Omsorg

Nu visas inlägg taggade med Omsorg.

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Taggar: , , , , ,

Jag har med stigande förvåning tagit del av debatten om initiativet att människor ska ansluta sig till detta genom att ta en bild av ett personligt kors och uttrycka sin stolthet över att vara kristen. Över 5500 människor har gjort det med olika motiv.

Det kors jag bär

Det kors jag bär

Debatten har blivit destruktiv och skadar Svenska kyrkan. Jag är en av fjorton biskopar i Svenska kyrkan som bär mitt mycket synliga kors alla dygnets timmar utom när jag sover. Det är alldeles självklart att jag är stolt över att vara kristen och att bära det kors som förkunnar att Jesus förnyar och bär mig i mitt liv som människa, kristen och biskop. Jag uttrycker samtidigt gärna min tacksamhet och respekt för initiativtagarna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras positiva intention.

Min närmaste och gode medarbetare Mats L sa till mig idag: alternativen kan väl inte vara att gömma undan korset eller att använda korset som bazooka mot andra troende. Klok karl. Detta har ju gått överstyr.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro. Troende människor och deras religionsutövning hotas när kyrkor och moskéer sprängs. Jag förnimmer Guds tårar.

Jag blev ledsen idag. Johanna Andersson, tidigare Almer, lämnade Svenska kyrkan. Jag är personligt berörd. Jag engagerade mig som ärkebiskopens adjunkt från 1988 i att du som kvinna skulle bli präst i Göteborgs stift. Och det gick bra. En bibelkunnig och fantastiskt duktig präst. Varför måste du lämna? Jag tycker om dig. Du har mycket att ge. Kom tillbaka.

Jag har en uppmaning till alla som deltar i den sista tidens polariserade debatt. Tänk efter. Inte kan väl korset som försoningens och det nya livets möjlighet användas som slagträ? Eller till att misstänkliggöra någon som tror på Jesus Kristus som Guds son? Om alla människor är skapade till Guds avbild, måste vi inte då se på dem som Guds vänner och inse att Gud längtar efter dem?

 

Taggar: , , ,

För ett par decennier skulle jag tala om kyrkans vigningstjänst vid en fortbildning för präster och diakoner i ett stift. Vid det efterföljande samtalet reste sig en präst upp och sa att vi borde överge talet om herde eftersom det ger en hierarkisk bild. Jag blev ganska förbluffad eftersom jag alltid associerat den gode herden Jesus till Gud som bryr sig om. Alla är lika viktiga. Han vill att alla ska vara med och ger sig av för att söka det bortsprungna fåret. Fållan har en grind, där alla är välkomna att komma in i trygghet och gemenskap. Herden vill leda oss på vägar och stigar som leder rätt i livet. Det kan däremot vara sämre ställt med närvaron och omsorgen hos oss som försöker följa i Jesu fotspår.

Psaltaren 23 har betytt oerhört mycket för många genom tiderna, som känt sig inkluderade i gudomlig närvaro och omsorg. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid gröna ängar.” Den bärs av tilliten till att Gud bär oss när vi vandrar vidare: ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
Med budskapet från den gode Herdens söndag inombords reser jag nu på retreat till Assisi. Det ska bli skönt att gå in i tystnaden för en andlig fördjupning som ger utrymme för Guds närvaro och omsorg. Arvet från den helige Franciskus av Assisi förpliktar. Kristen tro gäller livet.

Jag tillönskar dig också dig som läsare av bloggen att finna en stund av retreat varje dag och om möjligt hela dagar. Den gode Herden låter oss vila och hämta ny kraft.

Taggar: , , ,

Valstakyrkan i Märsta invigdes den 14 september 1975 av ärkebiskop Olof Sundby. Här kommer en kortad version av min predikan från dagens 40-årsjubileum.

Valstakyrkan är en mötesplats för många människor från olika delar av världen, en mötesplats för kulturer och språk, för kunskaper och erfarenheter, för medmänskliga möten och samtal, för längtan efter ett gott liv, för möjlighet att möta levande Gud och ta emot Guds helande gåvor.

Ett är nödvändigt – det är temat idag, inte enkelt att ta till sig. Är inte mycket nödvändigt för en människa? För att kunna leva behöver vi ju så många olika saker: mat, kläder, ett hem, kärlek och omsorg, vänner och arbetskamrater.

Och hur ljuder temat när berättelserna och bilderna av flyende människor strömmar över oss, när flyktingar och asylsökande finns på de flesta platser i vårt land? De har lämnat allt och saknar det mesta. För att de ska överleva krävs mycket som är nödvändigt, just det som nämns i dagens evangelium, det som vi inte ska bekymra oss för. Orden kan uppfattas som ett hån: ” Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” Det är väl just mat, dryck och kläder som flyktingarna bekymrar sig för, och vi andra behöver hjälpa dem med? Och många som har samlats här i kyrkan under 40 år har egna erfarenheter av att fly eller emigrera, andra av att bidra till att de som kommer får ett gott liv.

Kanske är det inledningen till en större folkvandring vi ser. De direkta orsakerna denna gång är krig, våld, folkfördrivning och förtryck. Som så många gånger förr. I början av 1990-talet var det krigen på Balkan som ledde till migrationen. Tjugo år tidigare var det diktaturerna i Latinamerika. Tyskland bar ett stort ansvar för misären och folkomflyttningarna efter Andra världskriget men framstår nu som det mest generösa av Europas länder. Tyskarna har levt med skuld och fått skämmas men tycks ha lärt sig något. Möjligen kommer nu minnena av nazismens Tyskland i skymundan för bilderna av medmänsklighetens Tyskland.

Många flyttar på grund av de inte har det som är nödvändigt för att överleva. Så var det redan för de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. Vi behöver nog också vara beredda på att vi i framtiden får klimatflyktingar, därför att klimatändringarna gör att det inte längre går att överleva i vissa områden på jorden.

Därför behövs många mötesplatser för gemenskap och omsorg, för engagemang och ansvarstagande. Därför behövs växtplatser där det går att hämta livskraft.

Bibeln innehåller många berättelser om människor och folk på flykt. Dagens gammaltestamentliga text från profeten Nehemja är en sådan, en hyllning till Gud som är barmhärtig och bryr sig om. Där berättas om att Guds folk har varit på vandring under fyrtio år. Gud sörjde för att människor inte saknade mat, vatten och kläder. Gud hyllas främst för att ha visat vägen och undervisat dem genom sin Ande.

Temat Ett är nödvändigt betyder inte Det enda nödvändiga. Det kan nog översättas Det allra nödvändigaste. Jesus säger själv att vår himmelske fader vet att vi behöver det som hör till vårt dagliga bröd. Det återspeglas också i dagens berättelse ur Apostlagärningarna om de första kristna. Paulus berättar att han och följeslagarna fått det som de behövde och påminner om att det är saligare att ge än att få. Han slår fast vad som är det allra nödvändigaste för Livet, för människans själ och hennes människovärde genom att anförtro sina åhörare ”åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.” De som helgats har Gud handlat med och gett del i det liv som aldrig dör.

Saken gäller Guds vilja med våra liv, att vi ska ha kontakt med livets ursprung, vara Guds medarbetare i skapelsen och vandra med Jesus genom livet tills han kommer tillbaka. Jesus uppmanar oss i dagen evangelium att göra det som är nödvändigt för Livet, att först söka Guds rike och rättfärdighet.

Det betyder att Jesus uppmanar oss att söka honom själv, eftersom han, i det han säger och gör, uppenbarar Guds rike och låter oss få del i det. Ett är nödvändigt – att vår relation till Gud blir helad genom den gudomliga försoningen av nåd. Det får konsekvenser för våra andra relationer. Vi kallas att gestalta Guds rike av kärlek, barmhärtighet och rättvisa. När Guds vilja får ske, blir det synligt. Vi får leva i den heliga bekymmerslösheten, i förtröstan om att Gud är med och visar vägen in i en okänd morgondag. En sådan bekymmerslöshet är Guds gåva. Så låt oss hämta kraft vid de andliga källorna här i kyrkan. Vi tar emot och delar med andra.

 

Taggar: , , , , , ,

Underskrivna avtal och vår gåva i kyrkans färger

Underskrivna avtal och vår gåva i kyrkans färger

 

Rolf Forslin och konsistoriets ordförande undertecknar

Rolf Forslin och konsistoriets ordförande undertecknar

 

 

En ny predikoerfarenhet

En ny predikoerfarenhet

Det tar tid att bygga relationer och utveckla dem. Kärlek och omsorg är nödvändiga. Trohet och uthållighet behövs. Relationer behöver vårdas. Det gäller också för kyrkan. Det har än en gång blivit påtagligt för mig den gångna helgen när jag besökt den evangelisk-augsburgska kyrkans kyrkomöte i Bielsko-Biala i södra Polen tillsammans med stiftsstyrelsens vice ordförande Rolf Forslin och samordnaren av vår vänstiftsrelation Mats Lagergren. Vi var där för att skriva på ett vänstiftsavtal för ytterligare fyra år av kontakter och utbyte. År 1992 skedde det för första gången. Ja, det tar tid att utveckla relationer och de behöver bekräftas och få ny inspiration.

Min egen första kontakt med den polska lutherska kyrkan ägde rum 1977, då jag som stiftsadjunkt reste till Ystad för att möta färjan från Swinusjie för att ta emot en kör från Wisla. Kören bestod av medlemmar i alla åldrar och kom klädda i fina lokala dräkter. De reste tillsammans med en åldrad och påtagligt fattig präst vid namn Fischkal. Det var väl ingen större risk att låta en sådan präst resa genom järnridån. Men med på resan var självklart en representant för säkerhetstjänsten. Kören sjöng med stor kraft och inlevelse. De har funnits med i mina tankar under mina kontakter med Polen och kyrkan där sedan 1990. Jag berättade om denna första kontakt under lördagens panelsamtal. Dagen efter kom en ung ledamot av kyrkomötet och berättade att han talat med sin mor i Wisla, som varit med på resan och kunde berätta om vad denna unika resa i unga år betytt för henne. Mycket har hänt i Polen och för oss alla sedan dess. Relationer behöver tid för att bära frukt.

Vid kyrkomötets inledning sjöngs den psalm som den tyske moståndsprästen Dietrich Bonhoeffer skrev i sin fångenskap under nazismen. Den är fylld av förtröstan på Gud. Det var rörande att sjunga den i en kyrka som bär spår av många år av överlevnad i en totalitär regims järngrepp. Den öppnar perspektiv både när livet är svårt och efteråt när fångenskapen i det onda är över. Vi har den i Psalmer i 2000-talet som nummer 817, Med hjärtats tillit, i en utmärkt nyöversättning av biskop Jonas Jonson:

I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, genom varje dag oss bär.

Det var med en klangbotten av tacksamhet som vi på söndagen firade mässa och skrev under vårt avtal. För min predikan hade jag valt texten från tacksägelsedagen ur Kolosserbrevet 3:15-17. Den handlar om att Kristi frid ska råda i våra hjärtan, Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och all sin vishet och att allt vi gör i ord och handling ska ske i Jesu namn med tacksamhet till Gud.

När vi lyssnar i tro lyssnar vi först och främst på Guds tilltal till oss. Vi behöver vägledning i våra liv, personligen och tillsammans. Vi lyssnar också med trons perspektiv på de behov som livet uttrycker. Så får Gud handla med oss. Vi är omslutna av Guds oändliga omsorg.

Taggar: , , ,

På 1990-talet genomfördes den stora psykiatrireformen. De psykiskt funktionshindrade eller sjuka skulle inte längre behöva vistas på institutioner utan integreras bland alla andra i samhället. En god intention. Det grundläggande problemet var bara att många aldrig hade vistats någon annanstans än i skyddade boenden. De friska fick som så ofta fungera som måttstock. Resurserna har skurits ned sedan dess.

Vilka fick betala priset? De psykiskt funktionshindrade som blev ensamma ute i bostadsområdena utan den mänskliga gemenskap som de ändå trots allt tidigare hade. Psykiatrireformens konsekvenser var ogenomtänkta. Åtskilliga psykiskt funktionshindrade fick betala med sin värdighet eller tog sina liv.

Jag kan inte låta bli att tänka att vårt sätt att behandla psykiskt funktionshindrade i hög grad har styrts av vår egen rädsla över att hamna i samma situation.

Vården har de facto byggt på den förutsättningen att alla är psykiskt friska, dvs. har insikt om vad de behöver. Men om det inte är så? Om det hör till en del psykiska funktionshinder att inte ha insikt? Hur barmhärtigt blir det då att lägga ansvaret på den enskilde? Och hur rimligt är det att de som de facto har ansvar inte tar eller kan ta det?

Det finns alltför många människor som känt att de inte alls mår bra men avvisats för att de inte ansetts vara tillräckligt dåliga. Det finns alltför många som inte tagits in för vård och sedan gått under, särskilt de som blivit myndiga och förutsätts ta ansvar men inte kan ta det själva. Det finns många som behövt tvångsvårdats för livets skull men det har inte skett. Varför?

De psykiskt funktionshindrade är några av de mest utsatta i vårt samhälle. Deras röst hörs inte alls som den borde. Människans värdighet i ett samhälle avgörs i hög grad av hur de mest utsatta behandlas. Psykiatrin har rustats ned samtidigt som den psykiska ohälsan ökat. Nu är det dags för en rejäl satsning på psykiatrin och medmänsklig omsorg!

Var och en av oss är oändligt värdefull i Guds ögon. Vi behöver därför behandlas med värdighet. Det är inte så att några är onda och andra är goda. Kampen mellan det goda och det onda pågår ständigt och inom oss alla. Det gäller att välja sida. Vi vet att Gud med nåd och ömhet omsluter oss och allt vi bär på.

Vi är alla funktionshindrade på ett eller annat sätt. Att erkänna det ger perspektiv på livet och de behov som vi delar som människor. Därför bör det finnas livsrum för alla.

Taggar: , , , ,

Julen är en högtid för omtanke, gemenskap, avkoppling och glädje. Vi vill att de som står oss när ska få en hälsning, en kram eller en julklapp som tecken för kärlek och uppskattning. Vi samlas kring god mat vid ett gemensamt bord. Vi gläds över sång, spel, samtal och ledig tid tillsammans. Julen är också en högtid då vi tänker på medmänniskor i vår närhet och runt hela vår jord. Vi får ge en julklapp till de mest behövande, till mat för dagen och nya framtidsmöjligheter.

När julen är som bäst innebär den att få ta emot i glädje och ge utan krav. Det viktigaste är att få det goda liv som vi behöver och längtar efter. Gud vill ge oss det livet oavsett vilka vi är och hur vi har det denna jul. Vi är inte utlämnade åt oss själva. Gud sänder sin Son för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Gud är hos oss. Jesus föds som en av de utsatta på vår jord. Och vi kan erkänna att vi alla är utsatta och sårbara på olika sätt. Barnet i krubban ryms i Guds hjärta och har en plats i vårt eget hjärta.

Gud ger och vi får förnyat liv som en julgåva, och vi kan dela det med fler. Så kan det bli en välsignad jul.

Med välsignelse i jultid

+ Ragnar

Taggar: , , ,

Jag var på biskopsvisitation i de tre församlingarna i Vattholma pastorat förra veckan. Det var roligt att komma tillbaka och se hur mycket som utvecklats positivt. Vid förra visitationen för tolv år sedan fick jag en present av Klara, då cirka 7 år. Det var en fin teckning där hon ritat en ängel. Som budskap hade hon skrivit ”Biskop Ragnars skyddsängel” med en pil till ängeln. När jag kom hem till biskopsgården fäste jag den på kylskåpsdörren. Den har betytt mycket för mig under årens lopp som en påminnelse om att Gud vill beskydda mig. Med sin present visade Klara också att vi ska bry oss om varandra. Jag tänker att Klara själv är en ängel. Hon är en budbärare från Gud till mig. Hon visade omsorg och överräckte evangeliet. Vi behöver många änglar, minst en per människa.

I går efter högmässan fick jag en hel bunt teckningar från barnen i Skyttorp med olika motiv. Det verkar finnas många goda budbärare där. På en av teckningarna finns ett stort hjärta. Ett sådant behöver vi alla.

Barnen har en särställning i Guds värld. Vi ska lyssna på dem och lära av dem.

Taggar: , , ,