Döden

Nu visas inlägg taggade med Döden.

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

Taggar: , , , , ,

Allhelgonahelgen ligger framför oss. Vi besöker våra kyrkogårdar och tänder ljusen för de nära och kära som gått före. Vi bär med oss vår personliga historia och erkänner betydelsen av dem som format våra liv. Tacksamhet och smärta blandas. Vi tänder ljus för det som varit och det som ligger framför.

Den gravplats jag vandrar till med mina närmaste har jag besökt tillsammans med ett par av dem som vilar där nu. Det kunde vi inte veta då. De som följer med mig kommer i sin tur en gång tända ljus vid min viloplats i det kristna hoppet om att vi får mötas när tiden inte längre är. Vi smyckar graven med kärlek och tänder våra ljus. Det tröstar. Det är att överlåta för livets skull.

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Dopljuset i Lunds domkyrka, inledningsgudstjänst reformationsfirandet

Ljus i alla dess former tänds under denna helg och de kommande mörka månaderna. Vi gör det personligt men vi förenas i en mänsklig längtan efter att ljuset ska besegra mörkret, att döden inte har sista ordet. Jesus sa: ”Jag är världens ljus”. I dopet får vi del av det ljuset. Det unika dopljuset lyser upp en väg som går genom död till liv. Vi kallas att vandra på den vägen varje dag genom att lämna allt som hör till mörkret i våra liv och ta till oss det ljus som ger liv. En dag får vi följa Jesus till evig gemenskap med Gud, in i den himmelska glädjen.

Gud, i ditt ljus ser vi ljus. Låt ditt eviga ljus lysa för oss. Amen

Taggar: , , , , ,

Jag befinner mig på utbildningsresa i östra Tyskland med stiftsstyrelsen och några från Svenska kyrkans unga. Inför det kommande reformationsjubiléet får vi kunskaper och erfarenheter om bakgrunden till 1500-talets förnyelse av kyrkan och enskilda troendes liv.

Det går att koppla det vi ser och hör här med våra behov idag. Det är lätt att gå vilse i det mångahanda och kravfyllda. Hur är det med proportionerna i våra liv? Behåller vi fokus ens i kyrkan? Vi ska ju leva genom tron, befriade av Guds nåd.

Jag inspireras av att resa mellan två söndagar där den ena har temat ”Ett är nödvändigt” och den andra ”Döden eller livet”. De hör samman genom att ta upp det som är nödvändigt och livsviktigt. Ett är nödvändigt är inte detsamma som Det enda nödvändiga. Mycket är nödvändigt för att leva. Här handlar det om det som gäller i grunden och till sist. Det prövas när livets skörhet gör sig påmint, när vi förlorar det allra käraste och när det är tid att göra bokslut för livet.

Temat ”Ett är nödvändigt” har alltid berör mig djupt, jag som lever i det mångahanda i ett ganska högt tempo. Vad ägnar jag mitt liv åt? Vad är det som bär till sist? Jag gläds över bönerna i Evangelieboken. Hur kan mina behov uttryckas bättre än i den andra av bönerna för Femtonde söndagen efter trefaldighet? ”Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. I Jesu namn. Amen.” Gud är med oss. Jesus lovar vila för vår själ.

Kristen tro har som bakgrund kampen mellan det goda och ondskan i vår värld och våra egna liv. Gud längtar efter oss och handlar med oss. Gud vill att vi ska välja livet. Varje dag behöver vi välja det genom att lämna bakom oss det som bryter ner och drar isär. Genom död till liv – det är segerkorsets budskap och vår livsväg.

Taggar: , , , ,

Vi har kommit till avslutningen av vår veckolånga pilgrimsvandring i det heliga landet. Jag har vandrat för livet, mitt eget liv och det som vi har tillsammans. Landet kallas heligt därför att Gud har handlat här genom historien. För mig som kristen blir den stora berättelsen konkret. Gud uppenbarade sig genom att bli människa i Jesus Kristus för att ge oss Livet tillbaka. Han föddes som jude. Kristna och judar har en historia som förenar. Rötterna delar vi dessutom med muslimerna. Det heliga landet är ett gemensamt land som borde förena oss.

Mosaik i Gravkyrkan

Mosaik i Gravkyrkan

Det heliga landet är inte särskilt heligt om man tänker sig att det skulle vara lugnt, fredligt och återspegla Guds vilja. Kampen om livet mot dödens alla krafter som bryter ner och drar isär står starkast i detta land med dess närmaste omvärld. Kanske är det just därför att det är heligt som motkrafterna uppenbarar sig på det sätt som sker. Många säger att nyckeln till fred i Mellanöstern finns här. Jag tror att det är sant. Men det är svårt att finna den. Gud blir fördold i hatets, våldets och misstrons land.

För att det ska ändras fordras att Guds vilja uppenbaras så att sanning och försoning går hand i hand för en gemensam framtid. Under pilgrimsvandringen har vi fått spegla vår personliga livsberättelse i den stora berättelsen som möter på de många heliga platserna: vid Genesarets sjö och Sykars brunn, i Nasaret, Betlehem och Jerusalem. Vi har också fått spegla den i flyktinglägret i Jenin, där teater, film och annat skapande ger unga människor självkänsla och visioner om en god framtid. Likaså i den gode herdens skola för barn och unga och i den lutherska kyrkans kulturcentrum Dar-el-Kalima i Betlehem, där palestinier får konstnärlig utbildning. Kunskap och skapande verksamhet ger livsmod och öppnar perspektiv. Det blev en pilgrimsvandring där vi fick möta livets tecken i vår tid.

Människors upplevelser av sin bakgrund och situation är sanna och verkligen nödvändiga att lyssna på och ta på allvar. Det innebär inte att de är förenliga. I det heliga landet möts många berättelser. De är betydelsefulla därför att de tolkar den komplicerade, konfliktfyllda historien som är ständigt närvarande. De beskriver också den aktuella situationen mot den bakgrunden. Berättelserna är avsedda att forma framtiden och återger därför inte neutrala fakta. De är därför svåra att tyda och genomskåda i den konflikfyllda situationen.

Det heliga landet är den gudomliga uppenbarelsens land. I Nasaret får Maria ta emot ängelns budskap om att hon ska föda ett unikt barn, Guds son. I Betlehem sker det. Många platser vittnar om vad Jesus sa och gjorde för att föda tro och ge förnyat liv. På Golgata, i gravkyrkan i Jerusalem, slutar spåren av vandringen på kärlekens väg. Vid trädgårdsgraven som ger en bild av hur en klippgrav såg ut firade vi en avslutande pilgrimsmässa. Det kändes som att liv och död möttes. Som sändning läste jag orden av Jesus i Joh 10:27-29: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.”

Mässa vid trädgårdsgraven  (foto: Mats Lagergren)

Mässa vid trädgårdsgraven
(foto: Mats Lagergren)

Den liturgiska färgen var fastetidens lila. Inför välsignelsen vid mässans avslutning bytte jag till uppståndelsens vita färg. Hoppet bär.

Vår pilgrimsvandring fortsätter. På vägen till det himmelska Jerusalem finns många heliga platser där vi kan få vila, fördjupas andligt och hämta kraft för livet. De behöver vi stanna till vid i den kamp mot det onda som präglar vår pilgrimsvandring. Prövningarna är många. Men vi går vidare med Jesus genom död till liv, varje dag och en gång till sist när vår långfredag blir påskdag, uppståndelsens dag.

Taggar: , , , , ,

Under resor i stiftet har jag tid att lyssna på radion. I förrgår hörde jag en intervju med den svensk-italienska regissören Erik Gandini om hans aktuella dokumentärfilm ”The Swedish Theory of Love”, som behandlar det politiska manifest för Sveriges framtid som formulerades 1972. I detta slogs fast att ingen ska vara beroende av någon annan. Drygt 40 år senare är Sverige världens ensammaste land när det gäller flest ensamhushåll och upplevd ensamhet. Det handlar både under livet och inför döden. Det finns självklart också positiva sidor, exempelvis när det gäller ekonomiskt oberoende.

Är det ett mänskligt ideal att alla ska klara sig själva i alla avseenden, inte vara beroende och i förlängningen inte ligga någon till last. Tänk om vi istället skulle se det ömsesidiga, positiva beroendet som vårt mänskliga ideal? Relationerna är livsnödvändiga.

Så tänkte jag under min resa. Sedan associerade jag vidare till hur svårt det kan vara att inse och leva med vår egen sårbarhet och svaghet – och att möta och hantera andras. När livet är smärtsamt och inför döden blir det än svårare. Det blev så tydligt när jag läste fyra kända svenskars artikel i Dagens Nyheter den 30 januari, där de i svepande ordalag kräver en utredning om ”frivillig” dödshjälp. Deras livs- och trosåskådningsbakgrund är olika. Det blev fel redan i rubriken. Det som de förespråkar är i verkligheten aktiv dödshjälp. Med begreppet frivillig dödshjälp döljs den svåra problematik som deras förslag inrymmer. Idag praktiseras passiv dödshjälp, dvs. sådana vårdmetoder används som lindrar lidandet men kan korta den återstående livstiden. Med aktiv dödshjälp passeras en etisk och moralisk gräns för vad en människa klarar av att avgöra och ska utföra.

Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet i dödens närhet med återverkningar på människovärdet för dem som lever. Riktigt obehagligt tydligt blir det när de fyra författarna skriver: ”Varför finns inte denna rätt i vårt land? Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande. Trots att den palliativa vården byggts ut och gör stora och behjärtansvärda insatser klarar man inte att ge alla en värdig död.” Människovärdet och livskvaliteten kan komma att i realiteten avgöras av om man är till nytta och om vårdresurserna räcker till. Ett humant samhälle ser istället till att det finns livsrum och vård för alla.

Människan kan inte placera sig i Guds ställe. Kravet på aktiv dödshjälp bygger på att alla kan fatta rationella, väl övervägda beslut och att de som verkställer kan avgöra. Alltså: nej till aktiv dödshjälp.

Det är inte förvånande att den tydligaste repliken kom från Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika. Se http://www.dn.se/debatt/repliker/riskabelt-tillata-aktiv-dodshjalp/. En biskop kan inte säga det bättre än de gör:

”Alla människor i Sverige ska kunna känna sig säkra på att forskning och vård är helt inriktade på att bota, lindra och värna livet – oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det som framför allt behövs är livshjälp – inte dödshjälp!”

Som medmänniska, kristen och biskop vill jag helhjärtat instämma.

Taggar: , , , , ,

Nyårets betydelse ligger främst i kopplingen till livets förändringar och vår tideräkning. Ett år läggs till de tidigare. Ett nytt år inleds. När jag var ung präst ställdes Allhelgonahelgen i viss mån mot nyårsaftonen. När ljusen tändes i kyrkan för alla som gått bort under det senaste året på Alla helgons dag eller dagen efter på Alla själars dag var det naturligt att summera det gångna året. Det blev en stund för eftertanke och bön. Själavårdsmässigt kändes det efterhand alltmer nödvändigt att låta nyårsaftonen bli ett tillfälle att stanna upp i eftertanke och bön inför allt som hänt under det gångna året. Vi började tända ljus för varje månad som gått.

Vid nyår finns våra nära och kära i våra tankar. I församlingens gemenskap påminns vi om dem som döpts, konfirmerats, ingått äktenskap och lämnat jordelivet. Vi får också inför Gud föra fram oss själva, våra erfarenheter och längtan inför det nya året.

I den kristna trostraditionen finns grundtanken att en människa måste gå genom död till liv så som Jesus Kristus gjorde. Här finns ett livsmönster för varje dag. Genom att våga gå in i det mörkaste och svåra kan vägen till ett förnyat liv öppna sig för oss, buret av ett levande hopp. Kristen tro inrymmer en realistisk människosyn. Det går inte att fly undan verkligheten, vare sig det vi bär med oss härrör från det förgångna eller nuet.

Kristen tro bygger på Guds handlande i Jesus Kristus. Vi kan inte frälsa oss själva. Gud uppenbarar sig och ger oss nya livsmöjligheter som gåva. Vi får komma sådana vi är med vår personliga historia och aktuella situation. I mötet med Gud som försonar allt får vi överlåta våra liv till Gud, lämna sådant som är oförenligt med Guds vilja och hämta andlig näring och kraft. Här gäller inte krav utan gudomlig nåd.

Nu går jag in i det nya året i förtröstan på honom som bär det namn som betyder ”han som frälsar”, Jesus. Min förtröstan bygger på kyrkans tro att Gud har kommit till vår jord för att föra oss hem. Jesus är med oss enligt sitt löfte och möter oss vid tidens slut.

Ett välsignat nytt år tillönskar jag er!

Taggar: , , , , , ,

Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.

I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.

Blodbadet utfördes av ondskans budbärare och hantlangare. Ett helt annat budskap, ett kärleksbudskap, förenar de religioner som har sina rötter i Mellanöstern. I det sägs att vi ska älska vår nästa som oss själva. Alla människor – oberoende av mänskliga indelningar, åsikter, värderingar och livsförutsättningar – har rätt till ett människovärdigt liv, ett liv i kärlek, frihet och fred.

Det gör skillnad om vi står i den gudomliga kärlekens tjänst. Det finns hopp för framtiden om vi gemensamt kämpar mot det onda. Vi behöver vända vårt ansikte mot vår medmänniska så som Gud vänder sitt ansikte mot oss. Då möts vi av nåd och barmhärtighet.

Vi innesluter alla drabbade i förbön.

Barmhärtige Gud, vi kommer till dig med vår vanmakt och smärta. Inneslut de döda och skadade i din famn.

Livets Gud, vi tackar dig för livets gåva och ber om kraft att förvalta den enligt din vilja. Vi ber för dem som sörjer, förlorat sin tillit och plågas av oro. Ge dem livsmod och kraft att leva vidare.

Kärlekens Gud, fyll oss med din kärlek så att vi förmår dela livets frågor och tjäna våra medmänniskor för livets skull. 

Amen.

 

Taggar: , , , , ,

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Taggar: , , , , , ,

Gud är livets källa. Det är för livets skull som vi är kyrka och kristna. Gud vill att vi ska leva. Det är mer än att bara överleva. Gud är närvarande hos oss, ger oss kraft att leva och visar vägen. Vårt uppdrag är att fler ska få del av det liv som Gud ger. Därför förkunnar vi evangeliet i ord och handling.

Det pågår en ständig kamp om livet. Döden sätter gränserna. Ondskan och brustenheten i vår tillvaro tar bort livskvalitet och hindrar att Guds goda vilja sker. Vi ser det i våra egna liv. Nu blir det särskilt påtagligt när människor dödas, fråntas sin värdighet, förtrycks och fördrivs. Skarorna av flyende vuxna och barn ger en bild av människor som gäster och främlingar på en jord som är tillfångatagen av döden och av ondskans makter och hantlangare.

För den människa som kränks eller fråntas sin värdighet, som drabbas av obotlig sjukdom, som förlorar hoppet om ett gott liv i den djupa depressionen eller förvirrande psykosen kan döden uppfattas som en befrielse, livet efter döden te sig ljusare än livet före. Så kan det vara även för en kristen, hur svårt det än är för de efterlevande att leva med. Utsattheten i dödens närhet begränsar perspektiven till det basala, att leva. Alla orkar inte det och att ta till sig orden i Uppenbarelseboken om att inte vara rädd för det som man han eller hon kan behöva utstå.

Jesus som väntar på oss vid tidens slut vet hur vi har det. Han som blev människa för vår skull bryr sig om och är med oss när vi lever i dödens närhet.

Jesus delar vår sårbarhet, utsatthet och lidande. Guds solidaritet med oss och hela skapelsen uppenbaras när Jesus går genom död till liv. Den består i livets alla skiften, i kampen för livet. Vi är kallade att vara Guds medarbetare för livets skull.

Jesus ger löftet om ett liv i evig gemenskap hos Gud. Hoppet bär genom död till liv, varje dag och till sist hem till Gud.

(Morgonmässa i Uppsala domkyrka den 24 september. Text: Upp. 2:8-11)

Taggar: , , , , , ,

Jag är glad över allhelgonahelgen och vad den kommit att betyda för många människor. Det sägs att 50 % av befolkningen besöker kyrkogårdarna för att tända ljus och minnas sina bortgångna. I ett land där tabut kring sex ersatts av ett tabu kring döden är det ett hälsotecken. Helst borde alla åtminstone en gång per år konfronteras med livets realiteter, dvs. att vi förlorar våra nära och kära och en gång själva ska dö. Det fördjupar våra perspektiv på livet och kan bidra till att vi som lever i dödens närhet tar våra relationer på allvar. Vare sig våra bortgångna främst är förknippade med försoning, trygghet och kärlek eller med skuld, smärta och ouppklarade relationer finns en möjlighet att vid grav och minnesplats överlämna dem och oss själv i Guds kärleksfulla famn.

När jag idag vandrade till vår familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård tänkte jag på Nathan Söderblom, som den 8 november för 100 år sedan blev ärkebiskop. Jag ska i några blogginlägg belysa vad hans insats kan betyda för oss. Idag låg det nära till hands att tänka på att han var förtrogen med förluster och sorg. Han hade också förlorat barn, förutom andra nära släktingar och vänner. Jonas Jonson framhåller i sin biografi ”Jag är Nathan Söderblom satt till tjänst” (Verbum 2014) att Långfredagen och Alla Helgons Dag var de mest betydelsefulla helgdagarna för Nathan.

I Söderbloms teologiska tänkande är korset och helgonen avgörande. Hans personliga, frigörande möte med Kristus under studietiden – när de gamla bekännelsemönstren och kraven blivit övermäktiga – gjorde att han kunde finna förtröstan hos den levande Guden, som är närvarande i livets svåraste skeenden liksom inför uppgifterna för dagen som kommer. Under påverkan av personlighetsfilosofin, med tilltro till de religiösa gestalternas avgörande betydelse, lade han stor vikt vid att helgonen med sina liv visar att Gud lever. Gud är den levande Guden som uppenbarar sig i historien genom helgonen.

Det finns ett samband mellan korset och helgonen. All världens synd och död, skuld och förtvivlan, ensamhet och övergivenhet, tomhet och utsatthet finns på det kors som formas av en stam med riktning till Gud och en tvärarm som sträcker sig ut till medmänniskan till höger och vänster. Kristus är Helgonet. Gud handlar på korset genom honom. Helgonen som följer Kristus är vanliga människor som visar på korset som ett verksamt tecken för levande Gud. Det följer en påskdag. Himmelen öppnar sig. Hoppet lever.

Så ber jag än en gång Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Amen

Taggar: , , , , ,

« Äldre inlägg