Gudstjänsten

Nu visas inlägg taggade med Gudstjänsten.

Det är en sångmässig utmaning att vara kringresande biskop i dessa försöksordningarnas tider. Sångövningar krävs, och det gäller att lära in skillnaderna i 2016 års handboksförslag jämfört med 2012 års. Jag har denna helg varit på två festliga högmässor med kyrkoherdemottagande och högtidlighållande av att församlingar gått samman i nybildade pastorat.

Det började på Trettondedag jul i Börstils kyrka, där Erland Söderström togs emot i Roslagens norra pastorat. Det var stor uppställning med körsångare, två kyrkomusiker och Linnékvintetten. Sångmässigt kompetenta präster sjöng lokalt nykomponerade liturgiska sånger. De klarade det alldeles utmärkt. Församlingen klarade sig sämre, trots att församlingspartierna var förhållandevis sångbara. Den behöver få öva! Jag klarade mig bra som gästande celebrant, eftersom jag sjöng prefationen ur 1986 års kyrkohandbok. Benedicamus (Låt oss tacka och lova) räddades av en församlingspräst. Det var festligt och sakralt, i huvudsak sångbart. Men det visade också att det ställer stora krav om församlingen ska använda egen gudstjänstmusik och deltagarna bli verkligt delaktiga.

Så vidare längst upp i stiftet, till Ljusdals kyrka på Första söndagen efter Trettondedagen. Där högtidlighöll vi att fyra församlingar bildat Ljusnans pastorat, som sammanfaller med Ljusdals kommun. Jan Bonander togs emot som kyrkoherde. Körsångare från alla församlingarna – med en ovanligt stor andel män – gjorde också här en imponerande insats under ledning av två kyrkomusiker.

Vi använde alternativ D ur 2016 års handboksförslag. Det gick riktigt bra att sjunga prefationen och Benedicamus. Komminister Eva-Lotta Berg sjöng övriga partier med den äran. Och församlingen sjöng med i sina partier! Jag blir mer och mer förtjust i Alternativ D, som är vackert, medryckande och sångbart. Det är ursprungligen komponerat av Karin Runow. De församlingar som vill ha liturgisk musik och sång som är garanterat sångbar för många kan med fördel använda alternativ D. Men även alternativ B och C är sakrala och sångbara, när de väl är inövade blir de familjära. Startsträckan är bara lite längre, särskilt med B. För att det ska bli festligt krävs alltid glädje och gemenskap med engagerade medverkande och gudstjänstdeltagare. Det förenade de i övrigt olika högmässorna i Börstils och Ljusdals kyrkor denna helg.

Det var några spontana reflektioner utifrån en gudstjänstverklighet med tanke på det pågående kyrkohandboksarbetet. Det finns annat att säga om de två högmässorna, bland annat om två helt olika predikningar som båda var intressanta och uppbyggliga.

Taggar: , , , ,

Jag tillönskar oss alla ett nådens år 2017. Efter ett oroligt, polariserat och ganska bekymmersamt 2016 känns det angeläget att få uttrycka det. Det gäller även för arbetet med kyrkohandboken som går in i slutfasen.

Med förundran har jag följt debatten om kyrkohandboken, som främst tycks handla om processer, personfrågor och kommunikation eller brist på kommunikation. Remissomgångar har genomförts och en revisionsgrupp arbetar med att ta fram ett slutförslag. Innan förslaget ens är klart pågår olika aktioner för att underkänna och stoppa det. Agerandet inger inte förtroende. Det är dags för en saklig diskussion. En sådan går förhoppningsvis att föra när det finns ett färdigt kyrkohandboksförslag. Detta ska sedan bearbetas i kyrkostyrelsen efter samråd med biskopsmötet innan det går till fortsatt behandling i kyrkomötets läronämnd, utskott och plenum.

Från flera håll framförs att det kommande handboksförslaget bör antas som en bilaga till 1986 års kyrkohandbok. Vad är avsikten? Det är ju onödigt när 1986:an kommer att inrymmas i den kommande kyrkohandboken, utom den liturgiska sångvarianten Tonus ferialis som knappast använts. Det är svårt att tolka förslaget om en bilaga på annat sätt än att en lägre kvalitetsstämpel ska sättas på de nya delarna. Det är heller inte rimligt med en sådan uppdelning när Kyrkohandboken är ett grundläggande dokument som ska uttrycka vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Gudstjänsten är grundläggande för kyrkans identitet och enhet.

Den kyrkomusikaliska kritiken riktar främst in sig på den nya gudstjänstmusiken. Det som kommer bort i debatten är att kyrkomötet gjort en tydlig beställning om gudstjänstmusik med olika karaktär. Ska kyrkostyrelsen återkomma med ett förslag som inte svarar mot kyrkomötets beslut? Dessutom riktas kritik mot att behålla den musikaliska serien Tonus solemnis från 1986 (alternativ A i 2016). Med hänvisning till ny forskning anses denna behöva revideras. Det tycks växa fram en samsyn om att ett sådant arbete bör genomföras. Men det hinner inte bli klart i rimlig tid.

Mot den här bakgrunden anser jag att kyrkan behöver finna en form för auktorisation av reviderad och ny gudstjänstmusik. Motsvarande behövs för att anta nya psalmer.

Det är viktigt med igenkännandets glädje i gudstjänsten. För gudstjänstlivets utveckling är det nödvändigt att de som firar gudstjänst har kunskaper och erfarenheter om texterna och gudstjänstmomenten. De måste kunna sjunga de liturgiska sångerna. Det är en stor pedagogisk utmaning att ge deltagarna insikt, hemkänsla och gemenskap i gudstjänsten. Men så kan fler finna vägen in i gudstjänsten och bli verkligt delaktiga.

Med tanke på hur gudstjänstlivet utvecklats under de senaste decennierna och de stora skillnaderna mellan församlingarna är jag förundrad över att det – trots alla åsiktsskillnader i övrigt – tycks råda så stor samstämmighet om att vi i praktiken ska släppa gudstjänstmusiken fri. Det blir konsekvensen om en församling kan anta egen gudstjänstmusik utan tillstånd av domkapitlet. Några anser att det räcker med att det gregorianska alternativet A antas, så kan resten släppas fri, andra vill ha flera alternativ men tillåta att församlingar använder annan gudstjänstmusik utan prövning. Jag anser att detta är en förödande hållning. Hur ska barn, unga och äldre introduceras i gudstjänsten? Hur går det med igenkännandet i den egna församlingens gudstjänst och vid besök i en annan? Här spelar gudstjänstmusiken stor roll. Jag säger ja till mer variation i texter och musik men inom ramen för en kyrkohandbok, som senare kan kompletteras med auktoriserad gudstjänstmusik. Det handlar också om kvalitetssäkring.

Vi har en del att lära av andra kyrkor hur kyrkohandboksfrågorna kan hanteras. Ta exempelvis den engelska kyrkan som inrymmer en större bredd när det gäller andliga och liturgiska traditioner än Svenska kyrkan. Det återspeglas i deras kyrkohandbok, som antas som ett gemensamt dokument för en enhet i försonad mångfald. Kyrkohandboken accepteras av alla. Det är självklart att församlingarna väljer den ordning som bäst uttrycker deras andliga tradition och lokala förutsättningar. Och handen på hjärtat: nog är det väl fler än jag som inte använt all text och gudstjänstmusik i 1986 års kyrkohandbok? Det behöver vi heller inte göra med den kommande kyrkohandboken. Dessutom är det inte möjligt ur ett församlingsperspektiv med de olika förutsättningar som råder.

Mycket har hänt sedan 1986 och det behövs en uppdatering av texter och gudstjänstmusik, men det är inte det som ensamt ger en gudstjänstförnyelse. När jag reser runt i stiftet märks väldigt lite av den polariserade debatt som förs i olika media. 2016 års handboksförslag används. Det finns en stark förväntan. Vi behöver en förnyad, delvis ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Taggar: , , , ,

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Taggar: , , , , , ,

Ämnet anknyter till temat för Fjärde söndagen efter påsk – vägen till livet – som handlar om Jesus som vägen till livet och därmed om vår väg till livet. Detta är relevant också för mitt ämne. Saken gäller behovet av vägar som leder fler in i ett gudstjänstliv som ger delaktighet med andra i det som Gud ger för Livets skull.

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Från retreat i Assisi med den helige Franciskus

Det finns en allvarlig bakgrund, nämligen gudstjänstens kris i Svenska kyrkan. Antalet deltagare i gudstjänsterna har minskat med 50 % mellan åren 1990 och 2014. En djupare analys fordras än vad som är möjligt i en kort artikel. Det finns flera förklaringar. Några har att göra med samhällsförändringar som påverkar församlingarnas förutsättningar. Andra är relaterade till teologiska trender som leder bort från den gemensamma gudstjänsten. Åter andra berör det sedan decennier ökande underskottet bland människor av kunskaper om kristen tro, erfarenheter av kristet liv och relationer till kyrka och gudstjänstliv. Krisen beror enligt min mening mer på avsaknaden av vägar in i gudstjänsten än på gudstjänsten som sådan. En ny kyrkohandbok kan bidra positivt till själva gudstjänsten men inte så mycket mer.
Vägarna som öppnar för gudstjänstlivet är flera. Jag nämner några som lett till fördjupad delaktighet, sedan andra som fordrar mer vägarbete.
• Liturgisk förnyelse med breddad delaktighet, fler sätt att fira gudstjänst och införandet av liturgiska färger. Det visuella intrycket av en gudstjänst är numera vit istället för svart, färgrik istället för enligt gråskalan. Det är en radikal förändring under ett drygt halvt sekel.
• Symbolerna har stärkt sin ställning och de liturgiska handlingarna har utvecklats. Att tända ljus, korstecknas med aska och dopvatten, smörjas med olja, få personlig förbön med handpåläggning, lägga böner i en bönekorg som bärs fram till altaret samt delta i nattvarden är bara några exempel. Hit vill jag också räkna det rika kör- och musiklivet. Allt detta har blivit mer framträdande i församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar, tydligt också vid vissa högtider, särskilt allhelgonahelgen. Vi ser det när enskilda besöker kyrkan och vid kriser i samhället.
• På psalmernas och sångernas område har det skett en omfattande förnyelse sedan den tid då 1937 års psalmbok ensam skulle råda. Vår psalmskatt är ekumenisk, inrymmer fler andliga och musikaliska traditioner samt utvidgas ständigt. Den kompletteras med enklare sånger från Taizé, Iona, den ekumeniska rörelsen och andra sammanhang.
• När det gäller gudstjänstmusiken står vi i ett brytningsskede. I 1986 års kyrkohandbok infördes två musikaliska alternativ i nattvardsliturgin. Det enda som i huvudsak använts är det som motsvarar serie A i 2016 års handboksförslag. Några större skillnader i musikalisk profil fanns inte.
Försöksverksamhet med ny gudstjänstmusik har främst pågått lokalt. I det aktuella kyrkohandboksarbetet har flera serier med olika musikalisk profil tagits fram och lett till en polariserad, ganska svårtolkad diskussion. Jag anser inte att det skulle räcka med en enda serie, alternativ A, i kyrkohandboken medan gudstjänstmusiken i övrigt släpps fri. Församlingarnas huvudgudstjänster riskerar då att förvandlas till försöksverkstäder. De som deltar i gudstjänsterna måste kunna lära sig gudstjänstmusiken, känna igen sig och vara delaktiga. Därför behövs flera antagna serier, som senare kan kompletteras. Det är huvudpoängen i mitt debattinlägg i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/musikaliska-akademien-overtygar-inte.
• Ett pedagogiskt tänkande behövs för introducera gudstjänstdeltagarna till musiken. Det är ett behov redan idag, när alltför få sjunger med i de liturgiska partierna. Det bör vara regel snarare än undantag att man sjunger igenom församlingspartierna före gudstjänsten, så att det finns reella möjligheter att lära sig dem och vara delaktig.
• Den avgörande framtidsvägen är som jag redan antytt att ge undervisning och introduktion till gudstjänsten. Gudstjänstens teologi måste besvara grundfrågan varför vi firar gudstjänst och inte nöjer oss med en privat andakt.

Taggar: , , , , ,

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Taggar: , , , , ,

I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor.

Sommarpsalmen har sjungits många gånger den senaste veckan, vid skolavslutningar, dop, vigslar och andra högtider. Den sjungs i glädje över naturens under och tacksamhet över livet. Den förkunnar att sommaren är här med sol och värme, med möjlighet till ledighet, resor och avkoppling. Men det finns också ett annat, personligt perspektiv i den slår det mig denna försommar, nämligen att bli och vara sänd.

Jag mediterar över verserna och inser att de handlar om mer än skapelsens storhet och skönhet. Jag kallas att gå ut och glädja mig över Guds gåvor, att tacka för livet, att leva i längtan efter det fullkomliga och eviga, att få växa som skapad till Guds avbild, att vara buren av Gud och tjäna Gud i kärlek och trohet. En psalm om sändning.

Att bli sänd är ett mänskligt behov i livets övergångsskeden och när vi förberett oss för något på ett särskilt sätt. Därför behövs skolavslutningarna för att avsluta och sända eleverna till ledighet och därefter fortsatta studier eller arbete. Skolavslutningarna är viktiga vare sig skolan anordnar dem i kyrkan eller i en annan lokal. De hör till kulturarvet, och det förstärks när de hålls i kyrkan som är bärare av ett gemensamt kulturarv som är levande genom att det brukas. Det är viktigt att nya generationer hittar till kyrkorna. För kyrkan är skolavslutningen främst en mänsklig, diakonal mötesplats, oavsett var den hålls.

I kyrkan är sändningen viktig. Varje gudstjänst avslutas med en sådan. Vi tar emot gudomlig välsignelse och sänds till vardagsliv. Vi behöver hämta andlig kraft för att leva i vardagen.

Under veckan som gått har jag lett två sändningshögtider i domkyrkan. Det var en mer än vanligt, vilket beror på att nybildade Svenska kyrkans utbildningsinstitut utbildar för tjänst som präst, diakon, kyrkomusiker och församlingspedagog. Därför aktualiserades behovet av en stiftets sändningshögtid också för pedagoger och kyrkomusiker. Den 2 juni firade vi sändningsmässa i domkyrkan med två pedagoger och en kyrkomusiker, där de medverkade och blev välsignade till tjänst. Efteråt samlades vi i biskopsgården till middag med anhöriga samt representanter för församlingarna och stiftet. Det var första gången det skedde på det här sättet, och det kändes som inledningen på en god tradition. Dopet kallar oss till gemensam tjänst. Därför är församlingspedagoger och kyrkomusiker viktiga i vårt gemensamma uppdrag att dela evangeliet i ord och handling.

Igår hade vi så vignings- och mottagningshögtid i domkyrkan. Två diakoner och en präst vigdes medan en pastor, som ordinerats i dåvarande Svenska Missionskyrkan och senast tjänstgjort i EFS, avlade vår kyrkas prästvigningslöften och togs emot som präst.

Temat för mitt kombinerade vigningstal och predikan var Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Jag återger avslutningen där jag riktade mig till de fyra som sändes till tjänst:

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Det är nödvändigt att ni håller det levande för er i uppdragen som diakon och präst. Er tjänst är helt och hållet positivt beroende av Gud. Ni har kallats till tjänst. Era uppdrag börjar inte hos er själva utan hos Gud. De syftar inte heller till att ni ska förverkliga er själva, lika lite som kyrkan är till för sin egen skull. Kyrkans och de uppdrag ni går in i hör hemma i relationen mellan Gud och världen. Ni ska delta i Guds mission i världen. Missionen syftar till att Guds rike ska bli alltmer synligt fram till den dag då det upprättas helt och fullt. Därför ber vi att Guds vilja ska ske.

Det har en stark symbolisk betydelse att ni sänds på dopets söndag när vi påminns om att vi alla genom dopet har upptagits i kyrkan, kallats att vara Jesuslärjungar och fått uppdraget att dela evangeliet i ord och handling. Ni vigs respektive tas emot i församlingens mitt. Ni blir inte präster och diakoner i vår kyrka för att andra ska få ägna sig åt något annat. Era särskilda uppdrag är till för att alla ska rustas till tjänst på dopets grund. Vigningstjänsten är därför konstitutiv för kyrkan och församlingen. Kyrkans uppdrag syftar till att kristen tro ska födas och utvecklas, tron bli till liv och skapelsen återupprättas. När vi lämnar gudstjänsten idag är vi alla välsignade av Gud och sända till tjänst.

Taggar: , , , , , ,

Under veckan kom en preliminär prognos över hur antalet kyrkotillhöriga ska utvecklas fram till 2030. Jag tog en titt på siffrorna för Uppsala stift och gav följande kommentar.

Prognosen för utvecklingen av antalet kyrkomedlemmar under de kommande sexton åren innebär en drastisk förändring av förutsättningarna för Svenska kyrkans verksamhet. Uppsala stift, som till stora delar tillhör en tillväxtregion, skulle drabbas i mindre utsträckning än kyrkan som helhet. Man bör också komma ihåg att det är en prognos och inte en beskrivning av framtiden. Men den behöver tas på allvar.

Generationsväxlingen är den största utmaningen. Det är hög kyrkotillhörighet i den äldsta generationen. Dopets betydelse avgör hur många av barn, ungdomar och vuxna som blir medlemmar. Därför ska vi stärka vår satsning på dopet i församlingarna. Generellt sett måste vi råda bot på det undervisningsunderskott som finns sedan lång tid tillbaka. Vi behöver bli bättre på att dela tro och liv. Relationer, samhörighet, kunskaper om kristen tro och erfarenheter av kristet liv avgör om människor vill tillhöra kyrkan. Jag hoppas att fler ska ta till sig att det kristen tro handlar om är det vi alla längtar efter och söker av kärlek, mening och hopp i våra liv.​

Vi behöver ta kallelsen till undervisning och mission på stort allvar. Det är där det måste börja. Om vi delar tro och liv finner också fler en väg in i gudstjänsten.

Efter att under veckan ha läst den utmanande framtidsprognosen, varit ett par uppmuntrande dagar på visitation i Roslagsbro-Vätö församling och haft ett inspirerande ledningssamråd om dop och undervisning med en tredjedel av stiftets kyrkoherdar och församlingsherdar, kändes det gott att få fira visitationshögmässa i Roslagsbro kyrka.

Fastlagssöndagen har temat kärlekens väg. Det står för mer än att det finns en väg att vandra. Jesus är kärlekens väg och han gestaltar den i ord och handling där han går. Vi är kallade att följa honom. Vi har löftet om hans närvaro, och det gör det möjligt att vandra på kärlekens väg.

Jesus slår följe med oss när vi söker honom. En bön för idag och den kommande fastestiden hämtar jag från dagens Psaltarpsalm, den 86:e i Psaltaren, ord som påminner oss om den heliga Birgittas bön.

Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Amen.

Taggar: , , , , ,

Som biskop sitter jag vid sammanträdesbord och i samtalsrum. Jag går i procession längst bak och sitter i kyrkbänken när jag är ledig. På fritiden klipper jag gräs, fäller träd och målar. Den senaste söndagen gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn och satt med ryggen vänd mot församlingen och prästen i koret. Anledningen var att vi för första gången var där tillsammans med vårt ettåriga barnbarn. Längst bak finns en barnhörna. Fint.

Tänk att Medmänniskan var söndagens tema just på valdagen. Symboliskt viktigt tänker jag. Det är för medmänniskan kyrkan finns till i uppdraget från Gud. Och det bör väl vara för medmänniskan vi gör våra val och samhället ska fungera. I vår barnhörna praktiserade vi temat medmänniska. Det var spännande hur vi skulle klara av en timme i kyrkan med en liten flicka med fullt utvecklad motorisk förmåga. Vi fick sällskap i barnhörnan av en invandrad kvinna med sin arton månaders dotter. Två fina medmänniskor. Och vilken generositet de visade mot vår lilla. Vi delade leksaker och livsrum med varandra. Och leenden. Liturgi och förkunnelse fungerade i ett harmoniskt om än splittrat samspel med vårt eget rum i kyrkorummet.

Vi fick ta emot nattvardsgåvorna tillsammans. Vårt barnbarn blev välsignat med korstecken. Alla i kyrkan – som kommit från öster, väster, norr och söder – blev välsignade. Det var gudomligt och mänskligt. Det var en manifestation av den världsvida kyrkan, som bär hoppet in i framtiden.

Om vi minskar utsatthet och rädsla, om vi låter fler bli inkluderade och betyda något, om vi möter varandra ansikte mot ansikte och ser varandras längtan och behov, då väljer vi medmänniskan. Då blir det påtagligt att Gud är närvarande hos oss.

Taggar: , , ,

Över 600 personer med stort kyrkomusikaliskt engagemang har varit samlade i Uppsala till symposium i dagarna tre. Mest av allt har det varit en kyrkomusikalisk högtid i seminarier, konserter och gudstjänster. Sällan har jag hört en sådan församlingssång, föredömligt.

En hel del har analyserats och diskuterats. Den kommande revideringen av kyrkohandboken väcker frågor. En viss oro märks över nedskärningar och svårigheter att rekrytera kyrkomusiker. Organisterna minskar i antal. Men det är nog så att det mesta av nedskärningarna beror på att den kyrkliga seden viker och i spåren av strukturförändringarna tycks det tyvärr bli färre gudstjänster. Det minskar behovet av kyrkomusiker och andra som arbetar med kyrkliga handlingar och gudstjänster.

Den glädje, stolthet och tillförsikt som märktes under kyrkomusiksymposiet har ändå en grund i kyrkolivet. Kyrkomusiken i hela sin bredd har ett starkt stöd bland beslutsfattare och är mycket uppskattad i församlingarna och samhället i övrigt. När sådant som kräver regelbundet åtagande och en hel del tid har problem, håller körerna ställningarna. Det ger så mycket att vara med. Sången och musiken talar till hjärtat och ger inspiration att dela med andra. Vid symposiet försvarade många den kyrkomusikaliska traditionen och framhöll att den går att förena med behoven av ny kyrkomusik liksom med människors önskemål om att få välja sång och musik, särskilt vid de kyrkliga handlingarna.

Den ordlösa bönen – tillbedjan – öppnar relationen mellan människans hjärta och Guds hjärta. Något motsvarande sker genom kyrkomusiken. Dess språk visar på en existentiell och andlig dimension som både är personlig och öppnar för en annan verklighet än den materiella. Denna grundläggande betydelse av kyrkomusiken ville jag uttrycka när jag med stor glädje skulle förklara symposiet för invigt:

Kyrkomusiken öppnar vår inre värld av längtan efter livsmening och fördjupning. Den ger oss ett rum och ett språk för våra innersta behov som människor.

Kyrkomusiken ger oss tillgång till den stora berättelsen om Gud som livets källa, försonare och livgivare. Genom musiken och sången möter vår längtan Guds närvaro och längtan efter oss.

Kyrkomusiken bär ett kulturarv genom generationerna. Det kulturarvet vidgas när vi brukar vår tids kyrkomusik.

Taggar: , , , , ,

Med kh Daniel Lindén i Marma kyrka

Med kyrkoherde Daniel Lindén i Marma kyrka

Idag har porten till Marma kyrka i Uppland åter öppnats efter en lång tids restaurering. Det var härligt att fira Första Advent tillsammans med alla som längtat efter det. Det gav också en extra dimension till det nådens år som inleddes idag.

Välbesökt Marma kyrka 1 i Advent 2013

Välbesökt Marma kyrka 1 i Advent 2013

 Ljusen har tänts i hem och kyrkor som tecken för vår längtan att mörkret ska vika undan i våra liv. Ljusen tänds i väntan på julens under att Jesusbarnet kommer till oss som ett kärleksbrev från Gud. Våra liv ska förnyas och vi bli ljusbärare till andra.Porten till kyrkan står öppen. Det är nu viktigt att vi låter porten till vårt inre öppnas så att Gud kan komma in. Vår framtid är ljus om den gudomliga kärleken som kommer till oss i Jesus Kristus får prägla våra liv och återspeglas i våra möten med varandra. I kyrkan finns sådant som ger förnyat liv. Här möter budskapet om livet och evigheten. Här påminns vi om att vi är mer än konsumtionsvarelser och produktionsfaktorer.

Jesus låter oss finna vägen till Guds hjärta. Vi är oändligt älskade. Det blir påtagligt i förlåtelsen, i Ordet som talar till oss, i den heliga måltiden som ger kraft och i välsignelsen som vi får bära med oss i vardagen.

Så låt oss komma samman till gudstjänst för livets skull. Vi behöver kyrkan som rastplats och växtplats eftersom vi är skapade till Guds avbild. Det ligger ett helt livsprogram i att vara skapad till Guds avbild. Vi ska alltmer bli det vi är. Det är en fantastisk gåva att förvalta. Då behöver vi andlig förnyelse, fördjupning och kraft, och det får vi i Guds hus. Under ännu ett nådens år får vi liv från Gud.

Låt oss be en bön i adventstid:

Livets Gud, vi tänder ljus i vinterns mörker – tecken för vår längtan efter ett gott liv. Kom till oss med trons förtröstan och tillit.

Kärlekens Gud, vi väntar din ankomst som ett värnlöst barn – ett tecken för vårt oändliga värde. Kom till oss med kärlek att återspegla och dela.

Förnyelsens Gud, vi oroas över allt som hotar vår tillvaro och överlevnad. Kom till oss med hopp och kraft att verka för en ljus framtid för alla på vår jord i väntan på ditt stora Advent.

Vi tackar för din gudomliga närvaro under ännu ett nådens år.

Amen

Taggar: , , , , , ,

« Äldre inlägg