Korset

Nu visas inlägg taggade med Korset.

Retreaten är över för denna gång. Att gå in i tystnaden ger mig möjlighet att vara inför Gud. Mina egna ord tystnar, jag får lyssna till meditationer, vila i mässorna och dagens böner, föra tysta samtal med Gud och stanna i tillbedjan, ordlös bön inför Gud. Att dra sig tillbaka några dagar ger verklig rekreation efter dagar fyllda av ord och arbete.

Då blir det också tid för eftertanke. En sådan gällde denna gång förberedelserna inför påsken och påsktidens budskap. Påsken är försoningens, befrielsens, återupprättelsens och hoppets högtid. Det judiska folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten ger den en klangbotten. Den får en fördjupad och delvis förnyad innebörd genom Jesus som vandrar kärlekens väg genom död till liv för vår skull, för Livet. Påskens budskap bär kyrkan och den kristne. Det visar Guds hjärta och omsorg för oss. Det omfamnar ett gudomligt mysterium och handlande som vi inte kan förklara men väl ta emot och vittna om. Det formar kyrkans uppdrag i världen.

Mot den här bakgrunden var det märkligt att under fastetidens vandring med Jesus möta inlägg från kyrkans vigda tjänare som tycktes göra vad de kunde för att lösa upp påskbudskapet. Det har skett förr. De går långt utöver vad som ryms i den nödvändiga mångfalden av förkunnelse om påskens mysterium. Några talar om allt vi inte behöver tro på – hur vet de det? – när deras uppdrag är att dela tro och det liv som bärs av tro. Andra ser som sin uppgift att förändra kärnan i budskapet så att det inte ska vara anstötligt för 2010-talets människor. Mänskligt kanske, men det gudomliga hamnar i skymundan. Det blir ingen kristen mission av sådant.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! De kristnas påskhälsning ljuder så genom alla tider, därför att Kristus lever och vi får leva. Hälsningen bygger på att försoningens krucifix kompletteras med ett uppståndelsekors. Vår tro omfamnar en gudomlig uppenbarelse i förtröstan på Guds handlande och tillit till att Gud är med oss.
Påskbudskapet gestaltas under påsktiden i gudstjänster med teman som möte med den uppståndne, påskens vittnen, den gode herden, vägen till livet och växa i tro.

En engelsk präst bidrog till min andliga uppbyggelse under förberedelserna för påsken genom en hälsning som jag burit med mig också under retreaten. Han hade läst Tom Wright’s bok ”Scripture and the Authority of God”, Skriften och Guds auktoritet, och funnit följande om predikan som vi kan spegla oss i:
“…predikningar är avsedda att vara hörbara sakrament. De är inte enbart till för att överlämna information…De är inte enbart till för förmaning, än mindre för underhållning. De är tänkta att vara en av de stunder i det vanliga kristna livet då himmel och jord möts. Både talare och åhörare är kallade att vara människor i vilka, genom Andens verk, Guds ord ännu en gång blir hörbart för hjärtat lika väl som för öronen. Förkunnelsen är en avgörande väg genom vilken Guds personliga auktoritet – inbäddad i Skriften och verksam genom Andens verk – kommer till uttryck i kyrkans liv.”
(”…sermons are supposed to be audible sacraments. They are not simply for the conveying of information…..They are not simply for exhortation, still less for entertainment. They are supposed to be one of the moments in regular Christian living when heaven and earth meet. Speakers and hearers alike are called to be people in whom, by the work of the Spirit, God’s word is once again audible to the heart as well as to the ears. Preaching is one key way in which God’s personal authority, vested in Scripture and operative through the work of the Spirit, is played out in the life of the church.”)

Samma tilltal finns i psalm 406 som inledde en morgonmässa under retreaten. Verserna 1 och 2 blir min bön i påsktid med förväntan om att pingstens under ska ske.
Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att ihåg och sinne sluta dig och himlen inne.
Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt ord förstå och sitt ljus i själen tänder. Låt din Ande oss besöka, kärlek, tro och hopp föröka.
Amen

Taggar: , , , ,

Under fastetiden har vi fått vandra med Jesus på kärlekens och försoningens väg. Som sällan förr har den vandringen ackompanjerats av ondskans härjningar. Nyheter i realtid genom moderna multimedia om våldshandlingar, krig, utsatthet och förföljelse har sköljt över oss. Inför fastetidens passionsvecka – alltså lidandesvecka – och stilla vecka visade ondskans terror sitt sanna ansikte under tre förödande minuter på Drottninggatan i Stockholm. Oskyldiga människor dödades och skadades.

Den ondska som delar upp människor i vi och de, som inte förmår se människans oändliga värde och att människor ska behandlas med värdighet, slog till i all sin meningslöshet och förvridna uppfattning om verkligheten på jorden och vad som hör hemma i Guds himmel.

Det är avgörande för det mänskliga samhällets framtid att kärlekens krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald. Kärleken har gudomliga rötter, ondskan visar inga spår av Gud.

Gud ville våra liv genom att skapa oss till sin avbild. Vi fick friheten att välja men viker ofta av från den väg som Gud visar. Skaparen sänder sin Son för att skapelsen ska återupprättas och vi försonas och komma hem till Gud igen. Den gudomliga viljan förverkligas inte genom våldshandlingar utan genom sådana handlingar som återspeglar den gudomliga kärleken. Jesus vittnar om den i allt han säger och gör. Han går försoningens väg, genom död till liv.

Kampen mellan ont och gott innesluter den jordiska tillvaron. Den går genom vårt eget hjärta, också genom en kristen människas hjärta. Ondskan kan vi inte lägga utanför oss själva. Det ligger nära till hands att göra det när terroristen slår till med sitt skoningslösa och gränslösa våld, när andras liv offras för ett motiv som inte inrymmer något gott. Det går inte att finna en mening i det. Ondskan framträder i sin svarta nakenhet. Den gudomliga kärleken är helt fördold när sådant sker. Den som följer Gud berövar inte utan försvarar livet.

Som Guds medarbetare i skapelsen kan och vill vi inte låta ondskan ta över. Skaparen har gett oss gåvor, som vi behöver ta vara på mer än vi gör. Vi har fått förmågan att älska och tjäna vår medmänniska, att skapa och utveckla. Vi har fått samvetet för att kunna skilja mellan ont och gott, hur grumligt det samvetet än tycks vara i praktiken. Med vårt ursprung i Guds skapelse längtar vi efter kontakt med den gudomliga källa som föder liv, efter den gudomliga mening som ger våra liv rätt perspektiv, efter det gudomliga tilltal som visar oss Guds vilja och mål med livet.

Försoning kostar, det fick Jesus uppleva. Under den sista vandringen upp till avrättningsplatsen Golgata bar han själv sitt kors, egentligen den tvärslå som han skulle fästas vid. Jesus var så illa behandlad och plågad att Simon från Kyrene tvingades att bära hans kors ett stycke av vägen. Jesus bar själv all världens bördor på sig. Det kan ingen annan göra. Men vi kan gå en bit av vägen med honom, som Simon från Kyrene fick göra. Vi kallas också att bära varandras bördor, det är Kristusmönstret. De blir lättare om fler bär tillsammans.

Lidandesvandringen nådde sitt mål där avrättningspålarna redan fanns på plats för att ta emot de dömda och förbannade. Den lodräta pålen pekar upp mot himmelen. På den fästs den balk som Jesus bar. Den pekar vågrätt runt jorden. Så formas korset av två balkar med olika riktning. När jag tecknar korset tänker jag på det.

Korstecknet visar för mig den återupprättade relationen till Gud och återlösningen av alla människor och hela skapelsen. Korset är försoningens tecken. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Han får den platsen genom att ta emot den gudomliga kärleken.

När vi lyssnar till långfredagsbudskapet tycks det som om ondskan tar över, så till den grad att Jesus måste ropa ut sin övergivenhet inför Gud. Mörkret faller. De kvinnor som följt honom till Jerusalem kan bara se på. Lärjungarna tappar hoppet. Men vi som lever efter den första påsken vet att det finns en fortsättning därför att Gud kan och vill. Vi väntar in påskdagen. Vandringen går genom död till liv för Jesus, och därmed för oss. Det sker i dopet till hans död och uppståndelse, och till sist när vår tid på jorden är över. Korset är då inte längre ett tecken på att vara förbannad och övergiven. Det är ett tecken på att ondskan, synden och döden är besegrad.

Vi tillhör alla det mänsklighetens folk som har ansvar för att Jesus måste dö. Ansvaret ligger inte på några få. Likaså gäller försoningen alla. Korset är därför den plats där vi har möjlighet att lägga fram den värld som våndas i plågor och vår kollektiva delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Vid korset får vi också lägga av de personliga bördorna. Allt vi drabbats av, brottas med, kämpar för, plågas av inryms i korset. Korset kan få vara ett personligt tecken för det förnyade liv som Jesus ger och den kallelse vi har att kämpa mot ondskan. Vi finner tröst och kraft vid korset. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Jesus visar kallelsens väg. Vi ser den helhjärtade överlåtelsen, vi får ta till oss den som en personlig kallelse. Det är den förkroppsligade kärleken som överlämnar sitt liv och fullgör sitt gudomliga uppdrag för allas vår skull. Vi ser den sanna människan som aldrig upphör att älska Gud och hela skapelsen. Jesus blir en förebild för den tro vars innehåll är förtröstan och tillit.

När han ger upp andan rämnar förhänget i templet enligt evangelisten Markus. Det har symboliskt stor betydelse. Bakom förhänget fick ingen gå. En gång om året på försoningsdagen gick översteprästen in med offret för folkets synd. Nu är det borta för alltid. Den väg till paradiset som varit stängd står öppen genom det Kristus gjort. Den kärlek som har gudomliga rötter har visat sin makt. Det är då den officer som bevakat honom bekänner inför korset: ”Den mannen måste ha varit Guds son”.

Hoppet om en värld där Guds vilja råder lever. Kampen går vidare intill den dag då Kristus kommer åter för att upprätta Guds rike i dess fullhet. Då finns ingen spår av ondskan kvar. Vi stannar i tillbedjan inför krucifixet med den lidande och döende Kristus i väntan på att korset blir ett genombrutet uppståndelsekors.

(Något förkortad predikan Långfredagen 2017 i Uppsala domkyrka)

Taggar: , , , , , , ,

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Taggar: , , , , ,

Vi har genomlidit en alltför lång tid av polariserad debatt som skadat Svenska kyrkan. Den för de flesta obegripliga diskussionen mellan kristna om korset (!) gick överstyr men visar förhoppningsvis tecken på att lägga sig. Men under ytan finns kanske en del obearbetat.

Som det inte räckte med diskussionen om ”Mitt kors” pågick den dubbelsidigt enögda och onyanserade debatten om Palestina och Israel som ger intrycket att Svenska kyrkan bedriver en kampanj som staten Israel måste motarbeta så ihärdigt som möjligt. När det i själva verket är enskilda som agerar som de själva vill. Med detta sagt har jag inte alls gått in i sakfrågan, som tycks komma upp i kyrkomötet även detta år. Det finns risk för att det blir lika polariserat och dubbelsidigt enögt som vanligt. Försoning behövs.

”Enheten i Kristus” var det uppbyggliga temat när vi samlades till festlig vigningsmässa i Uppsala domkyrka. Sören Dalevi vigdes till biskop i Karlstads stift med deltagande av representanter för en mångfald systerkyrkor. Temat gestaltades i textläsningar, sånger, förkunnelse, vigningshandlingen och måltidens gemenskap.

Det finns mycket att säga om enhetens kännetecken. Ett att säga är att enhet i kyrkan inte är detsamma som enighet i kyrkan. Det beror på att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en nådemedelsgemenskap. Enheten är en gåva från Gud, beroende av Guds handlande i Kristus, och som vi ska gestalta men inte kan skapa. Den världsvida kyrkan inrymmer olika åsikter och en mångfald gestaltningar av tro och liv. Därmed inte sagt att enighet saknar betydelse. Det finns sådan oenighet som söndrar och döljer den enhet vi fått ta emot.

Ett annat att säga är att mångfald inte har ett egenvärde. Vad tjänar den? Var finns sammanhanget? Mångfald är bra, uniformitet förtryckande. Men den mångfald som stannar vid splittring, individualism, självcentrering och personlig bekräftelse riskerar att leda till en statisk syn på människan liksom på kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild och därför älskad av Gud. Det säger vi ofta. Kristen tro har mer att säga. Vi är som Guds skapelse kallade att bli det vi är. Vår kallelse är att växa som människa och kristen i tro och liv; det som med ett teologiskt ord kallas helgelse. Den innebär att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Det är inte tillräckligt att tala om kyrkan som en enhet i mångfald. Enheten är inte bara en inramning av mångfalden. Kyrkan är en enhet i försonad mångfald. Försoningen grundar enheten, den fogar samman mångfalden till en enhet. Kristus förenar genom att försona. Krucifixet blir ett uppståndelsekors. Genom död till liv, det är mitt kors och vägen att vandra.

Det försonande korset har en universell inriktning och innebörd. I den gamla psalmen 102 uttrycks det fint, om än med ett ganska ålderdomligt språk, som idag inte uppfattas så inklusivt som Anders Frostensson nog avsåg när han skrev den 1936. Alla våra syskon finns med:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bär, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Taggar: , , , , ,

Jag har med stigande förvåning tagit del av debatten om initiativet att människor ska ansluta sig till detta genom att ta en bild av ett personligt kors och uttrycka sin stolthet över att vara kristen. Över 5500 människor har gjort det med olika motiv.

Det kors jag bär

Det kors jag bär

Debatten har blivit destruktiv och skadar Svenska kyrkan. Jag är en av fjorton biskopar i Svenska kyrkan som bär mitt mycket synliga kors alla dygnets timmar utom när jag sover. Det är alldeles självklart att jag är stolt över att vara kristen och att bära det kors som förkunnar att Jesus förnyar och bär mig i mitt liv som människa, kristen och biskop. Jag uttrycker samtidigt gärna min tacksamhet och respekt för initiativtagarna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras positiva intention.

Min närmaste och gode medarbetare Mats L sa till mig idag: alternativen kan väl inte vara att gömma undan korset eller att använda korset som bazooka mot andra troende. Klok karl. Detta har ju gått överstyr.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro. Troende människor och deras religionsutövning hotas när kyrkor och moskéer sprängs. Jag förnimmer Guds tårar.

Jag blev ledsen idag. Johanna Andersson, tidigare Almer, lämnade Svenska kyrkan. Jag är personligt berörd. Jag engagerade mig som ärkebiskopens adjunkt från 1988 i att du som kvinna skulle bli präst i Göteborgs stift. Och det gick bra. En bibelkunnig och fantastiskt duktig präst. Varför måste du lämna? Jag tycker om dig. Du har mycket att ge. Kom tillbaka.

Jag har en uppmaning till alla som deltar i den sista tidens polariserade debatt. Tänk efter. Inte kan väl korset som försoningens och det nya livets möjlighet användas som slagträ? Eller till att misstänkliggöra någon som tror på Jesus Kristus som Guds son? Om alla människor är skapade till Guds avbild, måste vi inte då se på dem som Guds vänner och inse att Gud längtar efter dem?

 

Taggar: , , ,

Livet föds på nytt. Döden har inte sista ordet. Vi upplever det konkret i vårens tid, när vårsolen ger ljus och värme så att skapelsen vaknar till liv. Det är ett återkommande mönster i skapelsen. När Jesus går genom död till liv blir det livsmönstret av varaktig betydelse. En värld öppnas för oss med förnyat liv och ett hopp som bär varje dag och inför den stora förnyelsedagen vid tidens slut.

Vi bekänner oss inte till en tom grav. Visserligen är vittnesmålen starka om att Jesus inte längre fanns kvar på påskdagens morgon. Men en tom grav bevisar inget. Den kristna tron på uppståndelsen grundas på lärjungarnas möten med den uppståndne, att Jesus handlar med dem, att det som sker uppfyller löftena i den heliga skrift, att han sänder sina lärjungar till att göra alla folk till lärjungar och lovar dem att Gud ska sända sin Ande för att utrusta dem med den andliga kraft de behöver. Därför hälsar vi varandra ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Det som sker är grundläggande för kyrkan och den kristna tron. Om inte Kristus har uppstått är vår förkunnelse tom, likaså vår tro, förkunnar Första Korinthierbrevet 15:14.

Jesus stod plötsligt stod mitt ibland lärjungarna. Gud grep in i deras liv på ett sätt som inte är möjligt efter en mänsklig måttstock. Det oändliga innesluter åter det ändliga.

När Jesus visade sig för dem hade hans kropp inte de begränsningar till ett visst rum som en människas jordiska kropp har. Han hade en uppståndelsekropp. Han kom helt plötsligt till dem och försvann lika hastigt ur deras åsyn. De erbjöds att ta på honom men det skingrade inte allt tvivel. Det som blev avgörande var att han åt hos dem och att han förklarade hur det som skett är uppfyllelsen av det som står i de heliga skrifterna, som de kände väl till.

Korset och uppståndelsen hör ihop. Det som sker varje dag runt hela vår jord i våld, krig och terror är inneslutet i korset. All världens ondska, synd, död och mänsklig bortvändhet från Gud bär Jesus upp på korset. Han gör det som inkarnationen av den gudomliga kärleken. Förbannelsens kors blir i uppståndelsens ljus ett segertecken. Uppdraget att försona är utfört.

Vi kallas att leva uppståndelseliv. Det innebär att alltid välja livet. Vi kallas att vara uppståndelsens vittnen. Då kämpar vi mot allt ont, för fred och frid, för barmhärtighet, rättvisa och livsmöjligheter för alla människor, oändligt värdefulla och älskade av Gud.

Att vara uppståndelsens vittnen genom att alltid välja livet innebär att varje dag lämna det som bryter ner, snedvrider, förstör, alltså allt det som döden står för. Och att varje dag ta emot det som helar, upprättar och förnyar, alltså livet som Gud ger. Jesus har gått genom döden till livet. Vi tar emot livet som en gåva och delar det med andra.

Taggar: , , , , ,

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Barnet ville direkt greppa dopets betydelse

Barnet ville direkt greppa dopets betydelse

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

 

Taggar: , , , , ,

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Taggar: , , , , , ,

Korset bärs av änglarna

Korset bärs av änglarna

Långfredagens kors med Jesu död utgör bakgrund för påskdagens avgörande händelser. Livet segrar. Korset är inte längre förbannelsens träpåle utan blir ett segertecken. På Kristi himmelsfärds dag återvänder Guds son till Fadern, uppdraget är utfört. Han är inte längre som en människa bunden till en viss plats. Kristus är närvarande hos oss var vi än befinner oss. Och vi väntar på pingsten, då Gud ger sin Ande till förnyat liv för Kristi kyrka och varje lärjunge. Långfredagen, påskdagen och Kristi himmelsfärds dag är olika stadier i Guds frälsningshandlande. Är korset avgörande för allt som sker? Eller är det påskdagen med uppståndelsen som ger det förklarande ljuset över skeendet?

Under semestern i Barcelona i slutet av april fann jag en unik gestaltning av detta gudomliga skeende över altaret i katedralen. Änglarna spelar här en avgörande roll för att bära bud om det unika i det som sker. Gestaltningen börjar i långfredagens händelser. Det är ett traditionellt krucifix med Jesus på korset. Det första jag upptäcker är att två änglar tycks lyfta korset, mot himlen. Korset verkar lämna jorden. Det bär Jesus genom döden. Och på korsets väg till livet omges det av två änglar med rökelsekar i sina händer. Budskapet blir för mig att bönerna från hela den himmelska härskaran följer korset in i livet, till Gud. Överst finns kronan, tecknet på Guds makt och seger över döden och ondskan. Två änglar lovprisar Gud med sina trumpeter. Lovsången från Jesu födelse tror jag ljuder än en gång: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Jesus är hemma hos Gud. Han är hos oss efter sitt löfte när vi samlas i hans namn. Han är närvarande i den heliga måltiden, då han blir för oss utgivna, för oss utgjutna.

Budskapet inför Kristi himmelsfärds dag från katedralen i Barcelona blir att allt grundläggs i Kristusgärningen på korset. Genom död till liv – det är den gudomliga uppenbarelsens budskap och det kristna livets grundmönster. Änglarna som Guds budbärare om liv finns med i allt som sker. Då kan vi vara trygga i att Gud handlar från kors till himmelsfärd och förtrösta på att allt vilar i Guds frälsningsplan. I den är du och jag kallade att vara Guds medarbetare. Korset lyfts till himlen av änglarna och deras böner. Det blir samtidigt ett verksamt segertecken över hela jorden varje gång en människa tar till sig Guds handlande i Kristus och låter det förnya sitt liv.

 

Taggar: , , , , ,

Saffransbrödet från stiftsgården Undersvik

Saffransbrödet från stiftsgården Undersvik

Som biskop möter jag både gamla och nya traditioner, de flesta goda, andra inte längre självklara och relevanta. En tradition som jag hoppas fortsätter är att biskopen får ett jättestort saffransbröd inför advent och jul, bakat av medarbetarna på stiftsgården i Undersvik. Jag är för övrigt väldigt stolt över att vi i Uppsala stift har behållit stiftsgårdarna och satsat på dem som platser för medmänskliga möten, utbildning, andlig förnyelse och fördjupning.

För en tid sedan var jag på stiftsgården och fick då årets saffransbröd, placerad på en pappskiva, dolt i täckplast för att hålla det färskt. Brödet är så stort att det måste delas i bitar för att kunna få plats i frysen. När jag kom hem öppnade Ingrid och jag gåvan genom att ta bort omslaget. När vi känner doften av saffransbrödet, då är julen nära. Denna gång ser vi något som vi aldrig upptäckt tidigare år. Kanske är det en nyhet. I brödets mitt framträder ett kors, format av lussekatter. Det inrymmer en djup symbolik. Guds son, som vi väntar på i adventstid och tar emot i julens under, kommer till oss i det livsnödvändiga brödet. Gud blir en av oss. I nattvardens bröd får vi del av Kristus och den försoning och livskraft han ger. Och det brödet är ett tecken för det bröd som räcker åt alla, rättvisans och det nya livets bröd.

Julen och påsken hör ihop. Korset i saffransbrödet knyter samman högtiderna. Evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem är detsamma på Första advent och Palmsöndagen. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Jesus kommer ridande på en oansenlig åsna med en annorlunda, gudomlig makt. Hans makt skiljer sig från den makt som alltför ofta utövas i vår värld och som bygger på att härska, kontrollera och utöva tvång och våld. Jesus är den gudomliga kärleken. Speglar vi oss i honom ser vi att vi har ett oändligt värde. Och vi inser att alla ska behandlas med värdighet så som han gör. Det är vår kallelse som hans lärjungar.

Korset formas av en lodrät stam som bär relationen mellan människa och Gud och en vågrät arm som sträcker sig mot skapelsen och medmänniskan på båda sidor om stammen. Alla vädersträck möts i korset.

Det nya kyrkoåret innebär att vi nu har ännu ett nådens år med nya möjligheter framför oss. Gud ger av nåd, gratis. Gud vill handla med oss så att vi växer som människor och kristna. Det Gud ger får vi dela. Det är stort. Gud är med oss.

Taggar: , , , , , ,

« Äldre inlägg