Nu visas inlägg taggade med Nåd.

Under helgen har reformationsjubiléet uppmärksammats i en av två polska reformationsstäder, nämligen Wroclaw. Hit kom reformationen med full kraft på 1520-talet genom Johannes Hess. 80 % av befolkningen var evangelisk-luthersk vid tiden för Andra världskriget. När staden tömdes på tyskar och polacker flyttades hit återstod bara en spillra av reformationskyrkorna. Numera är det en öppen och expansiv stad med goda internationella kontakter över nationella, konfessionella och religiösa gränser. I en stad med cirka 700000 invånare kommer över 100000 från Ukraina.

Ett brett sammansatt program visade reformationens betydelse och aktualitet liksom de goda ekumeniska kontakterna och en stad som bygger broar mellan människor. Vid den avslutande nattvardsgudstjänsten i Maria Magdalena kyrka – ursprungligen en luthersk kyrka, nu en gammalkatolsk – manifesterades en inkluderande gemenskap. Den romersk-katolske ärkebiskopen avslutade med ett ekumeniskt präglat tal i den TV-sända gudstjänsten. Jag höll följande predikan över Psaltaren 98:1-4.

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Procession med biskop Woldemar Pytel, Wroclaw

Drogie siostry, drodzy bracia! Dear sisters and brothers. We are gathering here in Wroclaw commemorating 500 years of Reformation. It takes place on the Cantate Sunday between Easter and Pentecost. When we look back we can rejoice because of what the Lord has done in Christ for our salvation and liberation. When we look forward to Pentecost we can praise the Lord for renewing our lives with the gift of the Holy Spirit making it possible for us to receive what Jesus has said and done, and also to grow in faith and witness to our faith in daily life. Doing so we follow in the footsteps of the Reformers and all faithful Christian people throughout the Ages.

The Cantate Sunday has got its name after the first word in Psalms 98, ”Sing a new song to the Lord, for he has done marvellous deeds; his right hand and his holy arm have won him victory.” The original word about the victory the Lord has won says literally that he was enabled to save his people. Yes, that is also why we have gathered. We have been summoned by the Lord. We are here to sing to the Lord, praising him for what he has done for our salvation in Jesus Christ. The Son of God became one of us but without sin. He shared our lives, suffered and died on the cross for the reconciliation of the world and our salvation. The cross of damnation became the cross of victory when he walked through the valley of death to eternal life. Christ has opened a new way for us – through death to life. He has risen and we shall rise. We are called to follow him during our life time, and then at last when our time on earth is over we follow him to eternal life.

Gudstjänste inleds av biskop Pytel

Gudstjänsten inleds av biskop Pytel

In baptism we were incorporated into Christ and his Church, receiving the spiritual power of the death and resurrection of Christ. We walk through death to life as he did. The baptismal pattern through death to life is the Christian pattern for daily life. We receive it as a gift in baptism. Every day we have the opportunity and calling to leave everything that is connected with death in our lives and instead receive through grace alone the new life from Christ. We do this by confessing our sins and receiving forgiveness, by coming before God in faith entrusting our lives to the blessing hands of the triune God, and over and over again receiving renewed life through the means of grace.

So we have all the reason in the world to sing together to the Lord in gratitude for what God has done for us in Christ from Good Friday to Easter Day and that he continues to do so. God has done marvellous deeds for our salvation. God is almighty, holy and full of divine love. Therefore, God can liberate us from all evil and the burdens that rest on our shoulders. Jesus Christ has accomplished that for us. Our only possibility for a renewed life is to receive it by faith through grace.

Your personal burdens, which are they? How does your struggle look like? Only you know. There are different things that bind us, and we can identify some as belonging to the power of death. Many people today struggle with demands of various kinds. In the gospel, we are invited to be renewed by the mighty acts of God. We meet grace, not demands. The message can only be received in faith. And when we practice faith in daily life, we can grow in faith by the power of the Holy Spirit. We are created in the image of God, therefore we have a programme for life, and that is to be more like God, to be what we already are as God’s beloved creation.

There is no way that we can save ourselves. This is what Martin Luther experienced when he struggled with all the spiritual demands that were put on him. He really had great difficulties experiencing that God is the God of mercy. Luther was so occupied with all that he had to do in order to please God. The personal Reformation break-through happened when he was enlightened by the Good News of the New Testament. He knew them very well as a Biblical Scholar. But the outer word had to become his inner Word. Then Luther realized that he was totally dependent on Gods saving acts to be free before God, liberated at last. The Holy Spirit made it possible for him to receive the gospel.

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

De heliga gåvorna delas ut i den fullsatta kyrkan. (Foto Mats Lagergren)

There are many biblical texts that give us this message. In Romans 1:16-17 we find one of those texts that became crucial for the Lutheran Reformation. We read them with gratitude and self-esteem: “I am not ashamed of the gospel. It is the saving power of God for everyone who has faith – the Jew first, but the Greek also – because in it the righteousness of God is seen at work, beginning in faith and ending in faith; as Scripture says, ‘Whoever is justified through faith shall gain life’.”

All human beings long for the source of life, its meaning and goal because we are created in the image of God. We are longing for real life in the presence of God. We are supposed to be co-workers of God in creation with all the abilities and skills that he has given us. But we are captured in evil structures and personal sin. We seek, but too often in wrong places. But still, we always seek and long. It is a question of life, our need for life. We cannot achieve it away from the presence of God, neither by our own deeds, thoughts and power. During the Centuries there are many of us who have realized this truth, because of the spiritual insights inherited from the Reformation. Today we share much of this with other traditions within the worldwide church. One example is the Joint Declaration on the Doctrine of Justification signed 1999 by the Lutheran World Federation and the Pontifical Council for Christian Unity in Rome. After five Decades of ecumenical dialogue it was possible, because earlier divisions in our fundamental proclamation of the Gospel have been overcome. This marks a new era in the relation between the two traditions that were drawn apart in the 16th Century.

So let us sing a new song to the Lord. We sing it because of the grace that is at the centre of Christian faith. We sing it because many people have been saved and renewed due to the faithful preaching of the Word in the Reformation churches. We sing it because we have been drawn together with our fellow Christians of the Roman Catholic, Orthodox and the other churches of the Reformation by the mighty acts of the triune God in our times. We are longing for receiving the unity that is a gift of God. Our saviour Jesus Christ prays for us, that we may be one.

In view of the wonders of grace and righteousness displayed in God’s salvation, the whole creation is invited to unite in praise, as it is said in verse 4 of psalms 98: “Acclaim the LORD, all the earth; break into songs of joy, sing psalms.” The union of mercy and truth secure the blessings of the promise to the world.

We are the people of hope. Amen.

Taggar: , , , , ,

Det är temat för 2017 års teologifestival som ingår i reformationsfirandet. Vid inledningsmässan i Uppsala domkyrka fick vi besök från 1500-talet av Katharina von Bora (Käthe) och ärkebiskop Laurentius Petri som deltog i en dialogpredikan med mig. Predikan går inte att återge men här följer min inledande och sammanfattande del.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Rom 1:17)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther på bild (Foto Magnus Aronson)

Laurentius Petri och Käthe flankerar en glad Luther (Foto Magnus Aronson)

Leva. Leva genom tron. Därför samlas vi till teologifestival. Leva genom tron – det måste vara bra, men vad betyder det? Vi hörde att den rättfärdige ska leva genom tron. Leva har vi alla erfarenhet av. Men vad är det att vara rättfärdig? Och tro kan väl betyda olika?

För 500 år sedan återvände många till de urkristna källorna för att finna vägen till förnyelse. Reformation är därför inte att bara se tillbaka. Källorna finns hos oss nu. Vi behöver ösa ur dem i den situation vi står och med de utmaningar vi har i vår värld. Så kan den nödvändiga reformationen fortsätta.

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog

Lars Åstrand och Ann-Charlotte Bergel i dialog (Foto Magnus Aronsson)

Den rättfärdige ska leva genom tron. Det budskapet förändrade Martin Luthers liv. Hans hustru Käthe insåg vad som är avgörande. Det är nåden, att allt är gåva, också tron. Guds handlande genom Jesus Kristus gör skillnad.

Att vara rättfärdig är att leva i en helad gudsrelation. Det är inte att vara förträfflig, felfri eller mer troende än någon annan. Livet får ny gestalt. Man får växa som människa och kristen. Tron är förtröstan och tillit. Tron omsluter evangeliet. Tron får konsekvenser i det vi gör för livets skull. Vi delar livet genom tron.

Taggar: , , , , , ,

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Taggar: , , , , , , ,

De som tar fram Oxfords uppslagsverk har slagit fast att ”post-truth” är 2016 års ord. Det kan väl inte förvåna någon, särskilt med tanke på den amerikanska valkampanjen och hur direkta lögner och halvsanningar sprids i sociala medier.

Sanning i en objektiv mening har trängts tillbaka av de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Sanningen har individualiserats och relativiserats. Det avgörande är vad vi personligen finner vara sanning. Ingen sägs förfoga över den. Vi formar vår egen värld. Om det är sant för mig är det sant. Innehållsfrågorna kommer i skymundan. Det som gäller bestäms av vad vi känner, upplever och vill uppnå. Men nu börjar vi se konsekvenserna av det postmoderna tänkandet. Det är post-truth som gäller. Vi lever i tiden efter sanningen. I de sociala och politiska sammanhangen slungas värderingar ut utan fakta. Etiska ställningstaganden fordrar dock både fakta och värderingar om inte ska gå vilse, som individer och samhällen.

Många ojar sig över Donald Trump och de påståenden om verkligheten och värderingar som hans kampanj producerade i högt tempo för att behärska medieutrymmet. Men det är bara ett ytterlighetsexempel i en allmän trend. Påståenden som inte kan faktakollas innan de slår rot sprids därför att de stödjer strävandena, även om de är uppenbart falska. Ändamålen helgar medlen. De stora sociala medieföretagen har fått problem genom att de utnyttjas och har svårt att förhindra missbruk av de plattformar de erbjuder för kommunikation. Desinformation är en framgångsfaktor särskilt när utbildnings- och bildningsnivån är låg. Människor tar gärna till sig det som passar de egna behoven och syftena.

Jag noterar att en och annan som företräder ett postmodernt tänkande är bekymrad över att lögnaktiga påståenden sprids vidare utan faktakoll och att sanningen sitter trångt. Men hur är det med självkritiken? Även i kyrkans sammanhang finns sådana påståenden som cirkulerar på sociala medier. Den postmoderna teologi som vuxit sig allt starkare under de två senaste decennierna har i hög grad bidragit till den individualism och relativism i synen på sanningen som brett ut sig i kyrkan. Karakteristiskt för den är att sanningsbegreppet inte knyts till den gudomliga uppenbarelsen utan enbart till den enskildes bild av verkligheten och sökande efter en livshållning. Här finns ett brott med vår kyrkas bekännelsetradition där innehållet i kyrkans tro hålls samman med den personliga tron som förtröstan på det Gud ger. Jag menar också att det postmoderna teologiska tänkandet indirekt bidragit till den samhällssituation där sanningen alltmer hamnat på undantag.
Vid kyrkomötets inledning uttryckte generalsekreteraren i Lutherska världsförbundet Martin Junge sin tacksamhet över Svenska kyrkans stöd och insatser inför och under högtidlighållandet av reformationsåret i Lund och Malmö den 31 oktober. I samband med det underströk han att de lutherska kyrkorna måste vara en motkraft när det gäller att lyfta fram fakta, avslöja lögner och motverka sanningsrelativismen.

Kyrkan lever av den nåd och sanning som uppenbaras i Jesus Kristus. Hennes uppdrag är att dela den med andra i ord och handling. Nu får vi tända ljus i adventstid som tecken för det uppenbarelsens ljus som genom honom kommer till det folk som vandrar i mörkret. Mörkrets krafter ska vika undan i våra liv. Ännu ett nådens år från Gud inleds denna helg. Den gudomliga uppenbarelsen svarar mot den längtan och det sökande som skapelsen bär. Vi är inte ensamma, Gud är med oss.

Taggar: , , , , , ,

Vid en sändningsgudstjänst i Sigtuna vid avslutningen av en utbildningsomgång i Ignatiansk vägledning höll jag följande predikan.

Vi firar sändningsgudstjänst i Mariakyrkan, där evangeliskt och katolskt möts på ett påtagligt sätt. Det sker inför jubiléumsåret Reformationen 500 år. Ett sådant möte har också ägt rum under utbildningen i Ignatiansk vägledning, vilket visar att den teologiska, andliga och ekumeniska utvecklingen fortsatt under gångna 500 år.

Vi har ett gemensamt andligt arv som går tillbaka till de första kristna och deras bekännelse till Kristus, till Gud treenig. På 1500-talet uppstod en polarisering, som kan beskrivas på olika sätt. Ett är att säga att det handlade om förutsättningarna för frälsningen, trons innebörd och konsekvenserna av tron. Hur finner jag en nådig Gud blev grundfrågan i en tid då hoten mot överlevnaden var påtagliga och livet kort. Hur helas relationen till Gud? Det är ju det rättfärdiggörelsebudskapet handlar om. Ett svar blev att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tron. Allt är gåva, människan kan inte meritera sig för frälsningen. Det andra svaret förde in konsekvenserna av tron i synfältet, som en tro formad av kärlek.

Den katolsk-lutherska dialogen om rättfärdiggörelsen som resulterade i en gemensam deklaration i slutet av 1990-talet visar att den gamla polariseringen inte är fruktbar längre. Andra ekumeniska dialoger pekar i samma riktning, exempelvis den intressanta rysk-finska ortodox-lutherska dialogen om gudomliggörelse och rättfärdiggörelse. Så den ekumeniska strävan att använda den ignatianska traditionen för gemensam andlig fördjupning och vägledning.

Mot den här bakgrunden blir de tre texterna Jer 18:1-4, Joh 15:11-17 och 1 Pet 4:10 verkligen andligt inspirerande.

Det är nog ett tidens tecken att vi talar så mycket om människans värde och kallelsen att behandla varje människa med en värdighet som återspeglar hennes oändliga värde. Skapelsen står i centrum. Människan är skapad till Guds avbild och därför oändligt värdefull. Gud älskar varje människa och välkomnar henne till gemenskap. Den gudomliga hälsningen blir: kom, du är välkommen som du är.

Men det finns mer att säga. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Gud lika. Just så, vi ska bli det vi är. Här ryms ett program för livet, en livsuppgift. Berättelsen om krukmakaren hos profeten Jeremia gör det perspektivet tydligt för oss. Skapelsen fortsätter. Gud vill mer och liknar sig själv vid en krukmakare. När formandet av lerkärlet misslyckas ger krukmakaren inte upp utan gör om det till ”ett nytt kärl, så som han ville ha det”. Det är möjligt att förändras och utvecklas efter Guds vilja.

Mina tankar går till en berättelse där Paulus beskriver sig själv som ett bräckligt lerkärl som bär evangeliet. Han säger i 2 Kor 4:7 ”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Han har fått en gudomlig gåva att ta emot, bära och ge vidare.

Så tar vi del av evangeliet från Johannes 15:e kapitel. Före vår text finns berättelsen om Jesus som vinstocken och grenarna som är helt beroende av att höra samman med den. Jesusorden ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” klargör det. Den djupa relation som får näring av den gudomliga kärleken manifesteras när Jesus kallar lärjungarna för sina vänner. Det är inkarnation. Lärjungarna sänds att bära kärleken vidare. De har utrustats genom att Jesus berättat för dem om Guds vilja. De kallas att bära den frukt som består och får löftet om att deras böner ska höras. De sänds med gåvor från Gud och ett helt livsprogram att bli det som ligger i att vara skapad till Guds avbild och kallad till lärjungaskap.

Sändningen i Petrusbrevet 4:10 knyter samman det budskap som vi fått i de andra texterna. Vi kallas att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former. Vi äger och förfogar inte över Guds nåd. Vi tar emot den gudomliga gåvan och förvaltar den för en tid. Det ger perspektiv på relationen mellan Gud och människa. Guds nåd möter i många former så som Gud är treenig. Vi har var och en fått en personlig nådegåva att förvalta. Vi kallas att tjäna varandra med den. Petrus uppmanar oss att alltid komma ihåg att den nådegåva vi förvaltar är Guds, inte vår.

Det ligger en djup befrielse i att ta till sig att vi är beroende av det Gud ger. Vi får lyfta blicken från oss själva till Gud. Det räcker att vara innesluten i den gudomliga kärleken. Det är stort nog att vara kallad att ta emot en gudomlig nådegåva och få använda den.

Taggar: , , , , , ,

Jag befinner mig på utbildningsresa i östra Tyskland med stiftsstyrelsen och några från Svenska kyrkans unga. Inför det kommande reformationsjubiléet får vi kunskaper och erfarenheter om bakgrunden till 1500-talets förnyelse av kyrkan och enskilda troendes liv.

Det går att koppla det vi ser och hör här med våra behov idag. Det är lätt att gå vilse i det mångahanda och kravfyllda. Hur är det med proportionerna i våra liv? Behåller vi fokus ens i kyrkan? Vi ska ju leva genom tron, befriade av Guds nåd.

Jag inspireras av att resa mellan två söndagar där den ena har temat ”Ett är nödvändigt” och den andra ”Döden eller livet”. De hör samman genom att ta upp det som är nödvändigt och livsviktigt. Ett är nödvändigt är inte detsamma som Det enda nödvändiga. Mycket är nödvändigt för att leva. Här handlar det om det som gäller i grunden och till sist. Det prövas när livets skörhet gör sig påmint, när vi förlorar det allra käraste och när det är tid att göra bokslut för livet.

Temat ”Ett är nödvändigt” har alltid berör mig djupt, jag som lever i det mångahanda i ett ganska högt tempo. Vad ägnar jag mitt liv åt? Vad är det som bär till sist? Jag gläds över bönerna i Evangelieboken. Hur kan mina behov uttryckas bättre än i den andra av bönerna för Femtonde söndagen efter trefaldighet? ”Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. I Jesu namn. Amen.” Gud är med oss. Jesus lovar vila för vår själ.

Kristen tro har som bakgrund kampen mellan det goda och ondskan i vår värld och våra egna liv. Gud längtar efter oss och handlar med oss. Gud vill att vi ska välja livet. Varje dag behöver vi välja det genom att lämna bakom oss det som bryter ner och drar isär. Genom död till liv – det är segerkorsets budskap och vår livsväg.

Taggar: , , , ,

Vid dagens vigningshögmässa i Uppsala domkyrka vigdes tre kvinnor till diakoner och tre till präster. Här en förkortad version av mitt tal.

Förlorad och återfunnen är söndagens tema. Handlar det om dig? Handlar det om mig? Är vi de som är återfunna, medan de andra är de förlorade? Eller träffar det oss alla? Så tror jag är det är. Vi behöver bli återfunna av Gud varje dag, hela livet. Vi delar den mänskliga utsattheten och sårbarheten, och därmed också behovet av förnyelse.

Evangelietexterna i de tre årgångarna är hämtade från kapitel 15 i Lukasevangeliet. De utgörs av tre liknelser som Jesus ger för att beskriva hur Gud älskar och söker varje människa för att återföra henne till sin gemenskap och uppdraget att vara Guds medarbetare. Liknelserna ger flera perspektiv på Gud med ett bildspråk som är hämtat ur vår jordiska verklighet och mänskliga erfarenhet.

Den första liknelsen är berättelsen om det förlorade fåret, den andra är dagens liknelse om kvinnan som söker det förlorade myntet, den tredje är berättelsen om den förlorade sonen. På olika sätt säger de något om Guds längtan, omsorg och vilja att rädda.

Den första visar Gud som herden som bryr sig om var och en; det borttappade fåret är värt att söka efter trots att det finns 99 andra kvar. Så liknelsen i dagens evangelium, där Gud framträder som en kvinna som söker ett förlorat mynt trots att hon har 9 andra. Den tredje visar Gud som Fadern som längtar efter och tar tillbaka den son som gått sin egen väg trots att en son finns kvar som följt Faderns vilja. Tre perspektiv på Gud som det går att identifiera sig med.

Ibland har teologer och förkunnare skyggat inför att uttrycka erfarenheten av Gud som en kvinna. Det har varit lättare att säga att kvinnan i liknelsen står för kyrkan och lärjungen som visar omsorg och kallar människor till omvändelse. Och det är väl relevant i överförd bemärkelse, så att berättelsen får tala till oss om vårt eget uppdrag som nådens budbärare. Men Jesus använder sig faktiskt av en kvinna för att berätta om Guds kärlek och omsorg. Gud längtar efter varje människa, visar omsorg och räddar genom att föra henne tillbaka till gemenskap med sig. I den judiska tradition som Jesus hörde hemma i var gudsnamnet så heligt att det inte uttalades. I liknelserna använder han sig därför av våra erfarenheter för att säga något väsentligt om Gud. Det gör han genom att beskriva Gud som far, kvinna och herde.

Det kan tyckas som att ett enda silvermynt inte är så mycket att bry sig om. Visserligen har kvinnan nio kvar när hon tappat ett, men detta silvermynt var värdefullt för henne. Det motsvarar en hel dags arbete. Och vi bör kunna inse hur värdefullt det är när vi tar till oss att silvermyntet i berättelsen står för en människa. Myntet är ett tecken för dig och mig och alla andra på vår jord. Då säger berättelsen något avgörande om hur Gud ser på oss och det värde vi har i Guds skapelse. Oändligt värdefulla, värda att söka efter, att återfinna och ta till sig.

Det är vår längtande och sökande Gud som möter i en kvinna som letar. Det finns en djup, andlig symbolik i att människan liknas vid ett mynt. Ett mynt kan inte ta något initiativ för att bli återfunnet och bli till nytta. Så ligger initiativet hos Gud när det gäller att se till att vår relation till Gud återupprättas. Vi får ta emot. Det är Gud som älskar, visar omsorg i sin barmhärtighet och räddar oss av nåd. Gud söker oss för att det goda som Gud vill med oss och våra liv ska bli gjort.

Vi är kallade att följa Jesus. Därför bör vi identifiera oss med kvinnan som söker det förlorade silvermyntet. Då blir det en kallelse till ett liv i diakoni och mission. Genom att göra som hon för våra medmänniskor deltar vi i Guds diakoni. Genom att ta emot budskapet om hur Gud längtar efter och visar omsorg och sedan dela det med andra deltar vi Guds mission i världen.

Kärlekens Gud söker och tar emot oss, ger av sina kraftkällor och sänder oss till tjänst. Liknelsen om kvinnan och silvermyntet avslutas med orden om att ”Guds änglar” gläder sig över syndare som omvänder sig. Guds änglar är en omskrivning för Gud. Det är stor glädje i himlen när den som gått vilse blir återfunnen och får andlig kraft att göra Guds vilja.

Taggar: , , , , ,

På Heliga Trefaldighets dag hade jag förmånen att delta i visitationshögmässa i Vårfrukyrkan i Enköping. Det var en festlig högmässa med flera körer, fantastisk psalmsång, en god predikan och bred delaktighet. Orgelpostludiet gav en försmak av himlen. Kollekten pålystes, den gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Det kändes rätt på denna dag som också bär namnet Missionsdagen.

När jag kommer hem hör en präst av sig som är sorgsen över den bön som finns i kollektcirkuläret. Dagen efter säger en teologiskt bildad präst till mig att en sådan bön använder vi inte. Bönen får mig att komma ihåg en ekumenisk samling på 1990-talet då en pastor inledde den gemensamma bönen med ”Gud, vår Far och mor, vi…” Där slutade jag att be. När jag tittade upp såg jag att det var fler än den katolske biskopen Hubertus Brandenburg som stirrade tomt framför sig. Bönen blev exkluderande trots att pastorn säkert avsåg att vara inkluderande. Jag kände mig andligt manipulerad.

Efter vädjan i kollektcirkuläret om en generös gåva till det internationella arbetet följer bönen:
Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

Jag drar mig för att återge den. Att någon skulle kunna känna sig andligt exkluderad av hur Gud tilltalas i denna bön tycks inte ha skänkts en tanke. Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs. Kyrkans uppdrag är att i ord och handling vittna om försoningens hemlighet, den försoning som vi tar emot av nåd och får dela med andra.

Den personliga bönen är hjärtats samtal med Gud och tillbedjan inför Gud. Den kan innehålla mycket som inte hör hemma i församlingens gemensamma bön. Denna bön är inte till för att vi ska förkunna för Gud om Gud eller om Gud för oss själva. Oavsett vår egen teologiska profil och vad som går att teologiskt försvara.

Av Gud, genom Gud och till Gud är allting. Vi får stämma in i kyrkans tro att Jesus är Guds son och världens frälsare. Den omsluter inkarnationen som leder till försoningen och uppståndelsen. Gud utblottar sig och blir människa för att förnya våra liv, kalla oss att vara lärjungar och leda oss hem till sig.
De två alternativ för Dagens bön som vår kyrka antagit innehåller de perspektiv på gudsrelationen som Heliga Trefaldighets dag står för och som vi gemensamt kan lyfta fram i bön:

Heliga Treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen.

Taggar: , , , , , ,

Jag är på en fortbildningsresa för stiftets personal i Det heliga landet. Vi fick vara med om något unikt på Kristi himmelsfärds dag. Vid herdarnas äng i Betlehem firade vi julotta innan vi besökte födelsekyrkan.

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Julotta i grotta vid Herdarnas äng

Inkarnationen och himmelsfärden kopplades samman så som de inleder och avrundar Jesus liv på jorden. Gud kommer till jorden som en av oss för livets skull. Uppdraget avslutas när Jesus blir upptagen till himlen. Fortsättning följer. Gud sänder sin Ande för att rusta lärjungarna för det nya livet med Gud. Pingsten står för dörren.

Man kan se allt det Jesus säger och gör som en välsignelsegärning. Han bär i sin person den aronitiska välsignelsen från Mose tid. För mig blir det tydligt i dagens evangelium, liksom att välsignelsen är mer än en bön och välgångsönskan. Välsignelsen är ett gudomligt skeende, den överlämnas: ”Jesus tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.” (Luk 24:50-51)

Att dela den aronitiska välsignelsen (Fjärde Moseboken 6: 24-26) har från Moses tid varit en prästerlig uppgift. Gud ger välsignelsen, som förmedlas genom de välsignande orden och handlandet i Guds namn. ”Herren välsigne er och bevare er” är vi vana att orden lyder. Men många uppfattar idag inte med denna översättning att det betyder att Gud faktiskt välsignar. Dock är ordens innebörd att det sker. Dagens evangelium om att Jesus välsignar lärjungarna medan han lämnar dem gör det än tydligare för mig. Välsignandet fortsätter ända till den dag Jesus kommer åter.

Det bör väl tillfogas att välsignelsen behöver tas emot för att bli till personlig välsignelse. Paralleller finns när prästen tillsäger syndernas förlåtelse respektive uttalar ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet” vid utdelandet av nattvardsgåvorna.

Jag är därför av innehållsliga och språkliga skäl tacksam över hur den aronitiska välsignelsen översätts i Bibel 2000: ”Herren välsignar er och bevarar er. Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd. Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.” Välsignelsen ger ett personligt tilltal om det som samtidigt sker i Guds namn. Det blir extra tydligt i själva handlingen när välsignelsen föregås av uppmaningen ”Ta emot Guds välsignelse”, delas ut med handen höjd till välsignelse och avslutas med korstecknet i treenig Guds namn.

Jesus uppenbarar att Gud av nåd välsignar oss.

Taggar: , , , , ,

Jungfru Maria var utvald av Gud för att föda Jesus, Guds son och en av oss. Det avgörande med henne är att hon ställer sig till förfogande för det unika uppdraget. Gud ger och hon säger ja till Guds gåva.

Maria förknippas med ödmjukhet, lydnad, tjänande, trohet och att vara välsignad. Det blir lätt så att hon framställs som en underdånig kvinna i en förkunnelse där perspektivet är manligt, likaså i en tolkning där genusperspektivet dominerar. Men då hamnar vi fel. Gud är Gud och människan är människa. Inkarnationen innebär att Gud blir människa, i det skeendet finns Maria. När hon tar emot budskapet att Gud ska handla med henne reagerar hon djupt mänskligt med en hel paljett av känslor: förskräckelse, förundran, tacksamhet och sång av glädje. Hon möter den Helige, som talar till henne. Det blev nödvändigt för henne att ta till sig ängelns budskap inför det stora som Gud ska göra med henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Hon blir ett trons föredöme genom sin förtröstan, sin tillit till Gud.

I Lukasberättelsen om bebådelsen om att Maria ska föda Jesusbarnet stannar jag inför två budskap, som uttrycker det jag tänker måste hållas samman när vi ser på relationen mellan Gud och människan. Det ena är ängelns budskap att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Det är ju det som är Guds storhet, att ge det som ingen annan kan ge. Det andra budskapet kommer Maria med som svar på Guds kallelse genom ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt.”

Att tjäna Gud är inte att bli förminskad utan att bli det Gud vill. Att tjäna Gud är därför att göra något för andra. Gudsrelationen får konsekvenser för andra relationer.

Vid dagens visitationsmässa i Vendels kyrka fick vi vara med om något ovanligt. I slutet av sin predikan uppmanade kyrkoherde Britt Thurfjell oss alla att i kör göra Marias ord till våra egna: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare. Må det ske med mig som du har sagt.” I likhet med Maria överlät vi oss till Gud, som även ger oss ett uppdrag som är beroende av att Gud ger.

Taggar: , , , , , ,

« Äldre inlägg