Inkarnationen

Nu visas inlägg taggade med Inkarnationen.

Med inkarnationen genom försoningen till förnyat liv. Det är Kristusvägen. Jesus går den, vi får följa honom. Fastetiden ger möjlighet till en pilgrimsvandring för livets skull. Med mig på min vandring har jag ärkebiskopens fastebok för året, skriven av biskopskollegan och vännen Esbjörn Hagberg, På tal om livet (Verbum). Den låter mig vandra med Jesus i de teman som bär fastetidens helgdagar. Varje dag innehåller två eller flera Jesusord med tilltal till mig och jag innesluts i + Esbjörns personliga samtal med Jesus. Jag tar del i reflektioner och ord till sist för varje dag.

Som förberedelse inför Midfastosöndagen möts jag av orden från Jesus om det bröd för dagen som kommer för att vi och hela världen behöver det: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5) och det utmanande för vår bekännelse: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Jag följer + Esbjörn i hans samtal med Jesus, sedan fortsätter jag på egen hand, andligt inspirerad.

Det finns något obändigt, oåterkalleligt över det personliga vägvalet i Bibelns berättelser. Jag känner igen mig i Petrus och det som har varit livsnödvändigt för mänskliga kristna genom alla tider: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Saken gäller Livet, som jag behöver. Jag behöver något att leva av och dö för. Det är tro för mig. Förtröstan är dess personliga innehåll. Det Gud gör i Jesus Kristus är den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Jag stämmer in i den kristna kyrkans bekännelse, som är större än min personliga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16). Då finner jag ro för min själ.

Taggar: , , , ,

När jag tänker tillbaka på 2016 fylls minnesbilderna som inget tidigare år av utsatta barn. Det enda jag något kan jämföra med är bilderna på de nakna och flyende barnen under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Fyraårige Alan från Syrien sköljdes upp på stranden i Turkiet. Han verkade ligga där fridfullt på mage, men hans liv hade slocknat i havet under flykten. Alans livsöde berörde. Krigets fasor, våldets kraft och flyktingarnas utsatthet kom in i våra vardagsrum genom den lille pojken.
Så har det fortsatt under året. Bana, 7 år, har med hjälp av sin mamma twittrat inifrån det instängda östra Aleppo och berättat för omvärlden om sin skräcksituation med vädjan om hjälp. För henne slutade det bra, hon är en av dem som evakuerats i stridernas slutskede. Många barn i Syrien har inte kunnat gå i skolan på fem år i ett krig som varat längre än Andra världskriget. I Aleppo räknar man med att över 200000 överlevande barn är traumatiserade och i akut behov av bearbetning av sina upplevelser för att inte fastna i posttraumatiska stressyndrom som förstör deras liv. Även bland de barn och ungdomar som kommit till Sverige finns sådana behov.
Barn behöver trygghet och en grundläggande tillit till att vuxna tar ansvar. Alltför många barn är socialt utsatta också i Sverige. Olika former av övergrepp är skrämmande vanliga, oftast dolda. Flyktingbarnens utsatthet gör särskilt tydligt det som tyvärr är en realitet i alla samhällen på vår jord.

Barnen intar en särställning i kristen tro. Därför har de kristna samfundsledarna i Sverige med stöd av oss biskopar tagit initiativ till Juluppropet för en humanare migrationspolitik. Fokus ligger på möjligheterna till asyl och familjeåterförening. Barnen står i centrum. Om de traumatiserade barnen ska kunna bli helade måste deras behov tillgodoses. Politikerna måste ta ansvar för migrationspolitiken som helhet. Juluppropet koncentrerar sig på det som berör barnen och familjerna genom att uppmana till att
• ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
• ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
• undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening
Skriv på du också och stöd de utsatta barnen och familjerna, http://www.juluppropet.se/.

Vi ska tillsammans bana väg för barnet. Jag har inte förrän i år identifierat mig med Johannes Döparen, kanske för att han levde i öknen, talade om bot och bättring och döpte för att åstadkomma syndaförlåtelse och omvändelse av människor. Han har verkat långt borta från min verklighet. Jag har i år tagit till mig att han banade väg för det unika barnet som skulle födas som ett av de många utsatta barnen på vår jord, i ett stall när det inte fanns utrymme för familjen någon annanstans.

Det var Johannes döparen som döpte Jesus i Jordan. Då hörs Guds röst som förkunnar att Jesus är Guds älskade son. Anden är närvarande när hans befrielseverksamhet inleds. Den avgörande skillnaden för oss är att vi lever av frukterna av den försoningsgärning som Jesus utfört. Men liksom Johannes Döparen är vi kallade att bana väg för Guds utsatta barn i stallets krubba och Guds lidande människa på korset. Barnet kommer till oss med liv och låter Livet segra. ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, säger profeten Jesaja. Nu får vi ta till oss att Gud uppenbarat det mitt ibland hos, trots att den verkligheten kan vara fördold för oss när vi har det svårt. Vi får lita till Guds löften. Så är vi hoppets folk som förtröstar på Guds nåd och inväntar den framtid som ligger i Guds hand.

Julkrubba från Betlehem 2016

Julkrubba från Betlehem 2016

Maria förenas med Johannes Döparen i uppdraget att bana väg för barnet. Hon gör det på ett unikt sätt genom att bära och föda det. När Gud kallar henne, säger hon sitt ja i ödmjukhet, lydnad och förtröstan. Hon bär barnet i sitt hjärta från det att livet tänds till dess hon står vid korsets fot och inte kan göra annat än att överlämna det till Gud som kallade henne en gång. Då talade ängeln talade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

I Marias mantel ryms alla barn på vår jord, ja, vi är alla barn hos Gud. Ängelns budskap till henne gäller oss. Det är avgörande att vi erkänner barnet inom oss och verkligen ser de utsatta barnen. Guds rike av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa hör barnen till. När vi banar väg för barnet, öppnar vi för att Guds vilja ska råda.

Jag tillönskar dig och alla andra barn en trygg och välsignad jul samt ett nådens år 2017

+ Ragnar

Taggar: , , , , , ,

Två veckor har nu gått sedan reformationsåret inleddes med ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka och efterföljande samling i Malmö arena. Det blev möjligt genom de framsteg som gjorts i den mångåriga dialogen mellan Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Resultaten redovisas i två banbrytande dokument. 1997 undertecknades den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Här redovisades en samsyn om frälsningen, den avgörande stridsfrågan på 1500-talet. Nu har dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” publicerats.

Många har i förväg talat om det historiska i firandet. Nu är det väl så att det normalt visar sig först när en tid gått. Så mycket nytt tycks inte ha tillkommit. Det historiska ligger väl närmast i att jubileumsåret inleddes med en gemensam gudstjänst för katoliker och lutheraner med påven Fransiskus närvarande. Det är ett ekumeniskt tecken som inger hopp i arbetet för kyrkans synliga enhet. Än mer så i Malmö arena där världens agenda gjordes tydlig och det gemensamma ansvaret att möta de medmänskliga behoven bejakades på ett ovanligt föredömligt sätt.

Frågan om kvinnor i kyrkans vigningstjänst tog upp proportionerligt utrymme i media. Några uppmärksammade att påve Fransiskus till och med kramade ärkebiskop Antje Jackelén i kyrkan och drog långtgående konsekvenser av det. Påven är artig, vänlig och respekterar en ärkebiskop i Svenska kyrkan. Men det ändrar inget i grunden. På flyget hem svarar påven på direkt fråga att det som Johannes Paulus II slagit fast gäller, nämligen att endast män kan bli präster och biskopar. Frågan om diakonatet är mer öppen. Inget borde förvåna.

I en TV-studio påpekade ärkebiskop Antje Jackelén att varken manliga och kvinnliga präster i Svenska kyrkan accepteras fullt ut i romersk-katolska kyrkan. Biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius hänvisade till ett grundmönster med Kristus och Maria, där Maria gestaltar det kvinnliga i kyrkan medan kyrkans ämbete gestaltar det manliga från Kristus. I Arborelius teologiska hållning kompletterar Kristus och Maria varandra.

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Kristus i ikon, påskljus och dopfunt, Undersviks stiftsgård

Denna hållning leder till en problematisk syn på inkarnationen. Maria och Jesus är ju inte parallellställda i det gudomliga skeendet. Gud utväljer Maria till att föda sin Son. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, en av alla som skapats till Guds avbild. Gud är hos och med oss.

Att prästen står ”i Kristus stad och ställe” framgår redan av de lutherska bekännelseskrifterna. Det handlar där om en Kristusrepresentation som innebär att prästen i sitt uppdrag förkunnar Ordet och delar ut de av Kristus instiftade sakramenten.

Reformationen gjorde de döpta och troende andligt myndiga. De fick tillgång till Bibeln på folkspråket och kunde själva läsa och ta till sig budskapet. I förkunnelsen betonades deras kallelse att i ord och handling vittna om evangeliet samt i vardagens arbete och övriga sysslor tjäna Gud. Efter reformationen kom den lutherska tanken om de döptas och troende prästadöme att hamna i skymundan när kyrkans organisation och uppdrag utvecklades. Det har till stor del att göra med att enhetssamhället präglade de framväxande nationalstaterna. Fokus låg på religionens sammanhållande och kyrkans fostrande roll. Ansvaret lades på kyrkans ämbete och lärare. Det är det synsättet som nu renodlas i vår lettiska systerkyrka när de efter lutherskt ortodoxt 1600-talsmönster ändrar sin kyrkoordning. Då finns inte rum längre för kvinnor som präster, inte heller som teologiska professorer. Och det är prästerna som fattar besluten.

Kristusrepresentationen uttrycks i det traditionella romersk-katolska ämbetstänkandet så att prästen i sin person på ett åskådligt sätt personifierar Kristus. Dopmönstret har kommit i skymundan. Kristusrepresentationen går huvudsakligen i en riktning. Påven Fransiskus har dock talat om att den döpte representerar Kristus, vilket öppnar upp för ett annat, i Bibeln och den lutherska reformationen förankrat synsätt.

Genom dopet tas vi upp i kyrkan, inlemmas i Kristi kropp, tillhör ett tempel av levande stenar och Guds folk samt blir byggstenar i Guds husbygge där Kristus är hörnstenen. Här upphävs alla mänskliga indelningar. Här gestaltas inkarnationen. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

De som vigts till tjänst i kyrkan har ett uppdrag i och för församlingen. De har tidigare tagit emot den vigning till tjänst för Kristus som dopet ger. Därför är det svårt att försvara att Kristusrepresentationen bara går i en riktning – dessutom från Kristus som man – till församlingen, men inte från döpta män och kvinnor till Gud. Inkarnationens djupaste innebörd är att Gud blir människa, inte att Gud föddes som man. För att kyrkan fullödigt ska gestalta Kristusmönstret i kyrkan och vittna i samhället behöver både män och kvinnor förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Dopet ger Kristusmönster för livet i kyrkan och samhället.

Taggar: , , , , , ,

I en kommentar till mitt blogginlägg ”Korset försonar” ställde Rebecca frågor till mig om jag anser att företrädare för andra religioner ”genast inte behöver Kristus” och om det finns andra vägar för muslimer till Gud såvida de inte förnekar Kristus. Hennes egen utgångspunkt är: ”Eftersom vi kallar oss själva Kristna så är enda vägen till Gud genom Kristus. Utan Kristus så når vi inte Gud, eftersom de andra ”religionerna” inte erkänner Kristus så kan de ej heller nå Gud.”
För mig handlar det här i grunden inte om att jämföra religioner utan om vår kristna syn på människan och vår gudsbild.

Ser vi det så, att människan är utan gudsrelation och gudserfarenheter innan hon möter det kristna budskapet? Ibland har vi förkunnat Kristus som om det saknas anknytningspunkter. I den heliga skrift som förenar judendom, kristendom och islam förkunnas att Gud skapade människan till sin avbild och till att leva i relation till Gud som medarbetare i skapelsen.

Varje människa har ett samvete och kan ta ansvar för sina handlingar. Hon har förmågan att skapa och älska, är född i en relation och lever i relationer. Därför söker hon sig till livets ursprung, mening och mål, till Gud som gav henne livet. Vilken Gud skulle hon annars söka? Vi kan tycka att många – vare sig de betecknar sig som troende eller inte – söker Gud på fel ställe och sätt. Ett tydligt vittnesbörd om det jag försöker beskriva finns i Apostlagärningarna 17: 22ff där Paulus noterar att atenarna har ett altare åt en okänd Gud som de tillber. Han anknyter till att Gud skapat alla och säger i vers 27-28: ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder sagt: vi har vårt ursprung i honom.” Tydligare kan det inte väl inte sägas.

Det betyder inte att var och en blir salig på sin tro, det är en fråga för Gud. Inte heller att alla religioner är likvärdiga och att det kvittar om vi tror på Kristus. Men vi ska inte försnäva vår gudsbild. Som kristna bekänner vi oss till Gud treenig – Fader, Son och helig Ande – skaparen, frälsaren och livgivaren. Det betyder att vi har mer att säga om medmänniskans gudsrelation än det som är knutet till Kristusgärningen. Det unika för mig är gudsuppenbarelsen i Kristus. Gud blir människa, en av oss. Gud kommer till oss och handlar med oss till frälsning, försoning och förnyat liv. Vi är inte hänvisade till oss själva i vårt sökande efter Gud och Guds vilja. Vi har en väg att gå, den bär namnet Jesus. Det är den väg vi fått. Guds vägar förfogar vi inte över.

Taggar: , , , , , ,

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Taggar: , , , , , ,

Jag är på en fortbildningsresa för stiftets personal i Det heliga landet. Vi fick vara med om något unikt på Kristi himmelsfärds dag. Vid herdarnas äng i Betlehem firade vi julotta innan vi besökte födelsekyrkan.

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Inkarnationen och himmelsfärden kopplades samman så som de inleder och avrundar Jesus liv på jorden. Gud kommer till jorden som en av oss för livets skull. Uppdraget avslutas när Jesus blir upptagen till himlen. Fortsättning följer. Gud sänder sin Ande för att rusta lärjungarna för det nya livet med Gud. Pingsten står för dörren.

Man kan se allt det Jesus säger och gör som en välsignelsegärning. Han bär i sin person den aronitiska välsignelsen från Mose tid. För mig blir det tydligt i dagens evangelium, liksom att välsignelsen är mer än en bön och välgångsönskan. Välsignelsen är ett gudomligt skeende, den överlämnas: ”Jesus tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.” (Luk 24:50-51)

Att dela den aronitiska välsignelsen (Fjärde Moseboken 6: 24-26) har från Moses tid varit en prästerlig uppgift. Gud ger välsignelsen, som förmedlas genom de välsignande orden och handlandet i Guds namn. ”Herren välsigne er och bevare er” är vi vana att orden lyder. Men många uppfattar idag inte med denna översättning att det betyder att Gud faktiskt välsignar. Dock är ordens innebörd att det sker. Dagens evangelium om att Jesus välsignar lärjungarna medan han lämnar dem gör det än tydligare för mig. Välsignandet fortsätter ända till den dag Jesus kommer åter.

Det bör väl tillfogas att välsignelsen behöver tas emot för att bli till personlig välsignelse. Paralleller finns när prästen tillsäger syndernas förlåtelse respektive uttalar ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet” vid utdelandet av nattvardsgåvorna.

Jag är därför av innehållsliga och språkliga skäl tacksam över hur den aronitiska välsignelsen översätts i Bibel 2000: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.” Välsignelsen ger ett personligt tilltal om det som samtidigt sker i Guds namn. Det blir extra tydligt i själva handlingen när välsignelsen föregås av uppmaningen ”Ta emot Guds välsignelse”, delas ut med handen höjd till välsignelse och avslutas med korstecknet i treenig Guds namn.

Jesus uppenbarar att Gud av nåd välsignar oss.

Taggar: , , , , ,

Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.

Taggar: , , , , , ,

Idag den 3 oktober hölls invigning av ikoncentrum i Västra Ryds kyrka strax utanför Kungsängen. Många ikoner representerande olika traditioner ställs ut i denna kyrka, som omgestaltades för några år sedan för att kunna användas på flera sätt. Mitt invigningstal om ikonerna som medel för Guds närvaro hos oss och vår sändning i vardagen följer här.

Tre ikonmålare bar ikoner i processionen

Tre ikonmålare bar ikoner i processionen

”Herre, lär oss att be” var lärjungarnas begäran till Jesus när de såg att han bad. Deras bön kan också uttrycka vår längtan efter att förnya relationen till Gud. Här kommer ikonerna in som redskap för gudsrelationen: ikonens uppgift är att leda betraktaren och öppna henne för den gudomliga närvaron, att hjälpa henne att be. Det sker med oss om vi nalkas ikonerna med samma förhållningssätt som lärjungarna hade.

Låt mig börja med att dela ett exempel på hur ikonerna kan vara ett stöd i livet och tron, en hjälp i vår bön:

I Ryssland där ikontraditionen är lång finns i många hem fortfarande ”det vackra hörnet”, ofta i sovrummet där ikonerna finns. Där stillar man sig i bön inför eller efter arbetsdagen. Hörnet är samtidigt samlande och öppnande, samlande när man står vänd in mot hörnet och öppnande när man vänder sig med ryggen mot hörnet. Det här är en levande tradition hos de ortodoxa kristna i Ryssland. Och visst är det så att vi behöver hjälp att bli stilla och samla oss i vår bön för att sedan, stärkta av mötet med levande Gud, gå ut öppna och vända mot det och dem vi möter i vardagen.

Ikonerna i kyrkan representerar en helig närvaro. Ikonens symboler, färger, texter, attribut – allt vill visa på den himmelska verkligheten och dess närvaro bland oss. Man kan säga att ikonen är teologi och bön i bildens språk. Ikoner finns som föreställer Jesus Kristus, Guds mor Maria, händelser i gamla och nya testamentet, profeterna, änglarna, helgon och martyrer. Genom ikonerna håller vi Bibelns berättelser och budskap levande för kommande generationer. Det är ett ansvar vi har som kristna.

Bönen och ikonen länkar samman kristna från olika traditioner och kyrkor och med ”alla de heliga”, dvs. helgon och martyrer som gått före. Ikonen är också en påminnelse om att liv och gudstjänst, det mänskliga och gudomliga, hör ihop. Att Gud blivit människa, inkarnationen, är grunden för all ikonografi och användning av ikoner. Gud får mänsklig gestalt i Jesus Kristus, och genom färger, attribut och initialer på Kristusikonerna förstår vi vem det är som ikonen avbildar. Det äldsta Kristusporträttet/ikonen är från 500/600-talet och finns bevarat i Sinaiklostret i Egypten.

Förgängliga nyskapade ikoner på tårtanNär vi idag inviger ikoncentrum i Västra Ryds kyrka är det ett steg och en bekräftelse på en utveckling som ägt rum under många år. Ni har delat bön, lovsång, ikonmålning, samtal och måltider, vid uppställda bord när ni målar längst ned i kyrkan, vid nattvardsbordet framme i koret och över en tallrik soppa i kyrkstugan många gånger. Det som sker här samlar, fokuserar och välkomnar på ett öppnande sätt de människor som söker sig till denna heliga plats, denna missionsstation, där Gud verkar.

De två senaste åren har ni haft kurser i koptiskt ikonmåleri. De koptiska ikonerna har en omedelbarhet och enkelhet som gör att man lätt tar dem till sitt hjärta. De är också bekanta för många flyktingar som kommer hit.

Min förhoppning är att ni fortsätter med det goda verk som ni börjat och att allt fler får ta del av gemenskapen kring målarbordet, nattvardsbordet och måltidsbordet.

Jag avslutar mitt invigningstal genom att växelläsa med biskopsadjunkten och ikonmålaren Rose-Marie Rönnblom en text av Efraim Syriern. Han levde på 300-talet och var en stor poet i kyrkan i Syrien och kallades den heliga Andens harpa. Texten Om han inte blev människa handlar om inkarnationen, grunden och centrum för vår kristna tro och för alla ikoner. Låt oss under läsningen innesluta i vår bön våra bröder och systrar som förföljs för sin tro och lever på flykt.

Taggar: , , , , ,

 

Julinstallation i Uppsala domkyrka av Eva Spångberg

Julinstallation i Uppsala domkyrka av Eva Spångberg

Vem vill vara en åsna? Det verkar vara ett ganska obetydligt djur som inte förväntas uträtta något speciellt. Det går väl an. Värre är att den som kallas åsna anses dum – korttänkt och inte alltför smart. Med tanke på hur illa ansedd åsnan är, måste det väl vara märkligt att den har så stor roll i berättelsen om Jesus? Eller är det just därför att ingen räknar med en åsna som den är så betydelsefull? Jag undrar för övrigt om det kan finnas en likhet mellan en åsna och ett barn.

Jesus visade konkret att barnen är viktiga för honom. Han tog dem upp i sin famn och sa att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Ett barn är öppet och visar tillit – förtröstan Det är därför som barnatron är kärnan i kristen tro. Med nya kunskaper, erfarenheter och reflektioner över livet kan den fördjupas och växa. Men tron innebär i grunden att förtrösta på att Gud handlar med oss för livets skull.

Åsnan hade en viktig uppgift för att Josef och Maria skulle komma till stallet i Betlehem. Den bar Maria och det Jesusbarn som hon i sin tur bar på. Utan åsnan skulle hon inte kommit fram så att det stora undret kunde ske med henne som Guds tjänarinna. Den hade säkert ingen grandios självbild utan utförde bara det arbete som behövde göras. Uppdraget ledde till att den fick vara med när Gud blir människa. Åsnan och barnet möts i stallet. Tänk att Jesusbarnet delar bostad med en åsna!

Långt senare var det åter dags för åsnan att göra en avgörande insats för Jesus. Många små insatser i det fördolda hade det nog blivit under årens lopp. När Jesus skulle rida in i Jerusalem som en annorlunda kung, då blev åsnan hämtad. Lite förvånande var det väl att bli utvald för något så storartat. Jesus kunde ju ha valt en häst. Men det var glömt när människorna ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Inte handlade orden om åsnan men den kunde räta lite på ryggen: om den inte burit Jesus hade han inte kunnat rida in. Åsnan kallades till sitt uppdrag för att den gudomliga försoningen skulle ske och livet segra.

Jag vill vara ett barn hos Gud som tar emot det Gud ger genom Jesus.  Jag vill vara en åsna som i många, oftast små och ansenliga uppdrag trofast bär Jesus till andra.

Gud kommer till oss i välsignad jultid. Gud är med oss när vardagen kommer. God Jul!

Taggar: , , , , ,

Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

 

Taggar: , , , , , ,