Anden

Nu visas inlägg taggade med Anden.

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Taggar: , , , ,

Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Det var kul i Riga domkyrka. Foto: J Sjögreen

Det var kul i Riga domkyrka. Foto: J Sjögreen

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

Taggar: , , , , ,

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Taggar: , , , , ,

Tänk så många missionärer, andra medarbetare och familjemedlemmar från Sverige, som arbetade och formade en gemensam framtid tillsammans med våra dotter- och numera systerkyrkor i Afrika och Asien. I fredags hade vi en sändningshögtid i Uppsala stift. Då kom som hedersgäst Elisabeth Bergman, född i Indien och under många år missionär i Zimbabwe. Hon berättade att som mest var de 50 utsända och med familjerna 100. Så underbart det var att sitta tillsammans med henne, full av minnen, erfarenheter och hopp för framtiden!

Berättelserna var och är fortfarande viktiga för de gamla missionärerna. De var där, och de kunde berätta per brev och vittna hemma i Sverige. De delade våra medkristnas sociala och andliga verklighet. De kom med berättelser hem och förde nya tillbaka.

Sedan ledde utvecklingen till att de gamla missionsfälten och dotterkyrkorna inte längre var vårt ansvar. De blev självstyrande kyrkor och i högre grad självförsörjande än tidigare. Parallellt avvecklades kolonialsystemet. Vi är och ska vara systrar och bröder.

Det var en naturlig och positiv utveckling. Vi skulle stötta dem och de oss genom mission i retur. Inga beroendeförhållanden fick vara kvar. Men det innebar också att antalet utsända från Sverige skars ner drastiskt. Expertkunnande delades fortfarande. Men en negativ bieffekt var att berättelserna tystnade. Och engagemanget blev svårare att uppehålla utan enskilda människors personliga berättelser.

I samband med 60-årsjubiléet av Lutherska världsförbundet 2007 ledde jag och utrikeschefen Margareta Grape en hearing med Svenska kyrkans samarbetskyrkor om deras förväntningar inför framtiden. Denna hearing hölls när vi skulle skriva ömsesidiga avtal med våra partners. En särskilt tydlig signal har jag tagit till mig från den hearingen. De framförde att vi behöver dela varandras verklighet. Det måste ske på ett nytt och mer jämställt sätt, men det är fortfarande alldeles nödvändigt. Jag tolkade reaktionrna mycket positivt. Som ett stöd för relationer och en varning för management, oavsett hur välmotiverad denna än är från förvaltningssynpunkt. Berättelserna behövs ännu. Det beror på att missionen flödar ut ur kyrkans liv.

Det tog många år av överförsiktighet. Men nu byggs relationerna ut, på ett förnyat sätt. Det handlar om vänstifts- och församlingsutbyte i samverkan med Svenska kyrkans nationella nivå. Det har stor betydelse för engagemanget framöver. Relationer utvecklas.

Mattias Evertsson och Christian Bonde välsignas vid sändningsmässan. Foto: Bertil Murray

Mattias Evertsson och Christian Bonde välsignas vid sändningsmässan. Foto: Bertil Murray

Vid mässan och middagen i Stiftets hus i fredags sändes Christian Bonde och Mattias Evertsson på fyra månader inom vårt utbyte med vår systerkyrka i Zimbabwe för fjärde året. Vi tar emot lika många.

I min betraktelse vid sändningsmässan tog jag min utgångspunkt i temat för 10 söndagen efter Trefaldighet, nådens gåvor och att vi alla är positivt beroende av Kristus. Här kommer ett utdrag:

”Enhet genom nådens gåvor. Den vill jag säga några ord om när ni nu sänds som praktikanter. Ni hör hemma i en lång relation mellan vår kyrka och ELCZ, 112 år faktiskt. Den är vår dotterkyrka och nu vår systerkyrka. Ni får tjäna den enhet som Kristus gett oss. Den ska ni gestalta. Ni får göra det med era unika personliga gåvor.

Enheten byggs och blir synlig med de nådens gåvor som Gud ger. Texten som jag läste från förra söndagen, 10 efter Trefaldighet, handlar om det. Budskapet är att vi är förenade i Kristus. Vi bildar en enhet. Genom dopet har vi inlemmats i honom. Kyrkan är Kristi kropp och Guds folk. När ni möter våra systrar och bröder i Zimbabwe ska ni bära med er att trots alla olikheter mellan oss och skillnader i hur vi har det är vi ett i Kristus. Det är samma Guds Ande som uppehåller våra liv.

Enheten i Kristus innebär inte uniformitet. Varje del i Kristi kropp behövs för att kroppen ska leva och kunna tjäna den enhet som Kristus ger. Det gäller för dig och mig, våra församlingar och stift, våra kyrkor med de gåvor som vi fått gratis, av nåd. De kunskaper och erfarenheter vi bär på som människor och kristna i Sverige och Zimbabwe är viktiga att dela för att vi ska kunna förkunna evangeliet i ord och handling där vi lever. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” Vi behöver varandra. Så jag gratulerar er till att få dela livet med våra syskon i Zimbabwe som har en svår social, ekonomisk och politisk situation. De har en ständig kamp för att överleva. Men ni kommer också att få möta den glädje som de bär på över allt som de fått av Gud och uttrycker i sång och musik, evangelisation och diakoni. Vi som hör till världens priviligierade har mycket att lära från dem.

När vi firar mässa förenas vi med Kristus och med kristna i alla tider och på alla platser. Brödet ger oss delaktighet med Kristus och varandra. Det är också ett verksamt tecken för brödet i Guds rike som räcker åt alla. Och det är ju det riket av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa som vi är kallade att göra allt mer synligt i vår sargade värld.

Vi behöver varandra, var än vi lever.”

 

Taggar: , , , , , , ,

Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.

 

Taggar: , , ,

Den jord som vi älskar har gudomligt ursprung. I vinden och luften vi andas finns förutsättningar för livet på jorden. Det är Anden som gör det möjligt genom att ge liv. Det är också ett tecken för att alla människor har en relation till Gud och har goda gåvor från Gud: förmågan att älska, att välja mellan ont och gott, att förvalta och skapa.

Så finns det ett samband mellan vårens under och pingstens budskap, och faktiskt har det också beröring till den diskussion som pågått senaste tiden om  människosyn, sexuell orientering och själavård.

Gud är närvarande hos oss. Det är pingstens budskap. Men vi lever på den jord där brustenheten gör sig påmind också när naturen är som vackrast. Bräckligheten och sårbarheten är alltid hos oss. Det är viktigt att erkänna det, särskilt för oss själva och mer än för andra.

Befrielsen från allt som bryter ner och drar isär har vi fått genom Jesus Kristus. Samtidigt väntar vi på den stora befrielsen och behöver andlig förnyelse. När Anden får verka förnyas relationerna till Gud, medmänniskor och skapelsen som helhet.

Sanningen hör till det som Anden ger. Och den är knuten till Jesus. Den uppståndne och levande finns hos oss och formar våra liv och vår framtid. Anden gör att vi kan ta till oss honom i våra hjärtan. Då får vi vägledning. Anden får bära vår bön så att vi ber om att Guds vilja ska ske, inte vår. Det är särskilt viktigt när vi ber för andra.

När Jesus talar om sanningens Ande handlar det inte om vilken sanning som helst, utan om vårt livs ursprung, mening och mål. Det är den sanning som vi möter i Jesu ord och handlande med människor. Anden leder oss in i den. Vi får förtrösta på den som Jesu vänner och tjäna den genom att leva i efterföljelse. Vi som är skapade till Guds avbild är ju kallade att bli alltmer lika Gud. Vi får växa som människor och kristna.

Vi har kommit bort från Gud, Anden för oss hem. Enheten mellan Gud och människa återupprättas. Vi har kommit bort från varandra, Anden för oss in i en försonad och hel gemenskap. I vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud förlorar vi ofta kontakten med livets källa, Anden för oss tillbaka. Där vi lever vår vardag finns oändliga behov av en kärlek som återspeglar den gudomliga, Anden vill leda oss så på kärlekens väg så att vi bär bud om liv.

Anden visar vägen. Vi får be med den heliga Birgitta: Herre, visa oss vägen och gör oss villiga att vandra den. Låt oss tacka för livets under i försommartid! Låt oss förtrösta på Gud att är hos oss, förnyar och vägleder!

Taggar: , , , , ,

I går morse fick jag leda mässan på stiftsgården Breidagård och samtala med ledarna vid avslutningen av den första kursen för andliga vägledare om ignatiansk spiritualitet.

Spiritualiteten har alltmer kommit i fokus i kyrkorna och den ekumeniska rörelsen. Den överskrider alla gränser och är avgörande för framtiden.

Det är viktigt vad vi gör av våra liv och att vi uppehåller kontakten med livets källa. Gud ville våra liv och Guds Ande finns redan i luften vi andas. Men vi förlorar lätt kontakten och hamnar i ytlighet. Vi har därför behov av andlig förnyelse och fördjupning. Gud sände sin son för att hela vår Gudsrelation och sin Ande för att ge förnyat liv. Gudsrelationen gäller mer än vår personliga relation till Gud. I den inryms relationen till medmänniskan och jordens överlevnad.

Två bilder ur pingstens budskap berör mig särskilt. Den första finns hos profeten Hesekiel: ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.”

Stenhjärtat är hårt, kallt och okänsligt. Hjärtat av kött lever, pulserar och känner. Skillnaden utgörs av andlig förnyelse.

Den andra bilden ger Jesus i Johannesevangeliet: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.”

Tänk att få del av den källa som släcker den andliga törsten, och att den Ande som finns i allt kan ta plats i vårt inre! Ur trons människa ska flyta strömmar av levande vatten.

Kom, heliga Ande, bli en källa i mig så att mitt inre flödar över av livets vatten och ger vidare kärlek till min medmänniska och hela din skapelse. Amen

Taggar: , , , , ,

Kom, heliga Ande, förnya jorden och ge världen liv. Ta plats i vårt inre och värm våra hjärtan så att din vilja sker genom oss och våra liv. Amen.

Taggar: ,

I kväll har den internationella helgen i Gävle inletts. Temat är ”Jag – en del av världen.” Jag har just kommit från Heliga Trefaldighets kyrka där jag talade om ”För att världen ska leva” innan inledningsmässan. Jag är tacksam över prästen Mattias, musikerna och ungdomarna från Lagunda församling (Örsundsbro) för mässan. En församlingsbo ville efteråt ha min bekräftelse: visst har vi fina ungdomar i Lagunda? Ja, visst har ni det. Jag vill här dela tankar kring vårt uppdrag för att världen ska leva.

Fastetiden påminner oss om att vi lever i relationer i ett ömsesidigt beroende. Vi hör samman i en världsvid gemenskap på den jord vi delar. Det är i världen som vi tjänar Gud. Budskapet att varje människas liv är värdefullt, meningsfullt och betyder något för andra ska gestaltas.

Fastetiden är en tid när vi kan fördjupa relationen till Gud och göra levande kallelsen till ett kristet liv. Med mer av andlig förnyelse och fördjupning följer mer av kärlek och omsorg om medmänniskan och skapelsen. Det finns ett direkt samband mellan Gudsrelationen och arbetet med överlevnadsfrågorna. Jesus Kristus visar själv vägen. Han kommer sänd av Gud, buren av gudomlig kärlek. Han lever vänd mot Gud och samtidigt mot världen. Det är nödvändigt för livets skull, för att världen ska leva.

Gud har ett ärende som gäller våra liv. Kristen tro gäller det vi behöver som människor, inget annat. Gud längtar efter oss och vill leva i gemenskap med oss. Gud är närvarande hos oss och handlar med oss, så att Guds vilja kan ske. Evangeliets budskap syftar inte på en sektor av livet utan på livet som sådant.

Under fastetiden i år har jag ofta tänkt på att det som är nödvändigt för att jag ska leva visar vägen till Guds hjärta. Det livsnödvändiga bär prägel av Gud själv och av Guds handlande. Det är också tecken för Guds värld. Jag tänker på luften. När vi andas bär den vår livsande. Det är samma Ande, som är Guds kraft hos oss nu. Jag tänker på vattnet, som är förutsättningen för liv på jorden, och det är med vattnet som Gud i dopet ger ett förnyat liv. Jag tänker på blodet som rinner i våra ådror och bär syre och viktiga ämnen till hela kroppen. Det är ett tecken för Kristus som ger näring till kyrkan, Kristi kropp. Jag tänker på vinet som ger oss Kristi offrade blod i den heliga måltiden. Gåvor av jordens frukt och människors arbete blir bärare av det heliga. Så knyts jord och himmel, människa och Gud samman. I livets mitt finns Gud.

Jag tänker självfallet också på brödet denna vecka efter Midfastosöndagen, det bröd som är livets bröd. Det helt vanliga brödet behöver varje människa på jorden. Det är ett baslivsmedel. I brödundret visade Jesus att det är viktigt att det räcker åt alla. Och så ska det vara i Guds rike. Där får alla tillräckligt med bröd. Och vi ska ju göra Guds rike allt mer synligt. Alltså är det nödvändigt att vi ser till att alla på vår jord har tillgång till bröd. För att världen ska leva.

Brödet är så viktigt att vi ber om det i Herrens bön: ”Ge oss idag det bröd vi behöver.” Det brödet är det helt vanliga brödet. Men brödbönen kan också översättas: ”Ge oss brödet för dagen som kommer.” Det är livets bröd, som hör till Guds rike; när vi tar emot det behöver vi aldrig hungra mer. Jesus sa: ”Jag är livets bröd.” Han utrotar den andliga hungern. Han kommer med Guds rike, och vi får från honom kallelsen att utrota hungern i vår värld, vare sig hungern finns i vår kropp, själ eller ande. Världen ska leva.

I nattvarden blir brödet bärare av Kristi kropp och ger oss delaktighet i det liv som aldrig dör. Det brödet räcker åt alla, och det betyder mer än att jag och du får del av Kristus och det han gör för oss. Det är ett tecken för hur Gud vill att vår värld ska leva. Jonas Jonson har fångat det i psalm 398:

Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.

Brödet från jorden blir ett himmelskt bröd för alla. Så måste det bli för alla på vår jord. I Guds rike finns nåd och barmhärtighet, rätt och rättvisa råder. Så bör det också vara i vår värld. Vi kan inte nöja oss med mindre.

När vi fastar avstår vi från något. Då får livet ett annat perspektiv. Fokus flyttas från mig till Gud, medmänniskan och skapelsen. Det handlar om ta emot gåvor och att ge vidare. Den största gåvan är att Gud uppenbarar sin kärlek i Jesus Kristus för oss. Vi har också fått många andra gåvor. Vi kallas att dela med oss av dem till medmänniskor i vår närhet och över hela jorden så att alla får möjlighet att leva.

Jorden är Herrens. Helheten och delarna hör samman. Gud finns inte i en avskild sektor i tillvaron. Himlen ska möta på jorden. Därför behöver vi som församlingar och enskilda kristna ha vår hemhörighet i Guds rike och arbeta för att detta rike alltmer blir en verklighet i den brustna värld där vi lever.

Kyrkans uppdrag kommer från Gud. Kallelsen till tjänst hör hemma i Guds relation till världen. Gud vill i sin kärlek rädda världen undan mörkrets makt, från döden till livet hos Gud. Kyrkan är sänd för att berätta om och gestalta det som Gud gör genom Jesus Kristus. Hon fortsätter den befrielsegärning som det berättas om i Johannes 3:16, den text vi brukar kalla Lilla Bibeln eftersom den sammanfattar evangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Vårt uppdrag gäller alltså inget mindre än att skapelsen ska återupprättas. Kyrkan ska vara ett redskap för Guds kärlek, barmhärtighet och rättvisa. Hoppet om en ny värld bär.

Den värld som kyrkan tjänar är global. Uppdraget att dela evangeliet i ord och handling gäller den världsvida kyrkan på varje ort. Vi samarbetar med alla människor av god vilja. Vi är kyrka tillsammans, för att världen ska leva.

Taggar: , , , ,

Vårt behov av välsignelse är stort, lika stort som vårt behov att bli sedda och bekräftade som människor. Det har nog att göra med att vi är relationsvarelser. Vi är födda med relationer och behöver dem för att utvecklas. Att bli sedd och bekräftad är medmänskligt. När välsignelsen kommer till blir det gudomligt.  

Det verkar som de här grundläggande behoven blivit mer påtagliga. Kanske beror det på att fler lever och upplever sig ensamma och att det är svårare att få relationer att hålla. Alla som arbetar med människor ser behoven, och i kyrkan har välsignelsen blivit viktigare än någonsin tidigare. Det återspeglas också i det biskopsbrev, Leva i dopet, som vi biskopar gav ut förra året. Välsignelsen nämns där som ett eget dopmotiv. Det beror på att den är så betydelsefull för livet som människa och kristen.

Idag blev jag välsignad tillsammans med många andra i gudstjänsten. Det känns verkligen gott att sändas välsignad från kyrkan ut i det liv som går vidare.

Det finns ett samband mellan att vara sedd och bekräftad och att bli välsignad. Det gäller i vår relation till Gud, och det bör gälla i vår relation till varandra. I dagens berättelse om hur Jesus döps blir det uppenbart. Anden som Guds kraftkälla är närvarande och Guds röst förkunnar: Du är min älskade son, du är min utvalde”. Jesus blir sedd, bekräftad och välsignad inför att han ska gå in i sitt uppdrag. Det sker också med oss vid vårt dop. Och varje gång vi vänder oss till Gud och tar emot välsignelsens ord.

Taggar: , , , ,