Bekännelse

Nu visas inlägg taggade med Bekännelse.

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Taggar: , , , ,

I en kommentar till mitt blogginlägg ”Korset försonar” ställde Rebecca frågor till mig om jag anser att företrädare för andra religioner ”genast inte behöver Kristus” och om det finns andra vägar för muslimer till Gud såvida de inte förnekar Kristus. Hennes egen utgångspunkt är: ”Eftersom vi kallar oss själva Kristna så är enda vägen till Gud genom Kristus. Utan Kristus så når vi inte Gud, eftersom de andra ”religionerna” inte erkänner Kristus så kan de ej heller nå Gud.”
För mig handlar det här i grunden inte om att jämföra religioner utan om vår kristna syn på människan och vår gudsbild.

Ser vi det så, att människan är utan gudsrelation och gudserfarenheter innan hon möter det kristna budskapet? Ibland har vi förkunnat Kristus som om det saknas anknytningspunkter. I den heliga skrift som förenar judendom, kristendom och islam förkunnas att Gud skapade människan till sin avbild och till att leva i relation till Gud som medarbetare i skapelsen.

Varje människa har ett samvete och kan ta ansvar för sina handlingar. Hon har förmågan att skapa och älska, är född i en relation och lever i relationer. Därför söker hon sig till livets ursprung, mening och mål, till Gud som gav henne livet. Vilken Gud skulle hon annars söka? Vi kan tycka att många – vare sig de betecknar sig som troende eller inte – söker Gud på fel ställe och sätt. Ett tydligt vittnesbörd om det jag försöker beskriva finns i Apostlagärningarna 17: 22ff där Paulus noterar att atenarna har ett altare åt en okänd Gud som de tillber. Han anknyter till att Gud skapat alla och säger i vers 27-28: ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder sagt: vi har vårt ursprung i honom.” Tydligare kan det inte väl inte sägas.

Det betyder inte att var och en blir salig på sin tro, det är en fråga för Gud. Inte heller att alla religioner är likvärdiga och att det kvittar om vi tror på Kristus. Men vi ska inte försnäva vår gudsbild. Som kristna bekänner vi oss till Gud treenig – Fader, Son och helig Ande – skaparen, frälsaren och livgivaren. Det betyder att vi har mer att säga om medmänniskans gudsrelation än det som är knutet till Kristusgärningen. Det unika för mig är gudsuppenbarelsen i Kristus. Gud blir människa, en av oss. Gud kommer till oss och handlar med oss till frälsning, försoning och förnyat liv. Vi är inte hänvisade till oss själva i vårt sökande efter Gud och Guds vilja. Vi har en väg att gå, den bär namnet Jesus. Det är den väg vi fått. Guds vägar förfogar vi inte över.

Taggar: , , , , , ,

Idag har Eva Nordung Byström vigts till biskop för Härnösands stift i Uppsala domkyrka. Det var en fin högtid.

Under vigningshelgen har ursprungsbefolkningarna stått i fokus i seminarium, gemenskap och gudstjänst. Så var det också vid vigningsmässan, där dagens evangelium lästes och psalmen När vintermörkret kring oss står sjöngs på samiska. Så manifesterades att Kristus förenar över alla indelningar och gränsdragningar.  

Som en mindre uppbygglig beredelse före vigningsmässan läste jag i nättidningen att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter motionerar om att den lag som förbjuder registrering av ”ras eller etniskt ursprung” ska ändras så att Kriminalvården kan registrera ”nationalitet”. Ursprungsnationalitet för föräldrar till fångar ska registreras av Kriminalvården. Varför, kan man undra? Förmodligen för att särskilja och värdera.

”Nationalitet” står i Sverigedemokraternas besynnerliga tolkning för en nationell samhörighet med en specifik ”folksjäl”. Endast den som helt och fullt assimilerats kan ha en sådan nationalitet. Det betyder exempelvis att den samiska befolkningen enbart kan ha en svensk nationalitet om den kulturellt helt har assimilerats in i svenskheten. Däremot kan samerna tydligen ha svenskt medborgarskap. Knepigt att hänga med? Inte konstigt, eftersom hela argumentationen är lömsk: människor tillskrivs vissa egenskaper beroende på en ”nationalitet” som inte ringas in av tillhörighet till ett visst land. Dessutom är argumentationen historiskt, kulturellt och socialt okunnig. Den har hämtats ur folkets grumliga djup och har påtagliga likheter med det som återfinns i historiens skräpkammare. Inte ens i kyrkomötet slipper vi den.  Säg ifrån, och motverka samtidigt allt som socialt och ideologiskt ger den grogrund!

Det här synsättet är oförenligt med en humanistisk och kristen människosyn. Dessutom driver den fram en avkristning. Evangeliet om Jesus Kristus befriar, dopet infogar människor i en gemenskap över alla rum och tider och nattvarden samlar ett Guds folk runt hela vår jord.

I kyrkan fick vi idag ta emot det budskap som bygger en god framtid: ”Bered väg för Herren!” Bibelläsningarna berättade att vi är kallade att vara Kristi tjänare, förvaltare av Guds hemligheter och budbärare om honom som kommer till oss och är närvarande mitt ibland oss. Så får vi bidra till mänsklig värdighet, försoning, barmhärtighet och rättvisa för alla.

Taggar: , , , , , ,

Söndagstemat Ett är nödvändigt har alltid berört mig. Det är en bra biktspegel. Vad sysslar jag med egentligen? Hur prioriterar jag? Är det så att det som verkligen är nödvändigt hamnar i skymundan?

På hemväg från den uppbyggliga högmässan i S:t Pauli kyrka i Göteborg funderade jag vidare över temat och över Marta och Maria med deras olika förhållningssätt till Jesus. Jag noterar att det var Marta som bjöd in Jesus till hemmet trots att hon hade fullt upp med allt som behövde göras. Hon behövde hjälp av systern Maria, som istället satte sig ner och lyssnade på Jesus. Av det Jesus svarar Marta kan man inte dra slutsatsen att det hon gjorde var oviktigt men hon oroade sig så mycket att hon inte fick rum för det som är nödvändigt. Guds son var där, och då satte sig Maria hos honom. Hon valde rätt. 

Det som hände i de båda systrarnas hem handlar om mer än deras egna prioriteringar. Gud var närvarande hos dem genom sin Son. Den avgörande saken gällde om Gud skulle få tala till dem och handla med dem. Maria gav rum för att det skulle ske. Hennes längtan möter Guds närvaro. Gud längtar efter oss; för att vår längtan ska möta Guds behöver vi vara i Guds närhet så att mötet kan ske. Gud är närvarande för att förnya oss, låta oss växa och fördjupa våra liv i tro.

Bilden av Marta kompletteras i berättelsen om den sjuke brodern Lasaros i byn Betania där de bodde. Systrarna ville att Jesus skulle hela honom. Det var Marta som mötte Jesus och uttryckte sin övertygelse om att Lasaros inte skulle ha dött om Jesus varit där. Hon förtröstade nu på att Jesus med sin bön skulle låta Guds vilja ske. Denna gång var det hon som gav rum för Guds son att handla med dem. Marta bekände sin tro på Jesus som uppståndelsen och livet: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” Det nödvändiga är att Gud får handla med oss. Öppnar vi för det eller är vi fullt upptagna med oss själva?

Taggar: , , , ,

Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

 

Taggar: , , , , , ,

Lovsången till Gud föds ur tacksamhet över det Gud ger. Det har jag upplevt också idag vid högmässan i Sandvikens kyrka som avslutade min biskopsvisitation. Här fanns tacksamhet över skapelsens gåvor som bars fram inför Gud men även en tacksamhet över det Gud ger genom människor i församlingen av medmänsklighet och delande av tro. Vid en visitation står församlingens resurser och framtidsutmaningar i fokus.

Det är avgörande för vårt uppdrag som kyrka och församling att Gud och budskapet står i centrum i istället för budbäraren. Bekännelsens att Gud handlar är viktigare än hur det sker. Ett exempel på det är bekännelsen att Kristus är verkligt närvarande i nattvardens bröd och vin. Teologers försök att förklara hur Kristus är närvarande innebär däremot att passera det möjligas gräns. Den ekumeniska dialogen har här lett till en hälsosam besinning. Människan har varken förmåga eller mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet.

När det gäller livets stora frågor om ont och gott, liv och död, kärlek och hat, gudsnärvaro och gudsfrånvaro finns alltid en frestelse att säga mer än som är möjligt för en människa. I evangeliet får vi del av en gudomlig uppenbarelse om livets ursprung, mening och mål. Vårt eviga väl ligger i Guds hand. När det gäller inkarnationen (att Gud blir människa), försoningen (att Gud helar relationerna) och uppståndelsen (att Gud öppnar vägen till evig gemenskap med Gud) kan vi bekänna att det är möjligt för Gud men inte förklara hur. Gud är mer än en projektion av vad vi kan finna och acceptera utifrån vårt förnuft. Vi får lita till Guds löften som flödar fram ur Kristusgärningen. Av nåd genom tron på Kristus återupprättas vår relation till Gud. Och det får konsekvenser för våra andra relationer.

Vi kan frimodigt berätta om den gåva vi tar emot i kristen tro. Det innebär inte att nedvärdera andras tro eller begränsa Guds vägar till andra människor. Varje människa är Guds skapelse och har gåvor från Gud och en relation till Gud. I andra religioner finns genuina erfarenheter av Gud. Jag tänker att tacksamhet och ödmjukhet hör nära samman.

Gud ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20-21 ). Det har Gud uppenbarat i Jesus Kristus. Här finns den djupaste grunden för vår tacksamhet. Av nåd får vi ta emot och ge vidare.

Taggar: , , , , , , ,

I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!

Taggar: , , , , ,