Kristen tro

Nu visas inlägg taggade med Kristen tro.

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

Gudstjänste inleds av biskop Pytel

Gudstjänsten inleds av biskop Pytel

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Taggar: , , , , ,

Med inkarnationen genom försoningen till förnyat liv. Det är Kristusvägen. Jesus går den, vi får följa honom. Fastetiden ger möjlighet till en pilgrimsvandring för livets skull. Med mig på min vandring har jag ärkebiskopens fastebok för året, skriven av biskopskollegan och vännen Esbjörn Hagberg, På tal om livet (Verbum). Den låter mig vandra med Jesus i de teman som bär fastetidens helgdagar. Varje dag innehåller två eller flera Jesusord med tilltal till mig och jag innesluts i + Esbjörns personliga samtal med Jesus. Jag tar del i reflektioner och ord till sist för varje dag.

Som förberedelse inför Midfastosöndagen möts jag av orden från Jesus om det bröd för dagen som kommer för att vi och hela världen behöver det: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” (Joh 6:5) och det utmanande för vår bekännelse: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Jag följer + Esbjörn i hans samtal med Jesus, sedan fortsätter jag på egen hand, andligt inspirerad.

Det finns något obändigt, oåterkalleligt över det personliga vägvalet i Bibelns berättelser. Jag känner igen mig i Petrus och det som har varit livsnödvändigt för mänskliga kristna genom alla tider: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Saken gäller Livet, som jag behöver. Jag behöver något att leva av och dö för. Det är tro för mig. Förtröstan är dess personliga innehåll. Det Gud gör i Jesus Kristus är den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Jag stämmer in i den kristna kyrkans bekännelse, som är större än min personliga: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16). Då finner jag ro för min själ.

Taggar: , , , ,

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

Reformationsjubileumsåret närmar sig. I slutet av oktober 2016 inleds firandet av Reformationen 500 år. Det året bör också innehålla en reflektion över vad det innebär att vara kyrka och kristen i vår tid, över vårt behov av reformation. Det har med omgörning att göra, frågan är bara vad som behöver förändras.
Ecclesia semper reformanda – de latinska orden uttrycker att kyrkan ständigt behöver reformeras. De återger en reformatorisk grundtanke men uttrycket som sådant användes inte under 1500-talets reformation. Det kan härledas tillbaka till 1600-talet inom den reformerta delen av kristenheten. Efter Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet har det använts även inom den romersk-katolska kyrkan för att uttrycka kyrkans behov av förnyelse i varje tid.

Kyrkans ständiga behov av reformation har uttryckts på olika sätt. Ett sätt är att mana oss att återvända till källorna, dvs. till Bibeln och den apostoliska tron i den första kristna församlingen. Som om lösningen alltid finns i det förgångna. Ett annat är att legitimera de förändringar som vi finner nödvändiga i vår tid. Som om de aktuella utmaningarna kan vara normerande. Jag vill hävda att uttrycket syftar både på vårt behov att återupptäcka evangeliet om Jesus Kristus och vårt uppdrag att göra det levande i varje tid genom att låta förkunna det i ord och handling i de sammanhang vi befinner oss.

Här översatte Luther Bibeln till folkspråket

Här översatte Luther Bibeln till folkspråket

Redan innan reformationsåret inletts hörs röster om det som nu bör göras i trohet mot reformationens grundtanke. Ibland tar jag mig för pannan, som när någon framför att det är ett bra sätt att fira reformationsåret att ändra den kristna tron. Kyrkan ska ju ständigt ändras är tolkningen! Eller när en annan säger att nu är det dags att ändra försoningsteologin. Bortsett från att det finns flera perspektiv på försoningen i kristen tro skulle vi alltså överge grunden i den lutherska reformationen, att Gud av nåd genom Jesus Kristus försonar och låter varje människa få del av försoningen genom tron på honom. Vad skulle Luther säga om det, han som sökte och fann en nådig Gud?

Den evangeliska grundtanken att kyrkan ständigt behöver reformeras uttrycker att kyrkan, och det gäller varje medlem i kyrkan, på alla områden – i förkunnelse, kyrkans ordning och levnadssätt – alltid måste låta sig rättas och förnyas av Guds ord, som Jesus Kristus uppenbarar i sin egen person. Det är inte en förändring för dess egen skull, den är till för att kyrkan ska vara trogen mot evangeliet i varje tid.

Kontinuitet och förnyelse hör ihop. I inledningen till Kyrkoordningen beskrivs kontinuiteten så: ”Svenska kyrkan är ett trossamfund som leder sin historia tillbaka till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.” Genom att återvända till källorna fick reformationen kraft att göra den förnyelse av kyrkolivet och kristnas ansvar som situationen krävde. Här finns en ansats som vi ännu inte förverkligat, alltså kallelsen till alla i kyrkan att på dopets grund dela evangeliet i ord och handling. Framtiden ligger inte i en kyrka buren av funktionärer utan av de många. De behov som finns i vårt samhälle av medmänsklighet, delande av liv och av tro behöver vi möta tillsammans.

Det kontinuerliga behovet av reformation gäller inte bara kyrkan som gemenskap utan varje medlem. I vår kyrka berömmer vi oss av att vara en öppen folkkyrka med låga trösklar. För att det ska gälla i praktiken förutsätter det dels att det finns möjligheter att växa in i kyrkans liv, dels att de som företräder kyrkan ser sig som bärare av reformationens grundtanke. Kyrkans vigda tjänare är bundna av sina vigningslöften. De förtroendevalda organen har kollektivt ansvar att följa vår kyrkas tro, lära, bekännelse och ordning. Inledningstexten till sjunde avdelningen i Kyrkoordningen klargörs det: ”Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag. Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst skall fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, lära och bekännelse. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet.”

Mot bakgrund av vad reformation innebär och vår kyrkas identitet och framtid, är det väl ingen bra idé att göra en valfråga av att köra över kyrkans läronämnd?

Taggar: , , ,

Jag befinner mig på utbildningsresa i östra Tyskland med stiftsstyrelsen och några från Svenska kyrkans unga. Inför det kommande reformationsjubiléet får vi kunskaper och erfarenheter om bakgrunden till 1500-talets förnyelse av kyrkan och enskilda troendes liv.

Det går att koppla det vi ser och hör här med våra behov idag. Det är lätt att gå vilse i det mångahanda och kravfyllda. Hur är det med proportionerna i våra liv? Behåller vi fokus ens i kyrkan? Vi ska ju leva genom tron, befriade av Guds nåd.

Jag inspireras av att resa mellan två söndagar där den ena har temat ”Ett är nödvändigt” och den andra ”Döden eller livet”. De hör samman genom att ta upp det som är nödvändigt och livsviktigt. Ett är nödvändigt är inte detsamma som Det enda nödvändiga. Mycket är nödvändigt för att leva. Här handlar det om det som gäller i grunden och till sist. Det prövas när livets skörhet gör sig påmint, när vi förlorar det allra käraste och när det är tid att göra bokslut för livet.

Temat ”Ett är nödvändigt” har alltid berör mig djupt, jag som lever i det mångahanda i ett ganska högt tempo. Vad ägnar jag mitt liv åt? Vad är det som bär till sist? Jag gläds över bönerna i Evangelieboken. Hur kan mina behov uttryckas bättre än i den andra av bönerna för Femtonde söndagen efter trefaldighet? ”Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. I Jesu namn. Amen.” Gud är med oss. Jesus lovar vila för vår själ.

Kristen tro har som bakgrund kampen mellan det goda och ondskan i vår värld och våra egna liv. Gud längtar efter oss och handlar med oss. Gud vill att vi ska välja livet. Varje dag behöver vi välja det genom att lämna bakom oss det som bryter ner och drar isär. Genom död till liv – det är segerkorsets budskap och vår livsväg.

Taggar: , , , ,

Vi har genomlidit en alltför lång tid av polariserad debatt som skadat Svenska kyrkan. Den för de flesta obegripliga diskussionen mellan kristna om korset (!) gick överstyr men visar förhoppningsvis tecken på att lägga sig. Men under ytan finns kanske en del obearbetat.

Som det inte räckte med diskussionen om ”Mitt kors” pågick den dubbelsidigt enögda och onyanserade debatten om Palestina och Israel som ger intrycket att Svenska kyrkan bedriver en kampanj som staten Israel måste motarbeta så ihärdigt som möjligt. När det i själva verket är enskilda som agerar som de själva vill. Med detta sagt har jag inte alls gått in i sakfrågan, som tycks komma upp i kyrkomötet även detta år. Det finns risk för att det blir lika polariserat och dubbelsidigt enögt som vanligt. Försoning behövs.

”Enheten i Kristus” var det uppbyggliga temat när vi samlades till festlig vigningsmässa i Uppsala domkyrka. Sören Dalevi vigdes till biskop i Karlstads stift med deltagande av representanter för en mångfald systerkyrkor. Temat gestaltades i textläsningar, sånger, förkunnelse, vigningshandlingen och måltidens gemenskap.

Det finns mycket att säga om enhetens kännetecken. Ett att säga är att enhet i kyrkan inte är detsamma som enighet i kyrkan. Det beror på att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en nådemedelsgemenskap. Enheten är en gåva från Gud, beroende av Guds handlande i Kristus, och som vi ska gestalta men inte kan skapa. Den världsvida kyrkan inrymmer olika åsikter och en mångfald gestaltningar av tro och liv. Därmed inte sagt att enighet saknar betydelse. Det finns sådan oenighet som söndrar och döljer den enhet vi fått ta emot.

Ett annat att säga är att mångfald inte har ett egenvärde. Vad tjänar den? Var finns sammanhanget? Mångfald är bra, uniformitet förtryckande. Men den mångfald som stannar vid splittring, individualism, självcentrering och personlig bekräftelse riskerar att leda till en statisk syn på människan liksom på kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild och därför älskad av Gud. Det säger vi ofta. Kristen tro har mer att säga. Vi är som Guds skapelse kallade att bli det vi är. Vår kallelse är att växa som människa och kristen i tro och liv; det som med ett teologiskt ord kallas helgelse. Den innebär att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Det är inte tillräckligt att tala om kyrkan som en enhet i mångfald. Enheten är inte bara en inramning av mångfalden. Kyrkan är en enhet i försonad mångfald. Försoningen grundar enheten, den fogar samman mångfalden till en enhet. Kristus förenar genom att försona. Krucifixet blir ett uppståndelsekors. Genom död till liv, det är mitt kors och vägen att vandra.

Det försonande korset har en universell inriktning och innebörd. I den gamla psalmen 102 uttrycks det fint, om än med ett ganska ålderdomligt språk, som idag inte uppfattas så inklusivt som Anders Frostensson nog avsåg när han skrev den 1936. Alla våra syskon finns med:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bär, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

Taggar: , , , , ,

Jag har med stigande förvåning tagit del av debatten om initiativet att människor ska ansluta sig till detta genom att ta en bild av ett personligt kors och uttrycka sin stolthet över att vara kristen. Över 5500 människor har gjort det med olika motiv.

Det kors jag bär

Det kors jag bär

Debatten har blivit destruktiv och skadar Svenska kyrkan. Jag är en av fjorton biskopar i Svenska kyrkan som bär mitt mycket synliga kors alla dygnets timmar utom när jag sover. Det är alldeles självklart att jag är stolt över att vara kristen och att bära det kors som förkunnar att Jesus förnyar och bär mig i mitt liv som människa, kristen och biskop. Jag uttrycker samtidigt gärna min tacksamhet och respekt för initiativtagarna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras positiva intention.

Min närmaste och gode medarbetare Mats L sa till mig idag: alternativen kan väl inte vara att gömma undan korset eller att använda korset som bazooka mot andra troende. Klok karl. Detta har ju gått överstyr.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro. Troende människor och deras religionsutövning hotas när kyrkor och moskéer sprängs. Jag förnimmer Guds tårar.

Jag blev ledsen idag. Johanna Andersson, tidigare Almer, lämnade Svenska kyrkan. Jag är personligt berörd. Jag engagerade mig som ärkebiskopens adjunkt från 1988 i att du som kvinna skulle bli präst i Göteborgs stift. Och det gick bra. En bibelkunnig och fantastiskt duktig präst. Varför måste du lämna? Jag tycker om dig. Du har mycket att ge. Kom tillbaka.

Jag har en uppmaning till alla som deltar i den sista tidens polariserade debatt. Tänk efter. Inte kan väl korset som försoningens och det nya livets möjlighet användas som slagträ? Eller till att misstänkliggöra någon som tror på Jesus Kristus som Guds son? Om alla människor är skapade till Guds avbild, måste vi inte då se på dem som Guds vänner och inse att Gud längtar efter dem?

 

Taggar: , , ,

Under de sista förberedelserna inför juldagens mässa blev jag uppmärksammad på biskop emeritus Bengt Wadensjös debattinlägg i julaftonens Svenska Dagbladet, ”Växande tro på återfödelsen utmanar kyrkan”. Att reinkarnationstankar med delvis olika innehåll har brett ut sig i Sverige och även bland en del företrädare för kyrkan är ingen nyhet för mig. Att en biskopsvigd person ser detta som en närmast naturlig utveckling av kristen tro är mer än anmärkningsvärt, särskilt som Bengt Wadensjö kontrasterar den nya tron mot en beskrivning av kristen tro som svårligen går att känna igen. Att använda en växande andlig spekulation om återfödelse till källa för kristen tro leder vilse.

Resonemangen kring reinkarnationen är märkliga i flera avseenden. I andra religioner är det ett straff att återfödas. I de svenska andliga spekulationer som ryms inom det som brukar kallas New Age ger återfödelsen en andra chans för människan. Utmärkande för vår tid är bland annat en andlig flykt undan det svåra, undan ansvar för brutna relationer och undan personligt ansvar för det som är ont. Evigheten har gått förlorad. Det enda som finns är att göra det bästa möjliga av livet på jorden. Och går det inte bra, bör man få nya möjligheter.

Någon frälsning är det inte frågan om i reinkarnationstron. Den förutsätter ju att det finns något att frälsas ifrån. I kristen tro går vägen till livet genom att vi överlåter oss till kärlekens Gud som handlar med oss. Vi vågar konfronteras med vår egen sårbarhet och svaghet. Vi flyr inte undan samvetet som Gud gett oss utan bekänner det vi brutit mot Guds vilja i tankar, ord och handlingar. Då möts vi av det som hör till centrum i kristen tro: förlåtelsens upprättande ord. Kristen tro är obegriplig om man inte tar med kampen mellan ont och gott i bilden. Den pågår inte enbart hos andra – utanför oss själva – utan i varje människas hjärta. I Bibeln, kyrkans tro och bekännelse har vi källor som inte leder vilse.

Här kommer så avslutningen av min juldagspredikan över inledningen till Johannesevangeliet med temat ”Skapelsen ska återupprättas”.

Vi som lever i tiden efter den första julen behöver låta det gudomliga Ordet förnya oss. Det sker när vi samtalar med Gud i bönen, när bibelordet får tala personligt till oss, när Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Då skapar Gud och förnyar livet.

Det behöver ske. Om det gudomliga Ordet får utrymme i våra liv, då händer något med oss som kan bli omvälvande på en jord som våndas av miljöförstöring, klimatförändringar som hotar skapelsens och därmed mänsklighetens överlevnad, av intolerans, förtryck, fördrivning och krig. Det handlar om en fred som innesluter frid med Gud och fred i våra relationer och en skapelse som återupprättas så att människor kan leva ett människovärdigt liv.

Det som sker i julens under innebär att det eviga omfamnar det ändliga och begränsade. Det är inkarnation. Gud tar gestalt i vår värld för att föra oss rätt och hem till slut. Det är inte reinkarnation som är vår framtid, att vi skulle återfödas till denna bristfälliga jord.

Enligt kristen tro är vi inte hänvisade till oss själva och livet på jorden. Vi är evighetsvandrare. Gud inkarneras för att vi ska får höra hemma hos Gud i all evighet. Vi kallas in i den evighet som omsluter alla tider. Vi kallas via den försoning som Jesus ger till den slutliga befrielsen, då Jesus Kristus kommer åter och Guds vilja ensam kommer att råda. Jesus är fylld av nåd och sanning, de hör samman. Det som sker är en gudomlig gåva, nåd. Det uppenbarar en gudomlig sanning om våra liv, om livets ursprung och mening, om försoning och gudomlig närvaro genom alla tider.

Juldagen är Guds kärleks dag. Världen behöver den kärleken. Vi får nu bära vidare budskapet om den stora glädjen, att en Frälsare har fötts. Gud har i sin kärlek sänt sin son för att vi inte ska gå under utan ha liv och liv i överflöd. Gud är hos oss. Gud är med oss. Livet kan få en annan gestalt och skapelsen återupprättas om vi tar emot det gudomliga Ordet och låter det skapa och förnya så att Guds vilja sker.

Taggar: , , , , , ,

Under fyra dagar har vi åkt många mil i centrala och västra Zimbabwe för att bland annat besöka de sjukhus och vattenprojekt som Uppsala stift stödjer vid de gamla missionsstationerna i Mnene och Manama. Denna gång hann vi inte till Musume och Masase. Det har blivit allt svårare att klara sjukhusen liksom allt annat där på grund av samhällsutvecklingen, ständiga avbrott i elförsörjningen och bristande ekonomiska resurser för löner och övriga kostnader. De allt effektivare och billigare solpanelerna ger dock visst hopp om en bättre framtid. Sådana har börjat installeras vid institutioner och privata bostäder. Vid det biskopskontor som uppförs i Zvishavane för Centrala stiftet finns paneler som klarar belysning, kylskåp och internet utan elavbrott. Sjukhuset i Manama har också ständiga problem med elförsörjningen. Där driver solpaneler numera de nödvändiga tekniska systemen. Med fler skulle sjukhusen klara sig än bättre.

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Sjukhuspersonalen ska få sina löner från staten men dessa blir alltmer otillräckliga. Det har också resulterat i en brain-drain, alltså att många högutbildade och ledarskapskapabla människor har lämnat landet för grannländerna, Storbritannien, Canada, USA och Australien.

Sophämtningen fungerar inte. Återvinningsföretagen har slagit igen. Ingen tar hand om de spisar och kylskåp som slutat fungera. Resultatet är resursslöseri och miljöförstöring. En hel del sopor bränns, också de som inte borde. Efter vägkanten och särskilt i korsningarna ligger ofta förpackningarna i drivor. Det är varken bra för miljön, ekonomin eller självkänslan.

De fattigaste och mest utsatta tar varje möjlighet till överlevnad. Vid vägen ner mot Sydafrika plockas prostituerade upp av lastbilschaufförerna. Kvinnorna handlar där och återvänder med andra lastbilar.

Jag kunde omöjligt räkna alla vägspärrar som polisen satt upp. Det mest förnedrande var att vi inte stoppades, utom en gång av misstag. Varför inte? Därför att vi var två vita som åkte med i bilen. Alla som måste stanna var svarta. Förutom legitima syften, som att kontrollera om smuggling förekommer, ville poliserna hitta fel som kunde motivera en muta. Att sådant förekommer ville man inte visa för vita medborgare eller gäster. En slags omvänd rasism i praktiken av en regim som främst ägnar sig åt att samla in pengar och bestraffa sitt eget folk istället för att regera på ett normalt sätt.

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Det här fick mig att tänka på en film av prästen och filmaren Per Söderberg som vi använde i konfirmand- och ungdomsverksamheten på 1970-talet. Den handlar om en man som går runt med en vagn med en stor sopsäck, sopkvast och annan städutrustning. Han plockar upp skräp där han går. Han tvättar ansiktet på en prostituerad kvinna med en trasa och hennes ansikte förvandlas. Det är Jesus som vandrar och befriar människor från skräp så att deras liv får en annan gestalt.

Så kan vi se på betydelsen av julen, när Gud blir en av oss i Jesus. Det är Sophämtaren som kommer. Det finns alldeles för mycket skräp hos oss, synligt och osynligt. Det håller oss fångna och hindrar oss från att leva som Gud vill. Sophämtaren kommer för att ta bort det. Vi får möta honom. En framtid öppnas där alla behandlas med värdighet. Det var ju i den kallelsen som Maria, Jesu moder, gick in med ödmjukhet och i förtröstan på att Gud kan. Marias lovsång när hon svarar ja handlar om förändring och förnyelse. På vår resa har vi mött många som lever av nåd genom tron, trofasta i sin kallelse i vardagen. Och de sjunger, skrattar och delar gärna med sig. De ger oss ett välsignat julbudskap.

En välsignad jul till er alla!

Taggar: , , , , ,

Det var en intressant upptakt till den senaste veckans äktenskapsyra när Kyrkans Tidning uppmärksammade den kraftigt sjunkande andelen kyrkliga vigslar av totala antalet vigslar. Belysningen av den förändrade kontexten för vigselgudstjänsterna gav mycket att fundera vidare över och att hantera. Jag tänker främst på de allt vanligare önskemålen från brudparen att prästen ska tona ned det kristna budskapet och inte tala så mycket om Gud. Här går nog en gräns. Utan en vigselgudstjänst med ett kristet budskap till brudparet, släkten och vännerna försvinner motiven för kyrklig vigsel.

Det ingår i den allmänna trenden med fokusering på enskildas vägval att det är brudparet självt som på ett personligt sätt formar bröllopet, ofta in i minsta detalj. Det var också mediabilden av förberedelserna för prinsbröllopet.

Så fick vi vara med om en vecka när äktenskapet verkligen stod i fokus. Lördagen den 13 juni vigdes prins Carl Philip och Sofia; många andra hade valt samma dag för sina bröllop. Det kungliga bröllopet var traditionellt kyrkligt samtidigt som det innehöll personliga inslag, särskilt musikaliskt. Det kan ju också noteras att samlevnadsmönstret är detsamma för kungliga som för flertalet andra, att de lever som sambo i åratal innan de gifter sig. Däremot blir de kungliga föräldrar först efter vigseln. När prinsessan Madeleine två dagar senare födde prins Nicolas kulminerade den senaste veckans hyllning till äktenskapet.

I förra veckans ledare i Kyrkans Tidning tog Karin Johannesson upp kyrkans tystnad om andra former av samlevnad än äktenskapet, http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behover-helhetsgrepp-om-samlevnadsfragorna. Karin påpekar att majoriteten av befolkningen lever som ogifta. De bör inte beskrivas utifrån vad de inte är – inte gifta. Hon efterlyser ett teologiskt helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna. Jag instämmer.

Under flera decennier skedde i vår kyrka en gedigen bearbetning av frågorna om sexualitet, särskilt homosexualitet, och kyrkans förhållningssätt till par av samma kön. Liksom Karin Johannesson efterfrågade jag i samband med beslutet om samkönade äktenskap en fördjupad teologisk analys av äktenskapet i relation till andra samlevnadsformer, särskilt samboförhållanden. Jag uppfattade dock inte som Karin att något löfte gavs om en fördjupad teologisk analys.

Den analys som då gavs var tunn. Ärkebiskop Anders Wejryds och andras argumentation i kyrkomötet för ett utvidgat äktenskapsbegrepp byggde i huvudsak på det andra ledet i det dubbla kärleksbudet: du ska älska din nästa som dig själv. Med det upplägget kan de flesta samlevnadsformer motiveras. Genom att begränsa argumentationen till nästankärleken överförs ansvaret för samlevnadsformerna helt till den rättsliga och sociala sfären. Gud är i stort sett borta ur bilden. Kärleken och gemenskapen mellan människor är det som fokuseras. Den teologiska grunden för kyrklig vigsel liksom för att ta det av Karin Johannesson med rätt efterfrågade helhetsgreppet om samlevnadsformerna har blivit kraftigt försvagad.

Ibland frågar jag mig om inte det som hände när äktenskapet utvidgades var att det registrerade partnerskapet segrade men med beteckningen äktenskap. Det vi har är ett rättsligt skyddat socialt samlevnadskontrakt. Enligt den kanoniska rätten konstituerades äktenskapet av det offentliga, fritt avgivna löftet mellan bruden och brudgummen om att leva samman i livsvaraktig kärlek och trohet. Det sexuella samlivet bekräfta löftet. Denna grundsyn har gällt också efter 1500-talets reformation. Det var därför konsekvent att trolovningen var äktenskapskonstituerande fram till början av 1700-talet. Utifrån samma grundsyn har kyrkan betraktat borgerliga vigslar som likvärdiga med kyrkliga.

Det är nu värt att notera att lagstiftningen inte längre kräver att löftena vid en borgerlig vigsel uttrycker kontrahenternas vilja till livslång kärlek och trohet. I den längre versionen förklarar de sin vilja att leva tillsammans i nöd och lust. I den kortare versionen lovar de att vara varandras makar. Får det här någon konsekvens för kyrkans bedömning av den borgerliga vigseln och för om löftena ska avges på nytt vid en kyrklig välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap? Det saknar kanske betydelse om det enbart är en statlig angelägenhet? Kyrklig tystnad råder ännu. Är äktenskapet och övriga samlevnadsformer i grunden rättsligt reglerade samlevnadsformer i samhället – ingångna och rättsligt registrerade partnerskap – är nog den avgörande utmaningen för kyrkan att säga något substantiellt om äktenskap och övriga samlevnadsformer ur den kristna trons perspektiv på livet. Annars är vi inte relevanta som kyrka. Att säga det alla andra säger räcker inte.

Fortsättning följer. Blogginlägget är redan för långt. Nu vill jag bara pigga upp er med att jag på söndag kommer med ett inlägg om den alltmer ensidiga och märkliga debatten om kyrkohandboksarbetet.

Det mesta i debatt och beslut har handlat om äktenskapet. Och om kön, kön och kön. Jag tycker att det är dags – inte minst för en kyrka och kristna människor – att tala om det som är mer avgörande, nämligen att fördjupa våra relationer. Så vill jag tillönska er en glad midsommar med varma relationer även om vädret skulle präglas av moln, lite kyla och skurar. Glad midsommar!

 

Taggar: , , , , , , ,

« Äldre inlägg