Förtröstan

Nu visas inlägg taggade med Förtröstan.

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

Taggar: , , , , , , ,

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

Taggar: , , , , ,

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Taggar: , , , , , , ,

Jungfru Maria var utvald av Gud för att föda Jesus, Guds son och en av oss. Det avgörande med henne är att hon ställer sig till förfogande för det unika uppdraget. Gud ger och hon säger ja till Guds gåva.

Maria förknippas med ödmjukhet, lydnad, tjänande, trohet och att vara välsignad. Det blir lätt så att hon framställs som en underdånig kvinna i en förkunnelse där perspektivet är manligt, likaså i en tolkning där genusperspektivet dominerar. Men då hamnar vi fel. Gud är Gud och människan är människa. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, i det skeendet finns Maria. När hon tar emot budskapet att Gud ska handla med henne reagerar hon djupt mänskligt med en hel paljett av känslor: förskräckelse, förundran, tacksamhet och sång av glädje. Hon möter den Helige, som talar till henne. Det blev nödvändigt för henne att ta till sig ängelns budskap inför det stora som Gud ska göra med henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Hon blir ett trons föredöme genom sin förtröstan, sin tillit till Gud.

I Lukasberättelsen om bebådelsen om att Maria ska föda Jesusbarnet stannar jag inför två budskap, som uttrycker det jag tänker måste hållas samman när vi ser på relationen mellan Gud och människan. Det ena är ängelns budskap att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Det är ju det som är Guds storhet, att ge det som ingen annan kan ge. Det andra budskapet kommer Maria med som svar på Guds kallelse genom ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

Att tjäna Gud är inte att bli förminskad utan att bli det Gud vill. Att tjäna Gud är därför att göra något för andra. Gudsrelationen får konsekvenser för andra relationer.

Vid dagens visitationsmässa i Vendels kyrka fick vi vara med om något ovanligt. I slutet av sin predikan uppmanade kyrkoherde Britt Thurfjell oss alla att i kör göra Marias ord till våra egna: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.” I likhet med Maria överlät vi oss till Gud, som även ger oss ett uppdrag som är beroende av att Gud ger.

Taggar: , , , , , ,

Under fyra dagar har vi åkt många mil i centrala och västra Zimbabwe för att bland annat besöka de sjukhus och vattenprojekt som Uppsala stift stödjer vid de gamla missionsstationerna i Mnene och Manama. Denna gång hann vi inte till Musume och Masase. Det har blivit allt svårare att klara sjukhusen liksom allt annat där på grund av samhällsutvecklingen, ständiga avbrott i elförsörjningen och bristande ekonomiska resurser för löner och övriga kostnader. De allt effektivare och billigare solpanelerna ger dock visst hopp om en bättre framtid. Sådana har börjat installeras vid institutioner och privata bostäder. Vid det biskopskontor som uppförs i Zvishavane för Centrala stiftet finns paneler som klarar belysning, kylskåp och internet utan elavbrott. Sjukhuset i Manama har också ständiga problem med elförsörjningen. Där driver solpaneler numera de nödvändiga tekniska systemen. Med fler skulle sjukhusen klara sig än bättre.

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Sjukhuspersonalen ska få sina löner från staten men dessa blir alltmer otillräckliga. Det har också resulterat i en brain-drain, alltså att många högutbildade och ledarskapskapabla människor har lämnat landet för grannländerna, Storbritannien, Canada, USA och Australien.

Sophämtningen fungerar inte. Återvinningsföretagen har slagit igen. Ingen tar hand om de spisar och kylskåp som slutat fungera. Resultatet är resursslöseri och miljöförstöring. En hel del sopor bränns, också de som inte borde. Efter vägkanten och särskilt i korsningarna ligger ofta förpackningarna i drivor. Det är varken bra för miljön, ekonomin eller självkänslan.

De fattigaste och mest utsatta tar varje möjlighet till överlevnad. Vid vägen ner mot Sydafrika plockas prostituerade upp av lastbilschaufförerna. Kvinnorna handlar där och återvänder med andra lastbilar.

Jag kunde omöjligt räkna alla vägspärrar som polisen satt upp. Det mest förnedrande var att vi inte stoppades, utom en gång av misstag. Varför inte? Därför att vi var två vita som åkte med i bilen. Alla som måste stanna var svarta. Förutom legitima syften, som att kontrollera om smuggling förekommer, ville poliserna hitta fel som kunde motivera en muta. Att sådant förekommer ville man inte visa för vita medborgare eller gäster. En slags omvänd rasism i praktiken av en regim som främst ägnar sig åt att samla in pengar och bestraffa sitt eget folk istället för att regera på ett normalt sätt.

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Det här fick mig att tänka på en film av prästen och filmaren Per Söderberg som vi använde i konfirmand- och ungdomsverksamheten på 1970-talet. Den handlar om en man som går runt med en vagn med en stor sopsäck, sopkvast och annan städutrustning. Han plockar upp skräp där han går. Han tvättar ansiktet på en prostituerad kvinna med en trasa och hennes ansikte förvandlas. Det är Jesus som vandrar och befriar människor från skräp så att deras liv får en annan gestalt.

Så kan vi se på betydelsen av julen, när Gud blir en av oss i Jesus. Det är Sophämtaren som kommer. Det finns alldeles för mycket skräp hos oss, synligt och osynligt. Det håller oss fångna och hindrar oss från att leva som Gud vill. Sophämtaren kommer för att ta bort det. Vi får möta honom. En framtid öppnas där alla behandlas med värdighet. Det var ju i den kallelsen som Maria, Jesu moder, gick in med ödmjukhet och i förtröstan på att Gud kan. Marias lovsång när hon svarar ja handlar om förändring och förnyelse. På vår resa har vi mött många som lever av nåd genom tron, trofasta i sin kallelse i vardagen. Och de sjunger, skrattar och delar gärna med sig. De ger oss ett välsignat julbudskap.

En välsignad jul till er alla!

Taggar: , , , , ,

Det är viktigt med perspektiv och proportioner. Därför tycker jag att det är bra för mig och min verklighetsuppfattning att regelbundet besöka vår evangelisk-lutherska systerkyrka i Zimbabwe, som Uppsala stift sedan två decennier har en vänstiftsrelation med. Banden mellan våra kyrkor går 112 år tillbaka i tiden. Dotterkyrkan har blivit systerkyrka. Vi har mycket att lära av varandra.

Det är viktigt att vara trofast och solidarisk, särskilt när utsattheten och nöden är stor. I Zimbabwe är detta verkligheten sedan början av 1990-talet. Det har inte blivit bättre med tiden. Nu är det så illa att regeringen tar ut en sorts moms på kyrkornas omsättning. Omoralisk desperation är det. Vi väntar på den avgörande kris, som gör en nödvändig, radikal utveckling möjlig. Det är bara tragiskt med en tidigare befrielserörelse som bygger sin framtid på rädsla, underbyggd av en brutal säkerhetstjänst.

Biskop Michael Dube predikar före biskopsvigningen om Guds nåd

Biskop Michael Dube predikar före biskopsvigningen om Guds nåd

Nu är jag i Bulawayo tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs för biskopsvigning, överläggning och besök samt installation av ny ledande biskop nästa söndag. De tre biskoparna växlar nämligen om med att inneha detta uppdrag för fem år i taget.

Det är varje gång lika rörande och tröstande för mig att möta dessa vänliga, leende och generösa människor och medkristna. De kommer från olika stammar, traditioner och sammanhang. De är inte eniga i allt men möter vardagen och framtiden tillsammans. De lider brist på det mesta, men inte på förtröstan som är den personliga trons djupaste innebörd. Jag har under mina drygt femton år som biskop lärt känna många. De visar självkänsla. I mötet med flera av dem har jag blivit välsignad av att få tala om det svåraste som kan drabba oss människor. Vi har mycket att lära av dem när det gäller verklig öppenhet och existentiellt djup.

Kanske är Zimbabwierna för snälla. En sydafrikansk biskop sa till mig i samband med 100-årsjubiléet 2003 att hade det varit i Sydafrika hade miljoner gått ut på gatorna. Men för vännerna i Zimbabwe var den nya regimens massaker i Matabeleland i början av 1980-talet ännu aktuell. Det är då inte lätt att göra uppror. Sedan dess har fler blivit bokstavligen hudflådda. Bildbevis har samlats.

Vi har en problematisk flyktingsituation i Sverige. Drygt 150.000 kommer i år. Det är verkligen inte lätt att klara, särskilt inte om det blir 500.000 på ett år. I Zimbabwe är situationen radikalt annorlunda. Här har drygt 4 miljoner människor lämnat landet, ofta de mest välutbildade. De som stannat lider nöd och får osäkra, underfinansierade månadslöner – eller inga alls. Vi har mycket att lära av dem när det gäller att ställa upp för vår medmänniska.

Michael Dube, Principal vid Manama Bible School, vigdes idag till biskop i Västra stiftet. Han är välutbildad i USA och har en vänförsamlingsrelation till Heliga Trefaldighet i Gävle. I sin predikan visade han tecken på sin ledarkapacitet och att han är en god luthersk teolog. Han tog upp det centrala innehållet i den lutherska reformationen och applicerade det på den situation som kyrkan och de kristna lever i. Han talade om nåden, tron och en förnyad relation med Gud som får konsekvenser. Predikan var kristocentrisk med en tillämpning in i människors situation. Han hamnade i sanningsfrågan. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Alla tre aspekterna på vägen är relevanta i Zimbabwe. Hans förkunnelse fokuserade på betydelsen av sanning i den troendes gudsrelation och i att omsätta tron i handling. Vi har mycket att lära av våra medmänniskor och medkristna. Jag uppfattade biskop Dubes predikan så, att här förkunnades ett budskap in i ett av jordens mest korrumperade samhällen. Då kan man inte ta lätt på sanningsbegreppet, inte heller fly från kravet att i all mänsklig ofullkomlighet försöka omsätta sanningen i praxis. Vi har mycket att lära när det gäller att stå upp för den gudomliga sanningen, trots att vi själva inte förmår – och inte heller ska kunna – greppa den helt och fullt.

Vi bör inte projicera på Gud de problem som egentligen gäller människor. Det är bättre att bejaka vår personliga livssituation än att fly från den. Vi bör ha vår livsförankring i Gud, och i Jesus Kristus som uppenbarar Gud för oss. Genom Guds heliga Ande får vi kraft att leva.

Den gudomliga uppenbarelsen avgör vår framtid som kristna och som kyrka. Jag hoppas att den blir ett huvudtema inför reformationsjubiléet 2017. Ad fontes – till källorna.

Taggar: , , , , , ,

Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Här tas allt upp som inte är avdelat för domkapitlet eller biskopen personligen. Från första början har jag prioriterat stiftsfullmäktige. När jag var ny biskop 2000 talade jag med stiftsfullmäktiges ordförande Carl-Eric Lundgren, som jag lärt känna som en engagerad trotjänare i Svenska kyrkans centralstyrelse (numera kyrkostyrelsen) under 1990-talet. Vi var överens om att det är viktigt att stiftets gemensamma uppdrag manifesteras.

Jag fick en egen fri punkt på föredragningslistan: information och samtal. Här kan jag som stiftsstyrelsens ordförande och som biskop ta upp olika ämnen. Jag kan analysera, utmana och inbjuda till samtal. Och stiftsfullmäktiges ledamöter är fria att svara, utmana och ta upp vad som helst. Jag är verkligen glad över det och vad det betytt för mig och dialogen med de förtroendevalda. De första åren bestod stiftsfullmäktiges sammanträden av föredragningar och beslut. Det var enbart min punkt som avvek från mönstret.

Numera har stiftsfullmäktige en vidare roll, och det har blivit än mer angeläget för mig att delta. Föregående års verksamhet redovisas och utvärderas, inspel ges till kommande verksamhet och budget, viktiga frågor aktualiseras. När budgeten tas på hösten är prioriteringarna tydligare än tidigare. Stiftsfullmäktige är inget transportkompani, avklarat på några timmar. Och så får vi umgås och lära känna varandra. Fint.

Andakter leds av förtroendevalda och biskop. Vi firar mässa med delaktighet och gemenskap. Och dessutom har vi viktiga programpunkter. Denna gång innehöll de klimatutmaningen, FSC-certifieringen av skogen, förvaltningen av de tillgångar vi fått och arbetet för att möta de utmaningar som migrationen ger i vårt land och våra församlingar. Och så talade vi om undervisningsunderskottet, behovet av missionssatsningar och stiftets migrationsprojekt.

Vi har samlats i pingsttid. Livet står i fokus. Anden ger, förnyar och uppehåller liv alltfrån skapelsens början. Anden är närvarande i luften vi andas in och andas ut, när Jesus döps och inleder sin frälsningsgärning, när kyrkan föds och medan vi väntar på att Gud ska förnya sin skapelse vid tidens slut.

I den inledande andakten berättade en fängelsepräst med tillstånd från en intagen om hur en inre andliga resa förde honom fram till att våga försonas med det förflutna, att välja livet, kunna se en framtid och en frihet även i en fängelsecell under många år framöver. Så kom den unike Stefan Edman, biolog, debattör, kristen klimattänkare och agitator. En person som inte går i ledband, inte heller i förhållande till miljörörelsen. Han tar och värderar argument. Han ser att verkligheten är mångfacetterad. Det går ju inte att lösa utmaningarna med en enda modell. I den sista delen av anförandet gav han synpunkter på kyrkans bidrag. Det han stannade inför till slut var förtröstan och hopp. Det kan ingen annan än kyrkan ge. Stefan har rätt, tror jag. Det tog jag med mig in i mässan den andra dagen. Den personliga trons innersta väsen är förtröstan. Och hoppet är Guds gåva. Det handlar om livet, som Anden ger.

 

Taggar: , , ,

Korset bärs av änglarna

Korset bärs av änglarna

Långfredagens kors med Jesu död utgör bakgrund för påskdagens avgörande händelser. Livet segrar. Korset är inte längre förbannelsens träpåle utan blir ett segertecken. På Kristi himmelsfärds dag återvänder Guds son till Fadern, uppdraget är utfört. Han är inte längre som en människa bunden till en viss plats. Kristus är närvarande hos oss var vi än befinner oss. Och vi väntar på pingsten, då Gud ger sin Ande till förnyat liv för Kristi kyrka och varje lärjunge. Långfredagen, påskdagen och Kristi himmelsfärds dag är olika stadier i Guds frälsningshandlande. Är korset avgörande för allt som sker? Eller är det påskdagen med uppståndelsen som ger det förklarande ljuset över skeendet?

Under semestern i Barcelona i slutet av april fann jag en unik gestaltning av detta gudomliga skeende över altaret i katedralen. Änglarna spelar här en avgörande roll för att bära bud om det unika i det som sker. Gestaltningen börjar i långfredagens händelser. Det är ett traditionellt krucifix med Jesus på korset. Det första jag upptäcker är att två änglar tycks lyfta korset, mot himlen. Korset verkar lämna jorden. Det bär Jesus genom döden. Och på korsets väg till livet omges det av två änglar med rökelsekar i sina händer. Budskapet blir för mig att bönerna från hela den himmelska härskaran följer korset in i livet, till Gud. Överst finns kronan, tecknet på Guds makt och seger över döden och ondskan. Två änglar lovprisar Gud med sina trumpeter. Lovsången från Jesu födelse tror jag ljuder än en gång: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Jesus är hemma hos Gud. Han är hos oss efter sitt löfte när vi samlas i hans namn. Han är närvarande i den heliga måltiden, då han blir för oss utgivna, för oss utgjutna.

Budskapet inför Kristi himmelsfärds dag från katedralen i Barcelona blir att allt grundläggs i Kristusgärningen på korset. Genom död till liv – det är den gudomliga uppenbarelsens budskap och det kristna livets grundmönster. Änglarna som Guds budbärare om liv finns med i allt som sker. Då kan vi vara trygga i att Gud handlar från kors till himmelsfärd och förtrösta på att allt vilar i Guds frälsningsplan. I den är du och jag kallade att vara Guds medarbetare. Korset lyfts till himlen av änglarna och deras böner. Det blir samtidigt ett verksamt segertecken över hela jorden varje gång en människa tar till sig Guds handlande i Kristus och låter det förnya sitt liv.

 

Taggar: , , , , ,

Svenska Bibelsällskapet har firat 200 år. Det är ett av cirka 145 bibelsällskap, förenade i UBS, United Bible Societies. Att bibelsällskap bildades under första hälften av 1800-talet hör samman både med den missionsrörelse som följde handel och kolonisation mellan världsdelarna och de pietistiska väckelser som ledde till att personlig tro och andlig växt fick förnyad betydelse. Behoven av inre mission i det egna landet och yttre mission hos dem som inte nåtts av det kristna budskapet är den mylla i vilken bibelsällskapen planterades.

Bibelsällskapen har tagit ansvar för översättning, tryckning och distribution av Bibeln, fram tills nu på 541 språk och dialekter. Den uppgiften är alltjämt viktig. I Sverige har det nu också för första gången ansvar för kommande bibelöversättningar. Till jubiléet har därför tagits fram provöversättningar av delar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet för att inhämta reaktioner på dem och på behovet av att gå vidare. Översättningen av Nya Testamentet kom 1981 och var gjord under 1970-talet. När jag jämför med provöversättningen blir det tydligt att språket ständigt förändras och att provöversättningen är avsevärt mer tillgänglig och lättläst. Med tanke på den utmaning vi står inför på grund av undervisningsunderskottet – min beteckning för bristerna när det gäller kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och församling – särskilt hos de yngre generationerna, är det avgörande att vi har tillgång till en så språkligt tillgänglig bibelöversättning som möjligt. Språket är otillräckligt för att uttrycka det gudomliga Ordet. Vi lägger in olika betydelser i orden. Orden är inte precisa. Men de är tecken för en verklighet, i Bibeln verksamma tecken för en gudomlig verklighet.

Tron föds genom det levande Ordet. För mig är Bibeln Guds ord som det avgörande vittnesbördet om Guds uppenbarelsehistoria med Kristus som det inkarnerade Ordet. Därmed är Guds ord samtidigt ett tilltal om livets ursprung, mening och mål. Det går inte att förhålla sig till Guds ord som till en uppslagsbok. Det kändes därför bra att fira jubileumshögmässa på Bönsöndagen. Bönen som hjärtats samtal med Gud ger rätt ingång till Guds ord i de heliga skrifterna. Gud handlar med oss när vi samtalar med Gud och tar emot evangeliet.

Dagens evangelium ur Lukas 18:1-8 inleds med en liknelse ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Liknelsen blir till en uppmaning om bön till Gud och ett löfte om att Gud ger. Evangeliet avslutas med en allvarlig undran: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Alltså en sådan tro som förtröstar på att Gud hör bön och handlar. Då måste vi ta vår kallelse på allvar.

Guds ord och bönen som en ständigt öppen gudsrelation hör ihop. Vi bör be ständigt så att vår relation till Gud hålls levande och Gud får handla med oss. Vi behöver dela Guds ord så att tron föds, växer och får konsekvenser för livet.

 

Taggar: , , , , ,

« Äldre inlägg