</p>
<p>På söndag firar vi Tacksägelsedagen. Vi tackar för livet och allt det ger. Det gör skillnad om vi tar livet på allvar och ser spåren av Gud i medmänniskan. Därför tar vi ett värdigt avsked av den som tagits ifrån oss genom döden.</p>
<p><em>Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?</em> Psaltaren 8:5</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/10/12/vad-ar-da-en-manniska/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>1</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Alla får vara med</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/06/10/alla-far-vara-med/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/06/10/alla-far-vara-med/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 10 Jun 2018 18:55:38 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans uppdrag]]></category>
		<category><![CDATA[Anden]]></category>
		<category><![CDATA[Dopet]]></category>
		<category><![CDATA[Guds rike]]></category>
		<category><![CDATA[Hopp]]></category>
		<category><![CDATA[Kallelse]]></category>
		<category><![CDATA[Längtan]]></category>
		<category><![CDATA[Ondskan]]></category>
		<category><![CDATA[Sanning]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=858</guid>

					<description><![CDATA[Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen. Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Vid vigningsmässan idag i Uppsala domkyrka på Andra söndagen efter Trefaldighet höll jag en kombinerad predikan och vigningstal som här återges i förkortad version. I evangeliet Luk 14:15-24 berättar Jesus liknelsen om den stora festen.</p>
<p>Alla får vara med. Det är det som gäller enligt evangeliet om Jesus Kristus. Här finns inget vi och de. Gud gör inte skillnad på människor. Ingen är bortglömd. Ingen står utanför Guds längtan efter oss. Alla får vara med. Vi finns i Guds tanke och omsorg.</p>
<p>Hur skulle det kunna vara på annat sätt när Gud skapat oss till sin avbild – till att vara Guds medarbetare, till att älska, skapa och vårda den skapelse som bär spår av Gud själv. Ett helt livsprogram har lagts i den gudomliga skapelsen. När det programmet förverkligas blir Guds rike synligt mitt ibland oss.</p>
<p>I vår värld där människor regerar och bestämmer spelreglerna är det ofta på annat sätt. Alla får inte vara med. Vi graderar och värderar, delar in och delar upp. Så dras medmänniskor isär. Det oändliga människovärde som Gud ger varje människa sätts ifråga när hon inte behandlas med värdighet. Att det är så beror på att vi tillåter ondskan ha ett alltför stort rörelseutrymme och ibland fritt spelrum. I vår tid tar det sig alarmerande uttryck genom att sanningen relativiseras och ersätts av personligt tyckande. Vi översköljs av påståenden och ställningstaganden som inte är faktabaserade och värderingar som saknar hållbar grund. Enskilda personer och rörelser formar egna världar byggda av värderingar som snedvrider perspektiv och legitimerar handlingar och livsmönster som drar isär och splittrar gemenskaper och samhällen. Alla får inte vara med. Vissa anses inte värda att vara det. Det kan vara värt att hålla i minnet att ur ett bibliskt perspektiv är söndring och splittring ett avgörande kännetecken på att ondskan råder. Det är vad ordet diabolos, djävul, står för.</p>
<p>I Guds rike får alla vara med. Men många tar inte till sig det budskapet. Det blir tydligt i dagens evangelium när Jesus berättar liknelsen om festen som svar på det en av gästerna säger vid den måltid som de delade i fariséns hus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Gästabud eller fest var en bild som deltagarna väl kände till för måltiden hos Gud. Den alldeles vanliga måltid som de delade öppnade perspektivet mot måltiden i det rike där Guds vilja råder helt och fullt. Uppenbarligen längtade gästen efter den måltiden, eftersom han sa att den som vår vara med om den är salig. Är man salig är man inte bara lycklig utan himmelskt lycklig.</p>
<p>Liknelsen om den stora festen får mig att associera till dop- och missionsbefallningen när Jesus ger lärjungarna uppdraget: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Den visar på kyrkans universella och inkluderande uppdrag att kalla till lärjungaskap över alla jordiska gränser. De ska döpa och lära för att Guds vilja ska ske. Jesus lovar att vara med till tidens slut.</p>
<p>Jesus är den som bjuder in till den stora festen. Många är inbjudna. Resultatet är bekymmersamt. De första som inbjuds har många skäl till att inte komma och ursäktar sig. De har så mycket att göra med än det ena, än det andra. Festmåltiden kan de inte prioritera. Men de skäl som de anför ekar ihåligt med tanke på den unika inbjudan. Att säga nej en gång var tveksamt på Jesu tid, att tacka nej en andra gång var förolämpande mot måltidsvärden.</p>
<p>Det finns platser kvar även när Jesus utvidgat inbjudan till de fattiga och funktionshindrade i samhället. Då tar han det radikala beslutet att inbjuda alla som befinner sig på vägar och stigar. Alla får vara med. Jesus nöjer sig inte med mindre än att alla är inbjudna.</p>
<p>Frågorna hopar sig. Förstår inte människor vad de går miste om? Varför väljer de att göra det som kan vänta? Och till var och en av oss: prioriterar vi kallelsen från Jesus? Låter vi allt det mångahanda ta över i våra egna liv? Tar vi till oss att inbjudan till måltiden gäller också oss. Det handlar inte om att vara värdig utan om att Jesus som bjuder in älskar, befriar och helar. Guds vilja är uppenbarad: Gud längtar efter oss och vill dela måltiden för evighetsvandrare med oss.</p>
<p>Var finns då Guds rike? Uppenbarligen vid tidens slut. Det som var Guds vilja från skapelsens början ska då råda. Vår gudsrelation är helad, allt som bryter ner och isär är borta och skapelsen återupprättad.</p>
<p>Under vår tid på jorden kan vi få en försmak av Guds rike. Vi möter det i en person, Jesus Kristus. Han blev en av oss men utan synd. Han uppenbarar Guds vilja med våra liv. Genom det han säger och gör i sina möten strömmar Guds rikes krafter fram. Anden som vi tar emot i dopet ska leda oss till sanningen och föra oss in i Guds rike. Vi får gå genom död till liv varje dag och en gång vid vår tids slut. Guds rike möter redan nu när Guds vilja sker. Det är mer angeläget än någonsin att Guds rike utvidgas i vår söndrade värld. Vi kallas att bidra till att det tar gestalt och blir synligt, så att mörkret och ondskan trängs undan.</p>
<p>Hos profeten Sakarja och i Uppenbarelseboken beskrivs med bilden av de kläder vi bär hur Guds rike tar gestalt i våra liv. Egentligen står vi nakna inför Gud. Skapelsen våndas, vi längtar och söker men är fångna i bortvändhet från Gud.</p>
<p>Sakarja berättar att Josua hade smutsiga kläder. När ängeln beordrade att de skulle bytas mot högtidskläder blev Josua samtidigt befriad från sin skuld. Och så fick han en ren turban på huvudet som tecken för att han åter fick vara överstepräst. Vi kan lägga märke till att det hebreiska namnet Josua betyder detsamma som det grekiska Jesus, ”han som frälser”. Jesus är vår överstepräst och förebild.</p>
<p>I Uppenbarelseboken skildras hur bruden som är kyrkans folk får klä sig i skinande vitt linnetyg. All synd, gråt, klagan och plåga är borta. Vi är hoppets folk med kallelse att förkunna det befriande evangeliet som öppnar vägen till Guds rike.</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/06/10/alla-far-vara-med/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Fakta och värderingar som vägvisare</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/05/26/fakta-och-varderingar-som-vagvisare/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/05/26/fakta-och-varderingar-som-vagvisare/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 26 May 2018 20:58:42 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans uppdrag]]></category>
		<category><![CDATA[Fakta]]></category>
		<category><![CDATA[Gudomlig uppenbarelse]]></category>
		<category><![CDATA[Värderingar]]></category>
		<category><![CDATA[Verklighet]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=853</guid>

					<description><![CDATA[Jag har inte skrivit artiklar på min blogg under en tid. Så mycket annat har fått första prioritet. Utmaningarna tränger sig på, samhällsförändringarna sker allt fortare, och det är inte lätt för kyrkans folk att ta in förändringarna, acceptera verkligheten och finna vägar in i framtiden. Under våren har två vägval som vi i stiftsledningen [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Jag har inte skrivit artiklar på min blogg under en tid. Så mycket annat har fått första prioritet. Utmaningarna tränger sig på, samhällsförändringarna sker allt fortare, och det är inte lätt för kyrkans folk att ta in förändringarna, acceptera verkligheten och finna vägar in i framtiden.<br />
Under våren har två vägval som vi i stiftsledningen tror är nödvändiga skapat frustration och ilska. Försök har gjorts att finna alternativ som gör att vi slipper de svåra besluten. Dessa har gällt dels stiftets konfrmandläger i egen regi på vår stiftsgård i Undersvik, dels stiftsgården Breidagård utanför Uppsala med inriktning på andlig fördjupning, retreat och andliga samtal.</p>
<p>Vägvalen rör upp känslor, prioriteringarna ifrågasätts, underlagen för beslut ställs ifråga, varje tänkbart alternativ förs fram. Som om vi inte undersökt dem.</p>
<p>Så går vi in i ett beslutsläge om Breidagård. Då visar sig att det råder en samsyn om att andlig fördjupning med retreat och andliga samtal inte bara har varit viktigt i det förgångna utan hör framtiden till.<br />
Många försöker finna felsteg som begåtts under senare år. Och sådana finns. Jag jämför för min del vad Breidagård kostade när verksamheten var i full gång med utsikterna som nu finns för en eventuell nystart. På stiftsfullmäktige redogjorde vår utomordentliga chef Egendom om investeringsbehov på ca 10 miljoner. Hon var försiktig som en tjänsteman ska vara. Med tanke på den undermåliga byggnadsstatusen för bostadsdelen Härbärget och med befintliga 18 platser jämfört med behovet av 25 handlar det snarare om ett investeringsbehov på 15 miljoner. Jag konstaterar att det dessutom behövs ca 3,5 miljoner för driften varje år. Kontraktsprostar och andra engagerade i stiftet som hört av sig och som jag i grunden delar visioner, värderingar och prioriteringar med saknar som jag ser det tyvärr förankring i den svåra verklighet som vi står i som stiftsorganisation och som i realiteten hela vår kyrka konfronteras med. Det handlar inte bara om värderingar utan om fakta.</p>
<p>Trots all samsyn om betydelsen av prioritering av andlig fördjupning handlar den kritiska debatten de facto om kära miljöer och fastigheter ska behållas eller inte. Det inger betänkligheter. Stiftets plan är att fortsätta prioriteringen av andlig fördjupning men använda Sigtunastiftelsen och den andra stiftsgården Undersvik. Det är smärtsamt för mig som för så många andra, men inte desto mindre nödvändigt.<br />
Så kommer jag att tänka på gamle vännen och medarbetaren, professorn i teologisk etik, från 1980 rektorn vid Pastoralinstitutet i Uppsala Holsten Fagerberg, Jag hade förmånen att arbeta tillsammans med honom under några år som amanuens och biträdande lärare i homiletik. Holsten var lite kärv, inget charmtroll, inte så gångbar i media, knappast anpassad för en senare kommunikationsstyrd strategi för image. Han var gammaldags men behandlade alla lika. Han var sann, uppriktig och en stor människovän. Han bars av stora ideal och såg alltid den enskilda människan och samtidigt mänskligheten.</p>
<p>Holsten betonade att varje etiskt ställningstagande måste vara buret av fakta och värderingar. Det räcker inte med fakta, inte heller med bara värderingar. Jag tror att han hade rätt och det gäller för mer än de etiska ställningstagandena. I vår tid när Fake News härjar beroende på brist på bildning och för att vissa mål ska nås , när vi lider av sviterna av en postmodern teologi som tycktes tro att allt är beroende av vad enskilda funnit vara sant och att all sanning är relativ, då behövs en förnyad reflektion över den gudomliga uppenbarelsen som innebär att Gud ger oss något som vi inte har av oss själva och uppenbarar sanningen om vårt livs ursprung, mening och mål.</p>
<p>Så är vi beroende av Gud som förmår göra mer än någon människa kan be eller tänka ut. Det är det centrala budskapet på Heliga Trefaldighets dag</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/05/26/fakta-och-varderingar-som-vagvisare/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Utsatta och sårbara men inte övergivna</title>
		<link>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/04/02/utsatta-och-sarbara-men-inte-overgivna/</link>
					<comments>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/04/02/utsatta-och-sarbara-men-inte-overgivna/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Biskop Ragnar]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 02 Apr 2018 12:00:32 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kyrkans tro]]></category>
		<category><![CDATA[Guds närvaro]]></category>
		<category><![CDATA[Guds ord]]></category>
		<category><![CDATA[Guds rike]]></category>
		<category><![CDATA[Korset]]></category>
		<category><![CDATA[Nattvarden]]></category>
		<category><![CDATA[Omsorg]]></category>
		<category><![CDATA[Uppståndelse]]></category>
		<guid isPermaLink="false">http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/?p=850</guid>

					<description><![CDATA[Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn. Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet. Medvandraren [&#8230;]]]></description>
										<content:encoded><![CDATA[<p>Jag delar några tankar ur dagens predikan vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.</p>
<p>Efter de omvälvande händelserna i Jerusalem vandrade lärjungarna sårbara och utsatta till Emmaus. En medvandrare som de inte känner igen slår följe med dem. Det är en berättelse om vägen till insikt och förtröstan, om ett lärande för livet.</p>
<p>Medvandraren undrar vad det är som lärjungarna går och talar med varandra om. De får berätta om sin situation. De känner sig övergivna. Jesus har utlämnats och korsfästs. Men det smärtsammaste för dem är ju att de har förlorat hoppet. De hade hoppats på att Jesus skulle befria sitt folk. När kvinnorna berättat om den öppna graven blev de uppskakade. De hade inte funnit Jesus, bara en tom grav och en sådan bevisar ju inget. De är på vandring med sina livsfrågor.</p>
<p>Du och jag har vår egen unika berättelse om en livsvandring med sökande och längtan, med livsmening och tecken av hopp, med erfarenheter av sårbarhet och smärta, allt det som hör till livet på en brusten jord. Kan man tro att det finns grund för mer än önskedrömmar om förnyat liv, om liv från livets källa? Kan man tro på en verklighet där det som bryter ner och söndrar inte längre har makten?</p>
<p>Vi vet inte hur den gudomliga verkligheten ser ut och kan inte tyda Guds vilja i allt som sker. Gud förmår göra mer än vi kan tänka ut. Jesus visar det för lärjungarna under Emmausvandringen. När vi tar del av berättelsen kan vi fråga oss: Låter vi Gud tala till oss med sitt ord och handla med oss i sin måltid?</p>
<p>Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det. Den är också berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det.</p>
<p>Jesus låter Guds ord tala: Skulle inte Messias lida detta? Han studsar inför deras oförmåga att tyda det som skett i ljuset av allt som de fått höra och se. De förmådde heller inte av sig själva göra det i ljuset av profeternas budskap i skrifterna. Jesus förklarade för dem om Messias, Herrens lidande tjänare, alltifrån Moses böcker till profeternas böcker. Han visade att budskapet tar gestalt i honom själv som Messias. Allt som skett var förutsagt i skrifterna. Inte ens det fick dem att känna igen honom, deras ögon öppnades ännu inte. Men efteråt kom de ihåg att deras hjärtan brann när han talade till dem.</p>
<p>Emmausberättelsen blir med sitt budskap också berättelsen om hur lärjungarna och den kristna kyrkan alltsedan dess är beroende av Guds ord för att finna Guds vilja ifråga om skapelsen, försoningen och förnyelsen av livet. Vi kan inte av egen kraft och utifrån våra perspektiv forma ett evangelium om livets ursprung, mening och mål. Vi är beroende av det som sker genom Jesus Kristus.</p>
<p>Det räckte alltså inte att lärjungarna lyssnade till utläggningen av de heliga skrifterna. Men de lyssnade till Guds ord och bad Jesus vara hos dem. Så får också vi göra.</p>
<p>De bjöd in honom till att dela måltiden med dem. När det skedde, gjorde han måltiden till sin.<br />
Det var när han tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som de kände igen Jesus. Gud handlade med dem, och deras ögon öppnades.</p>
<p>Så sker än idag. Jesus finns vid vår sida för att ta del av vår personliga berättelse från livsvandringen. Vi talar med honom i bön. Jesus är närvarande i de gudomliga ord som talar om försoning, seger över döden och nytt liv. Det är ord att leva av och dö för. Brödet bryts och tackbönen läses. De heliga gåvorna delas. Också vi får möta den uppståndne. Vi ber om öppnade ögon så att vi kan ta emot honom när han kommer till oss. Vi tar emot honom med bönen ur psaltarpsalmen för Annandag påsk:<br />
<em>Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.</em></p>
<p>För Gud är ingenting omöjligt. Kristus har uppstått och är närvarande hos oss nu. Det är kyrkans bekännelse genom tiderna. När livet segrar blir Guds rike synligt, så som det gjorde för lärjungarna genom Jesus på deras vandring till Emmaus. Vi är hoppets folk.</p>
]]></content:encoded>
					
					<wfw:commentRss>https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2018/04/02/utsatta-och-sarbara-men-inte-overgivna/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
	</channel>
</rss>